Gamla avskyvärda brott

Jag tror att jag vet vad statssekreterare Joakim Stymne kommer att minnas bäst av sitt korta besök i Guatemala i slutet av förra veckan. Vi valde att i programmet inte bara inkludera en massa möten med viktiga eller viktigare personer i huvudstaden trots kort om tid, utan lade också en halv dag på att åka ut ett drygt par timmar utanför stan för att besöka en aktivitet som en av våra samarbetsorganisationer planerat till denna dag. Vi kommer på fredagsmorgonen således ut till byn Pacoj, nära San Martín Jilotepeque i departementet Chimaltenango, för att tillsammans med ganska många byinnevånare på ett väldigt konkret sätt knyta an till den massaker som militären förrättade där den 13 februari 1982. Vi får vara med vid en liten del av utgrävningen av en "tillfällig" grav där en 29-årig kvinna, gravid i femte månaden, hennes 9-åriga dotter och 4-årige son snabbt grävts ner efter massakern den dagen (som dödade runt 50 personer i byn, flertalet kvinnor, barn och äldre).

Detta är den första utgrävningen i byn, och den förrättades av ett fristående rättsantropologinstitut som Sida stödjer. Syftet med deras verksamhet är på ett övergripande plan att söka skina ett tydligare ljus över de horribla brott mot de mänskliga rättigheterna, den systematiska terror (som många kallar folkmord) som militären ägnade sig åt mot mayabefolkningen under dessa år under "täckmanteln" inbördeskrig. För familjerna handlar det naturligtvis om att få klarhet om vad som hänt deras nära, att få ge dem en värdig begravning så småningom, försonas med det förflutna, liksom att försöka få rätt till de (påvert tilltagna) fonder för finansiell ersättning som staten satt upp, samt att i vissa fall driva på lagliga processer. Det senare syftet är sannolikt huvudanledningen till att vår samarbetsorganisations ledning får utstå upprepade dödshot m.m., eftersom dessa utgrävningar bidrar med material i legala processer (verkligen ännu i sin linda) mot före detta höga militärer under denna tid. En av de högsta, f.d. militärdikatorn Efraín Rios Montt som regerade 1982, sitter ännu idag i kongressen (där han åtnjuter immunitet mot åtal) såsom ledare för det fjärde största partiet i landet.

Vid utgrävningsplatsen får vi träffa familj till de mördade, bl.a. mannen/pappan, en nu väldigt sliten och i alla fall för dagen tystlåten man runt de 60. Han hade tillsammans med de andra männen flytt när armén ryckte fram emot byn, eftersom alla män i stridför ålder räknades som gerillasympatisörer och kunde därmed räkna med mycket hård behandling, sannolikt dödas. Som hämnd för männens frånvaro valde då militären att döda de andra de kunde hitta i de små enkla skjulen vid majsfälten i det kulliga, vackra landskapet. Skar halsen av de flesta.

Så står vi där vid samma fält, samma kullar, och ser ner i ett nygrävt hål i den rödbruna jorden, 1½ meter djupt, där tre rättsantropologer/arkeologer håller på att borsta bort jord kring benknotorna på de små barnen som mördades för länge sedan; deras färgfulla maya-kläder ännu förhållandevis hela. Mördades för något de inte förstod, inte hade att göra med. Fegt, fult, grymt. Vilket ord räcker till.

Jag var jämngammal med de barnen när de mördades. Lager efter lager av orättvisa skiljer mitt och deras öde. Det känns ändå lite mer nära när man tänker på det på det sättet. Det tar. Det gör det också att tänka på att den som gjorde det sannolikt fortfarande lever. Inte omöjligt lever väl också. Militärerna har tagit hand om varandra i Guatemala.

Ytterst få ansvariga har ställts inför rätta för brott som begicks under konflikten, från högsta hönset ner till svinet som höll i macheten. Fredsavtalet 1996 gick delvis ut på att dylikt skulle glömmas. Men det går ju inte. Hittills har gravar med 4 000 offer från konflikten hittats, grävts upp, registrerats och hanterats såsom de anhöriga vill. Inbördeskriget tog 200 000 liv. Flertalet av de som förlorade någon under konflikten kommer aldrig att få samma klarhet som spillrorna av den familj vi träffade. Men sammantaget har de blivit tillräckligt många för att bryta tystnaden om brotten i det förflutna. Och för varje dag blir bilden allt tydligare. Det förändrar Guatemalas historia. Och därmed har processen också kraften att förändra hur landet ser ut och fungerar idag.