Den lille snuten

Vår lille pojke börjar bli stor. Det märks på många sätt, men bl.a. så är han verkligen bättre på att uttrycka sig –på alla sina tre språk. Detta medför att hans lekar utvecklas och blir mer talbaserade, och rollspel har intagit en viktig del. Hans nuvarande favorit är att leka policía malo y policía bueno (typ good cop, bad cop, you know!). Det går i stort sett ut på att han säger att han är den dålige polisen, går in och sitter på sitt rum och ”smågråter” (med stängd dörr) och sedan rusar han ut och hittar den gode polisen (oftast spelad av Gladis). Han tjuter till av glädje och sedan byter de roller. Först när jag såg honom sitta och ”vara ledsen” tyckte jag att det verkade lite brutalt, men insåg snabbt att han hade hur kul som helst. Detta upprepades gång på gång på gång. När han var den onde polisen la han till med en mörkare röst och grimaserade om ansiktet rejält. Trots detta har han ännu inte tagit den fina poliströjan som levererades av tomten till sitt hjärta, som många andra små svenska pågar gör. Men det är nog bara en tidsfråga innan vi, likt andra svenska föräldrar, måste lirka av plagget på natten och ha det färdigtvättat till nästa dag.

2010 begins. In Belize.

Den osnorklade på utflykt till Laughing Bird Caye.

Så har vi också haft ett litet avsmakningsbesök i Belize, vårt "sista" och tillika det minsta och mest okända av de 7 länderna i Centralamerika. Det blev några dagar där över nyårshelgen. Det blev liksom en slags avskedstur med vår härliga bil som äntligen fick spinna loss på annat än dagishämtning - 80 mil enkel tur från Guate City till playan vid Placencia i södra Belize är inget som görs i en handvändning. Det är fortfarande Centralamerika vi talar om, därtill har Guatemala haft den dåliga smaken att inte ens ha asfalterat delar av huvudvägen mellan de båda länderna. Eller bygga en rakare väg. Nu var det som att köra sträckan Jönköping-Stockholm via Falun. Typ. Det handlar i alla fall om gammalt gammalt groll. Britterna som koloniserade Belize, eller Brittiska Honduras som det sedermera kallades, fullföljde aldrig alla diplomatiska procedurer under 17- och 18oo-talen för att säkerställa kolonins legala status (lönt?), och Guatemala hävdar sedan 150 år att 2/3 av Belize faktiskt är en provins i Guatemala. Nu ligger ärendet hos en internationell domstol i Haag för avdömning, vilket dämpat nationalistiskt hetsande. Men oviljan att underlätta kontakter och ge små tjuvnyp fortsätter från Guatemalas sida, naturligtvis ovärdigt det land som är klar storebror. Men Belize bryr sig inte så mycket. Landets befolkning, färre än Malmös, tittar åt andra hållet, fjättrat vid burdusa latinogrannar men karibiskt i själen. I Belize är en klar majoritet engelsktalande (även om det var rätt mkt pigeon-variant), det är mycket rastainfluenser (till och med mest jamaicansk öl i butikerna bredvid den lokala brygden Belikin), förstås utöver amerikanerna som ju är där och köper upp mark. Lågt, tryggt, gungande tempo i alla fall, precis vad man vill ha över en liten semester.

Vänligt råd vid huvudgatan "The Sidewalk" i Placencia, Belize.

Så därför. Det hade kanske kunnat bli fler sandslott om inte sandflugorna bitit så förfärligt (de syns ju aldrig på bild, de rackarna, men är högst närvarande ändå). Det hade kanske kunnat bli längre djungelvandring i Jaguarreservatet om inte Isak vägrat gå själv i den gegga som det oväntat myckna regnandet förvandlade skogbotten till. Det hade kanske kunnat bli fler kajakpaddelturer om vi inte varit så dåligt tränade att en vända till mangrove-ön någon kilometer lämnade oss totalt utpumpade. Det hade kanske kunnat bli mer snorkling, men sååå kul är det ju inte ändå, speciellt om det kommer en rejält saltad nota för turer ut till yttre reven (vilket är vad som krävs för att inte bara fastna i sjögräs). Vi tog det soft, gungande lugnt. Fick ju faktiskt ändå både se vilda delfiner och världens med stor sannolik tråkigaste och mest intetsägande huvudstad, Belmopan. Bara det!

God fortsättning på det nya året!

Rökning och hälsa

Jag trodde nog inte att mitt (Martin, alltså) rätt blygsamma brukande av tobak skulle komma att bli en sådan direkt hälsorisk. Det handlade trots allt denna gång om en ynka nyårscigarr, därtill det sista exemplaret i det paket om tio Romeo y Julieta som jag kände mig ”tvungen” att köpa på Kuba för två år sedan. Varav jag verkligen inte rökt upp alla själv, om ni nu undrar. Och problemet var förstås inte att jag fick sitta ensam i 22-gradig snålblåst (?) med min cigarr och ett glas Zacapa-rom på den stora träaltanen vid kusten i södra Belize. Nej, faktum är att blåsten gör de karibiska myggen till ett något mindre problem, och några minuters kvällslig ensamhet i lätt rus till vågornas dån är närmast en viss lyx efter en dag med semesterstimmiga barn. Nej, det hela var ett ”dagen efter”-problem. När askan ska städas undan halva dygnet efter konsumtion väljer jag av doftskäl inte papperskorgen där inne utan lutar jag mig lätt mot räcket för att kasta iväg askan. Bara det att räcket ger direkt vika och faller, något som faktiskt är ett litet problem när man är en våning upp i ett trähus av gammalt kolonialt snitt. Imponerande erosion av järnspikar ska visa sig vara den bakomliggande orsaken till förfallet. Nåväl, det blev tack och lov inte mer spännande än att jag lyckades fastna med benen och hålla mig kvar i de rep som utgjorde de undre delarna av staketet, svajande utåt med hjärtat slående dubbelslag, hjärnan helt blank och med aksfatet fortfarande i handen. Tror man på gudomliga signaler så är läxan så att säga uppenbar: se upp, syndare.

Agnes, nyårsdagens morgon kl. 06.20, vid sagda räcke, innan incidenten.

De(n) kommer

Coming home to Christmas, sjungs det ju. Det sjungs och sägs ju i och för sig rätt mycket. Exempelvis att "home is where your heart is". Då borde jag vara utanför Panamas kust någonstans. Nåväl, i uppenbar brist på och avsaknad på äkta varan - Pia & kidsen befinner sig alltså fortfarande ofrivilligt på självaste lillejulsnatt på maratonresa över världen - gläder jag mig lite med elektronisk version av mina älsklingar och publicerar detta lilla montage. Med detta önskas dig som läser en god jul och ett gott nytt år. För egen del ska det ska bli härligt att få hem familjen, om så det bara blir några få timmar till övers tillsammans på julafton.

Lätt korrigering av prognosen

Det blir visst kanske en vit jul i (en liten bit av) Guatemala också - courtesy of climate confusion? I alla fall såg det ut så här på toppen av landet högsta vulkan, Tajumulco på 4220 möh, igår. En riksnyhet - etta på alla tidningar. För övrigt huttrar hela landet huttrar under en "köldvåg". 12 grader, blåsigt och fuktigt här i huvudstan är förvisso ingen njutning när byggstandarden är "ju mer självdrag desto bättre", men jag vidhåller ändå att guatemalanerna är det fjompigaste folk jag träffat på när det gäller att tåla temperaturerskillnader - vilket gnäll det är!
PS. Jag var inte där förstås, satt med raggsockar hemma i soffan och drack glögg - foton har jag snott från nätet.

Grön och grann

Här blir det en grön jul. Dock inte så "grön" som Maria Wetterstrand och många med henne hoppades. Och nu när klimatförhandlingarna i Hopenhagen inte kom längre än en fesljummen kompromiss känns det lite bra (as if it matters...) att vi åtminstone inte bidragit till det helt horribla CO2-genererande släpandet av äkta amerikanska och kanadensiska granar till Guatemala - vår plastgran räcker alldeles finfint. Så kan ju konjaken också göra nytta för min "internal warming" - svala 16 grader ute nu i morse omvandlas till 19 grader inne i avsaknad av isolering och värme. Och kanske blir det värmande dans när Pia och kidsen kommer "hem" från vackert vinterland.

Stilla önskan

Käre tomten.
Att önska stort och altruistiskt är ju fint, men pudelns kärna är ju att vi ser till våra egna behov först, och jag vill ju inte låtsas att jag är något annat en helt vanligt mänsklig person. Men i alla fall, jag undrar om jag skulle kunna få önska ett slags combo-förskott på julklappen i år? Alltså, så här tänker jag. Jag önskar en omedelbar inkomstomfördelning bort från de tusen och åter tusen av bilägare som ägnar timmar av sitt liv att leka trombos i den av stadens artärer som vi råkar bo invid, nära hjärtat i julehetsen för de rika och vackra i Guatemalas djupt ojämlika samhälle. Det nya och skinande Oakland Mall, några kvarter från vårt hem. Nu har ju du flygande renar och så, men du förstår säkert vad detta betyder så här veckan före jul för en vanlig bilpendlare. Att snabbt lätta dessa personer från deras bilköande och stundande överkonsumtion och flytta över till några av de som står helt bortom denna värld av skyhöga förväntningar och fiktiva behov är således min önskan. Du behöver inte leta långt borta efter någon som behöver medlen bättre; det här landet har specialiserat sig på att producera misär, ouppfyllda (riktiga) behov och rättigheter, där ute i skuggan av de välmående fås blankpolerade SUV:ar.
Tack på förhand.
Vänligaste hälsningar från Din otrogne/M (a.k.a. dubbelmoralisten).