Sitter och läser lite årskrönikor från 2008 på webben. Finanskriser och melodifestivaler, Barack Obama, pakistanska presidenter och Sydossetien. Inget i internationell press om Guatemala naturligtvis. För det skulle sannolikt krävas någon sjukt destruktiv jordbävning eller ett lite småblodigt gränskrig åtminstone (det ack så blodiga kriget mellan stater och drogkarteller, och kanske mest mellan de senare, verkar inte räcka till – när det gäller konflikter så verkar mainstream-media ännu ha det svårt att rapportera vettigt, och få genomslag i folkdjupet, från något annat är frontkrig à la WW2). Författaren och journalisten Michael Reid har skrivit en tjock bok om dagens Latinamerika, vilken bär titeln ”
Forgotten Continent”, och i den inledande översikten menar han att ”Centralamerika återigen är en avkrok” (efter att ha hamnat något mer i världens fokus under 80- och 90-tal med inbördeskrig, fredsprocesser och övergång till demokrati). OK, här sitter vi alltså i en avkrok i en glömd kontinent (vilket Reid naturligtvis argumenterar för att den inte borde vara, fattas bara om man skriver en så tjock bok).
På biståndsfronten, såsom i alla nischer finns det naturligtvis mycket att lära här i Centralamerika. Men rent generellt, finns det något att bry sig om här då – big politics or policies? Vad gäller Guatemala så väljer jag två saker/processer som skulle kunna vara av större intresse än vad de är globalt – för det första droghandeln och små staters yttersta utsatthet för internationella brottsnätverk, och för det andra den samhällsförstörande kraften i historisk straffrihet. Om båda kan säkert nya tjocka böcker skrivas, men jag föredrar att vara lite ytlig.
USA:s kamp mot droghandeln är utsatt för en ballongeffekt – när man klämmer åt hårdare på ett ställe så pyser luften över på något annat ställe – för tillfället är det i Centralamerika med dess relativt svaga stater som det pyser in just nu. Med omåttligt mycket pengar och andra resurser, inkl. militära, infiltrerar de och korrumperar ytterligare svaga stater såsom Guatemala. Men liksom maffiaballongen i Chicago på 30-talet så finns det antagligen bara ett sätt att verkligen ändra dynamiken, och det är att släppa ut luft ur ballongen och minska lönsamheten i droghandeln genom legalisering av (fler) droger. Visst, legalisera kokain låter ju knasigt. Men steg i denna riktning är åtminstone vad allt fler latinamerikanska tänkare anser (se
här för länk till artikel på svenska om detta) borde genomföras i brukarländer. Här finns naturligtvis massor med andra åtgärder som måste tas (bättre stöd för missbrukare/mer förebyggande arbete, exempelvis), men förändrad drogpolitik (dvs. mer liberal) i alla konsumentländer, främst USA men också i Sverige, kommer att behövas om inte bland annat Centralamerikas sköra demokratier ska urholkas ytterligare av narkopengar och -våld. Och kanske också för att förändra dynamiken i kampen mot brottssyndikat hemma i Sverige. Men fram till dess att frågan börjar stötas och blötas mer regelbundet i svensk (och amerikansk) politik, så lär problemen fortsätta att fördjupas i Guatemala och dess grannländer. Var det slutar vet vi ännu inte.
Den andra processen är kanske mer Guatemala-specifik. Vi pratar om ett land där ungefär hälften av befolkningen, de av huvudsakligen mayaursprung, fortfarande är strukturellt diskriminerade och därtill var offren för huvuddelen av de grymheter och övergrepp som skedde under det 30-åriga inbördeskriget (1966-1996) (se här för
tidigare not). Vi pratar om övergrepp som legalt är klassificerade såsom folkmord, men där i det närmaste total straffrihet fortfarande råder. Ingen har ställts inför rätta, och många av de som i början på 80-talet var mellanofficerarei den guatemalanska armén som hanterade ’the dirty work’ är idag beslutsfattare på toppnivå, militärt såväl som civilt. Så intresset för att gräva i det förflutna är minimalt. Och så fortsätter det förflutna att förgifta samhället idag. Rättssystemet har, bl.a. för att undvika att gamla brott nystas upp, successivt och mer eller mindre medvetet försvagats så att det nu är i det närmaste kollapsat (98 % av alla mordfall förblir oupplösta). Inte konstigt att osäkerheten exploderat. Och i all ökande otrygghet, ja rädsla, finns grogrunden för stöd till auktoritära lösningar. Enligt en regional tankesmedja,
Latinobarometro, är Guatemala det land i regionen med minst stöd till demokratiska spelregler – bara en tredjedel av guatemaltekerna anser rakt upp och ner att demokratin är bättre än andra styressätt. Lagen tas i egna händer, murar och stängsel byggs, privata säkerhetsbolag gör fantastiska affärer. Man sluter sig in, litar allt mindre på andra, bryr sig allt mindre om de som lever i misär. Murbruket i samhällsbygget, förtroendet till systemet och andra, urholkas. Jag gör inte anspråk på att ha hittat ett direkt samband mellan avsaknad av vilja att ta sig an brott mot mänskligheten och ett i många hänseenden sönderfallande samhälle, men jag tror att det finns en länk och därmed en viktig lärdom för alla samhällen som drabbats av konfliketer att dra ur Guatemalas exempel. Finns någon utväg ur denna dystra dynamik, då? Vi måste väl hoppas på det, och det finns många krafter som arbetar för ett bättre Guatemala. Det är kanske bara det att det inte är dessa människor som får finansiellt stöd från de internationella drogkartellerna…
