Fortsättning följer

Här!!! Namnet är väl lite töntigt och därmed preliminärt, får sägas, men nu kör vi igång.

Exodus och epilog

Jag har sagt adjö till Guatemala. För den här gången. Det känns helt orealistiskt att jag aldrig ska komma tillbaka dit, det är för nära, för bekant. Och ändå måste man vara ärlig mot sig själv – det ligger väl inte högst på reslistan. Vem vet. Så länge Pia och barnen är kvar, någon vecka till, är mitt intresse för detta sorgliga och vackra lilla land i en avkrok i en bortglömd kontinent stort. Sedan lär det minska. Jag känner redan efter 3 dagar hur mitt nya jobb suger tag i mig och drar uppmärksamheten mot tusen andra saker. Något liv har jag inte ännu i Washington, bara praktiska saker att lösa, sedan äta och sova. Guatemala glider undan.

När jag blev avtackad på ambassaden i fredags fick jag, förutom en mycket trevlig grillunch i residensets trädgård och ett gäng kramar, ett par snygga svarta läderboots modell Guatemala-cowboy. Jag har det sista halvåret, sedan jag köpte mitt första par, överraskats över att jag verkligen gillat att ha boots. En överraskning som Guatemala gett mig, helt klart. En av många. Det är ju det som är så underbart med att få privilegiet att bo på nya ställen – man får och lär så oerhört mycket.

Jag fick också hålla ett tal, förstås. Pratade lite allmänt om Guatemala som jag sett det. Naturligtvis föll jag ner i liknelse-fällan. När jag gjorde ett fåfängt försök i slutet av 90-talet att bli ledarskribent blev jag vid ett seminarium i Karlskrona totalsågad för att jag använde liknelser. Well, bugger off Mr Ledarskribent, jag gillar dem faktiskt. Det jag sett och lärt är att Guatemala är ett kortsiktighetens land, närsynthetens land. Insvept i högländernas dimma där få solstrålar når fram tas beslut baserat på den vinning du kan snabbast göra inom ramen för ditt begränsade synfält. Egenintresset regerar. Ingen ser helheten och tar ansvar för den. Eller väljer att inte göra det, därav närsyntheten. Var och en för sig. Det finns kärlek, arbetsamhet, gudsfruktan, goda värderingar i mängder, men ingen solidaritet, ingen vi-känsla, ingen nation. Däremot frodas fördomar, rasism, misstro. I ett land där ledare generation efter generation agerat kortsiktigt ska man inte bli förvånad över att det idag råder närmast total straffrihet och halvanarki, och där civila statliga institutioner, ryggraden i ett civiliserat samhällsbygge, är kroniskt undernärda och svaga. Vad som ekonomiskt händer i ett sådant kortsiktighetens samhälle är att det inte investeras tillräckligt. Det är klart att du inte bygger broar när du sitter i dimman på din kulle. Det är klart att den unge killen inte investerar i utbildning när sannolikheten att få ett jobb som betalar annat än slavlön är liten. Det är klart att den driftige säljaren inte öppnar en affär när polis och mafioso-ungdomsgäng turas om att utpressa alla som visar minsta spår av att tjäna en slant. Det är klart att staten inte kan investera i mödravårdshälsa på landsbygden när skatteflykt är nationalsporten hos den lilla skärva av befolkningen som råkat födas in i den exklusiva exkluderande criollo-eliten och som skulle ha möjligheten att bidra med annat än just skärvor.

Jag inbillar mig att en av den mänskliga rasens mer framträdande drag är viljan att förändra och tron på att det går. I Guatemala har viljan och tron skurits ner till i det närmaste obefintlighet. Våldet blir värre, antalet fattiga ökar. Framtidspessimismen har fått starkt fäste. De som har pengar investerar dem utomlands. De som inte har pengar försöker ta sig utomlands själva. Eller hamnar i sold hos los narcos.

Åter till liknelsen. Jag har sett flera solstrålar tränga igenom dimman under min lilla tid i Guatemala. Några första fällande domar för hemska brott mot civila under inbördeskriget. En ny adoptionslag som slår undan fötterna för illegal barnhandel. En före detta president som faktiskt sitter häktad i stora fängelset i zon 18 för de miljoner och miljoner han förskingrade. En kvinna som trots ständiga dödshot vågar och kan vinna rättvisa för de misshandlade kvinnor som hennes organisation ställer upp för. Ett första statligt program för inkomstbidrag till de allra fattigaste. Dessa solstrålar har ännu inte varit tillräckligt många eller starka för att vända vinden, att skingra dimman. Inte än. På många punkter är tyvärr Guatemala ett sämre land idag än för 2½ år sedan. Mer mord, fler fattiga, som sagt, vad ska man säga? Det jag hoppas på är att ett eller annat frö till förändring som såtts kan bidra till en vändning. En noterbar förändring som gör att optimismen ökar lite. Som skingrar dimman så att man kan se lite längre ut över det vackra kulliga landskapet, över de mäktiga vulkansluttningarna, och agera därefter. Investera för framtiden. Jag hoppas, hoppas, men vågar inte riktigt tro.

Tack Guatemala för att jag fått lära ur din sorg, att jag fått njuta den privilegierades bitterljuva tillvaro i ditt underbara klimat med de mina.