I herrens hus

- Hur gammal är du, Martin? frågar min kollega mig.
- 33.
- Aaah, la edad de Cristo (Kristus ålder).

Antar att inte alla hemma i Sverige skulle göra just den kopplingen, men Guatemala är ett väldigt religiöst land, så jag blir inte förvånad, det har hänt förut. Guatemala råkar också vara ett av de länder där den traditionstyngda och rituellt stela påvekyrkan tappar mark allra snabbast. Massorna har börjat finna en anna typ av själasörjning hos de protestantisk-evangeliska kyrkorna. Missionerande. Tungotalande. Frälsande. Anpassade. Festliga, underhållande och folkliga. Om det fortsätter så här kommer Guatemala att bli det första landet i Latinamerika med protestantisk majoritet.

Jag sitter med min kollega i mitten ganska långt bak i "kyrkan", en halvcirkelformad mycket stor lokal med konferenskänsla, rad efter rad med stolar i Malmö Stadion-lutning och med en stor scen mitt på "långsidan". Vi är i rörelsen "Casa de Díos" - Guds hus - största "kyrka", och strax efter att en kvinna med fantastisk röst börjat sjunga på en rockig låt om Guds storhet fylls bänkradarna upp till sista plats. 3 500 personer är vi, på denna den första av sex gudstjänster som hålls denna söndag. Kristi rockbrud river av ett halvdussin låtar, strålkastarna pendlar i olika färger, på storbildsskärmarna zoomas hennes välfönade frisyr in, bilderna växlar från de 5 TV-kamerorna. Alla står upp, applåderar taktfast, sjunger med. Från svenska kyrkan saknar jag kors och kyrkokänsla men inte orgelpipet. Det här är som Melodifestivalen, fast klockan 7 på morgonen och med Gud i centrum istället för Förälskelsen.

Casa de Díos är en av de snabbast växande pingstkyrkorna i Guatemala. (Läs gärna Maria Sundéns reportage i Kyrkans tidning 2008 - scrolla ner till 4e reportaget i denna länk). När grundaren av kyrkan, pastor Cash Luna, glider in på scenen efter tre kvart förändras stämningen, även om den proffsiga rockkonserten fortgår ett tag till. Cash Luna är en fixstjärna, med eget TV-program där man sänder hans predikningar. Han lär vara uppåt 50 men ser ut som en 25. Boyish, så det stänker om det. "Cash" eftersom han som liten inte kunde uttala sitt eget namn Carlos. Luna (måne) lär vara det riktiga efternamnet. Men visst kan man bli skeptisk för mindre. Och visst är pengar en viktig del av det hela.

Efter att folk fått skaka och joddla lite till spridda ord från pastorn i slutet av rockkonserten så vidtar kollektinhämtningen. Många, även de fattigaste, ger utan tvekan sitt tionde till kyrkan. Stora korgar ställs ut i mittgångarna dit man går med sina kuvert, ett med pengarna och ett med små lappar med frågor och önskemål till pastorn. Cash Luna hånar de som kritiserar honom för girighet, och pratar oväntat detaljerat om kostnaderna för att fixa parkeringsplatser åt alla troende vid det "Ciudad de Díos" (Guds stad) - ett jättetempel med 12.000 platser - som håller på att växa fram på en industritomt i stans utkanter, längs motorvägen mot El Salvador. Cash Luna är rolig, folklig, en komiker som vet hur lasset ska dras när en show i Herrens namn genomförs. Han skämtar (?) om att han antagligen har landets näst mest igenkända ansikte efter presidenten. Folk får ställa sig upp eller sätta sig ner allt eftersom Cash drar igenom ett antal frågor om vem som brukar komma 1,2,3,4 gånger i månaden, vem som är här för första gången (jag), vem som vill vara med i bibelgrupper. Tempot är högt, koreografin professionell. Sedan en predikan, kanske en halvtimma, som säkert kommer på TV inom kort. Jag sneglar runt och tycker mig märka en uppsluppen och självklart total acceptans av det som pastorn säger hos personerna runt om mig, alla med ögonen spända på showens stjärna. Ja, ja, ja skriker någon till. Min hjärna muttrar "nja, nåväl".

Efter 1 timme och 45 minuter är det slut. Folk trängs vid scenen för att få ett litet pratord, men de flesta går ut i morgonsolen, kryssar mellan besökarna på väg in till nästföljande föreställning, eller strosar förbi den stora shopen där Cash Luna-böcker och filmer säljs. De flesta ser ut om efter ett besök på en bra komedi på bio. Upprymda, leende. Min kollega säger att det är det som är grejen - att få komma bort från vardagens gnet, oro och bekymmer, och att bli lite upplyft, få känna lite hopp och få goda råd. Verklighetsflykt eller tro? tänker jag. Sedan åker vi och äter äkta Guate-frukost och diskuterar begreppet "tålmodighet" som vår pojkaktige kändispastor lyft fram under mitt livs första och sista besök hos Casa de Díos. Kanske med lite mer insikt kring varför prövade guatemalaner blir evangélicos.