På ambassaden håller man i dessa dagar på att skriva en säkerhetsrapport. Normalt sett skrivs dessa med jämna mellanrum av utsända säkerhetsexperter från UD, men de har inte synts till på länge i Guatemala och med tanke på hur läget ständigt förändras upplevdes det finnas ett behov av att ge UD där hemma uppdatering av läget. Och jag talar då naturligtvis inte om jordbävnings- eller vulkanutbrottsrisken, utan naturligtvis om våldsbrotten. Inte för att det är något dramatiskt som hänt oss på ambassaden på sistone, men denna fråga ligger som ett tungt ok över landet och påverkar naturligtvis alla oss svenskar också. Den nya regeringen i Guatemala har inte direkt lyckats få folk att känna större optimism sedan tillträdet i januari, och även om det är för tidigt att ge mer definitiva omdömen (vilket dock inte hindrar en hätsk presskår att göra just detta) så är det svårt att få intrycket av någon tydlig förbättring. I måndags kom också årets första "högprofilmord", då en hög f.d. säkerhetsrådgivare vid inrikesministeriet (han fick sparken i torsdags i förra veckan) sköts ihjäl i sin bil. Med 15-20 mord dagligen krävs det ju en del för att få uppmärksamhet, men detta mordet har fått det. Det talas nu i vår morgontidning om regeringens första riktiga kris. Det krävs inte mycket cynism för att konstatera att våldsbrottsligheten också har sin mediala drivkraft; man skulle nämligen också kunnat utse en helt annan fråga till den första krisen, exempelvis rapporterna om kraftigt ökande antal fall av svår undernäring bland barn på den guatemalanska landsbygden (inkl. många dödsfall), som samma tidning skrev om förra veckan. Men pang-pang smäller alltid högre.
Tillbaka till där jag började. Personligen upplever jag att det är svårt med balansen i diskussionerna om säkerhetsläget på ambassaden. Som jag tidigare skrivit om är det för lokalanställd personal ingen hypotetisk fråga, men såsom diplomater lever vi ett så skyddat liv man kan (utan livvakter får väl sägas). Ingen har heller drabbats personligen. Men när läget är som det är och, för att ge ett eget exempel, det sker mord ett kvarter ifrån ditt hus vilket får max fem rader i tidningen, är det klart att ryktena börjar svänga och till slut känns allt mer och mer farligt. Flera kollegor säger att det är så skönt att åka iväg från Guatemala då och då för att "spänna av". Och landet är knappast högt på topplistan när det rekryteras från UD och Sida, inte minst med hänvisning till detta säkerhetsläge.
Detta är alltså samma plats som har ett gudomligt lagom klimat, enormt vacker natur och vackra landskap utanför stan på rimligt avstånd, tillgång till Karibien och Stilla Havet och för de som har pengar finns alla tänkbara bekvämligheter i stan, tillgång till hemhjälp, pool, trädgårdsmästare och hela faderullan. Så är det himmel eller helvete? Vi har det fantastiskt bra, och längtar inte på något sätt någon annanstans. Men det blir ju ändå något som gnager inombords i detta märkliga land: osäkerheten, ojämlikheten, fattigdomen: att så många far så fruktansvärt illa. Allt är förändringsbart, absolut. Men för tillfället är det lite känsla av "Paradise Lost".
Semester på Isla de San Andrés, Colombia:
Bottom-5: 
