Obama och Centralamerika, en skiss.

Så blev det då Barack Obama som blir det demokratiska partiets presidentkandidat i USA-valet i november. Det är svårt att inte känna sig entusiasmerad över den förändring som Obama, inte bara genom sin bakgrund, redan medfört och kan komma att medföra. För USA skulle denne man på presidentposten närmast garanterat innebära en nyttig politisk renovering. Efter åtta år med G.W. Bush skulle också världen dra en suck av lättnad. Förhoppningarna på att en president Obama skulle innebära ett mindre destruktivt tonläge i centrala globala debattfrågor är enorma. Men egentligen, vad väntar? Hur många av oss har egentligen trängt längre bortom bilden av en enormt vältalig svart man som representerar något annat än Bush. Vad skulle en president Obama betyda exempelvis för de nära grannländerna i Centralamerika, såsom Guatemala? En snabb överblick av Obamas utspel på några viktiga politikområden ger en inte helt okomplicerad bild.

I de bilaterala frågorna skulle säkert fortsatt narkotikapolitiken spela en central roll. Guatemala är ett viktigt transitland för inte minst kokain, och USA kommer säkert att följa upp sina stora stödpaket till Mexiko och Colombia för att bekämpa knarkhandeln än mer även i Guatemala. Redan finns det en rätt stor militär sektion på deras ambassad som jobbar mycket med detta. Men så länge USA inte finner något bra sätt att minska drogkonsumtionen inhemskt kommer knarket och knarkpengarna fortsatt att flöda här i regionen och ställa till det. "No change"?

Det amerikanska biståndet till Guatemala är redan ganska stort; de är den enskilt största givaren. Samtidigt är det totala biståndet till landet, som andel av BNP, under 1 % vilket är ganska lite. Ett amerikanskt bistånd under Obama kanske skulle kunna släppa lite på det hyckleri som råder i frågor om preventivmedel etc. (vilket på biståndsspråk går under förkortningen SRHR, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter), dvs. i praktiken kanske lite mer stöd till familjeplanering och dylikt bra som kan behövas i dessa dagar då en kristen backlash pågår i Latinamerika och riskerar hundratusentals kvinnors hälsa och rättigheter (se bl.a. denna artikel av Magnus Linton om just detta). Tydligare amerikanskt stöd och tydligare ställningstagande i viktiga MR-frågor, såsom krafttag mot hot mot journalister och fackföreningsföreträdare, vore inte heller fel i länder såsom Guatemala och Colombia, där dessa ofta hotas och ibland dödas, och det vore kanske inte omöjligt under Obama. "Improvement?"

So far so good, you might say. Men det blir lite mer komplicerat när man sedan börjar spana på två oerhört viktiga frågor för folk och ekonomi här; migration och handel. På migrationsområdet säger sig Obama stå för bland annat tuffare gränskontroller och hårdare straff mot företagare som anställer illegala invandrare, samtidigt som det är relativt tyst om hur illegala invandrare generellt ska behandlas. Även om han också har andra förslag om ökad anhöriginvandring så känns väl inte förslagen i sin helhet särskilt progressiva. Men det vinner man väl inga val på i USA kan tänkas. Jag är ju inte expert på området, men för mig känns paketet mest som populistiska slängar åt både höger och vänster, utan någon större sannolikhet till mer framgång än vad Bush-eran åstadkommit på området. Detta är dåliga nyheter för Centralamerika. Tuffare gränskontroller kommer att öka riskerna, men inte dynamiken som gör USA attraktivt i sig. Det blir fler döda och mer kosing i gränssmugglarnas fickor. Straff mot företagare som anställer illegala migranter kommer att göra denna mycket stora grupps vardag oerhört mycket svårare, öka utsattheten och sannolikt knuffa många mot brottslighet och prostitution. Och det blir mindre pengar över till att skicka hem till släkten i bl.a. Guatemala (där dessa penningförsändelser, "remesas", utgör mer än 10 % av BNP). Men kan det bli värre mot Bushs inhumana massdeporteringspolitik? "No change (at best)?"

På handelsområdet är det om än värre, fast på ett annat sätt. Demokraterna är traditionellt mer frihandelskritiskt än republikanerna, och det uppskruvade tonläget mellan Hillary och Obama ledde nästan till en tävling om vem som mest kunde skylla amerikanska problem på olika frihandelsavtal, på Mexiko, Kina osv. Obama vill bl.a. omförhandla en massa handelsavtal "so that they work for American workers". Asså, sorry Mr. Senator. Ärligare ord för att beskriva det han talar om är "protektionism", och sådant har aldrig gjort vare sig det egna landet eller omvärlden rikare. Handelspolitik bör inte, enligt min mening, heller handla om att skydda arbetare från konkurrens; därtill finns ju bl.a. social- och utbildningspolitik för att hantera ekonomiska förändringars effekter på enskilda industrier och grupper av arbetare. För centralamerinska länder kan omförhandlade handelsavtal med USA med denna demokraternas utgångspunkt vara en mycket dålig nyhet (även om dessa avtal har många brister). Exporten går huvudsakligen till USA, och dess tillväxt har varit en mycket viktig faktor i högre ekonomisk tillväxt det senaste decenniet. Visst, denna tillväxt har inte alls hjälpt de fattiga som den skulle ha kunnat om ekonomierna varit annorlunda strukturerade. Men faktum är att inget land, INGET, har varaktigt och hållbart minskat fattigdomen utan integration med omvärlden (dvs. baserat på exporttillväxt, se bl.a. rapporten från Världsbankens mycket intressanta "Tillväxtkommission", kom nyligen, där man bl.a. listar vad de länder som minskat fattigdomen mest det senaste halvseklet haft gemensamt). Och för Guatemala och de andra centralamerikanska länderna finns inget land som på rimlig sikt kan ersätta USA som handelspartner. Mer protektionistiskt USA innebär sannolikt lägre handelstillväxt, vilket innebär lägre ekonomisk tillväxt, vilket någonstans trillar ut som färre jobb och mindre inkomster (även i en så skruvad ekonomi som Guatemalas). Detta hjälper då rakt inte de fattiga i alla fall. Hoppet får väl stå till att Obama, liksom vissa andra enskilda demokratiska presidenter (såsom Bill Clinton), trots handelsskeptisk retorik under valkampanjer ändå fört en ganska handelsvänlig politik, bl.a. genom att stödja sig på republikanska röster i kongressen i dessa frågor. "Possibly worse?"

Obama är en "image-vinnare". Jag tycker att han är mycket spännande. Men politik handlar ju inte bara om image, utan även om det som heter "policies" på fräsch svenska. Ur detta "centralamerikanska" perspektiv är jag långt ifrån övertygad av kandidat Obama. Vi får väl se om han blir mer än kandidat så småningom, det är ju faktiskt inte helt klart...

Drömmen som lever, trots allt

Nedan en ny artikel om Guatemala som vår granne Maria Sundén Jelmini författat, och som publicerades den 20 april i Svenska Dagbladet. Finns ej på SvDs hemsida, därför får ni hela artikeln här.

USA-drömmen tömmer Guatemalas byar på män
Strömmen mot norr: Trots att USA deporterade rekordmånga illegala invandrare i fjol försöker många latinamerikaner ta sig till norr. I länder som Guatemala töms byarna på män, men samtidigt sänds pengar hem som lindrar fattigdomen.
María Ramón sitter vid sitt tygstånd på marknadsgatan i byn Todos Santos i Guatemala, några mil från den mexikanska gränsen. Det är en fattig by med hög arbetslöshet, precis som de flesta av landets byar. Men María Ramón har haft tur. För tre år sedan tog sig hennes man över gränsen till USA. Han stannade i två år, tillräckligt länge för att jobba ihop pengar så att María kunde låta bygga ett hus. – Jag var så rädd och ledsen hela tiden. Men här tjänar man inte några pengar, säger hon och berättar att även hennes tre bröder och hennes syster nu bor i USA. Myndigheterna i Guatemala uppskattar att närmare 1,5 miljoner guatemalaner lever i USA, lagligt eller illegalt. Varje år försöker ytterligare runt 125 000 guatemalaner att ta sig in i landet. Av dessa lyckas mindre än en femtedel. Några hundra dör på vägen, under de kalla nätterna i bergen vid gränsen till Mexiko, under de långa vandringarna genom öken eller i överfall.
Längs den branta grusvägen upp till Todos Santos byggs det frenetiskt. Pampiga stenhus i två, ibland tre våningar ligger sida vid sida med skjul av plåt och med jordgolv. Det är inte svårt att se vem som har en familjemedlem som lyckats med sin resa. Och drömmen sprids. Alla som vi möter har någon kusin, son eller make som gett sig av. Även kvinnorna ger sig av i allt större utsträckning men utgör fortfarande bara några procent. Effekten blir att de unga, arbetsföra männen försvinner, för alltid eller under några år. I Todos Santos uppskattar regionkontoret att så få som 10 procent av hemmen fortfarande har en familjefar som bor hemma. Att männen blivit färre märks tydligt enligt Christina Mendoza som driver en butik och ett hotell i byn. – Det finns ingen som kan göra de tunga jobben. Jordbruk, vägarbeten, det är de gamla eller män från andra byar som gör jobben, säger hon. På gatan utanför passerar en grupp män, klädda i de traditionella kläder som mayaindianerna från gruppen Mam bär. – De är inte härifrån, säger Christina Mendoza och nickar ut mot gatan. De är bara här för marknaden. Dammet yr in från den torra grusvägen. Hon viftar med dammvippan över butikshyllorna, ett evighetsarbete under den torra årstiden. Hon berättar att de flesta av hennes väninnor bor själva med sina barn. Makarna skickar i bästa fall hem pengar. Men lika ofta glöms den gamla hustrun, eller så skickas pengarna till mannens föräldrar och kvinnorna får fortfarande inte ha kontrollen över sin familj. I bland tar kvinnorna över mannens sysselsättning, med jordbruk eller handel. Men jobbet är tungt och med många barn och ansvar för matlagning och klädsömnad räcker inte tiden. Men det finns också en ljus sida, konstaterar Christina Mendoza. Med pengarna som strömmar in från USA har byn och regionen blivit rikare. De fattiga är färre än förr och konkurrensen om de få jobb som finns är inte lika hård. Dessutom har kvinnorna i allt större utsträckning tagit sig in till de beslutsfattande posterna i byarna och städerna. Det kommer dock nya sociala problem när barnen lämnas utan en pappa och mamman inte har tid. Och att hitta en ny man i byn är nästan en omöjlighet, säger Christina Mendoza.
Men för varje år blir det svårare att ta sig över gränsen, både till Mexiko och till USA, och att stanna kvar. I fjol deporterades nästan lika många guatemalaner från USA, 23 600, som man tror lyckades ta sig in i landet. Trots detta försöker allt fler söka lyckan i norr, enligt Arduro Aguirre som jobbar med migrationsfrågor på organisationen Mesa nacional para las migraciones. På väggarna till hans kontor i Guatemala City sitter avskräckande planscher med texter som ”du kan åka fast när du försöker” och ”invandrarens mardröm”. – Allt eftersom situationen i Guatemala blir värre, växer antalet som försöker ta sig härifrån. För många finns det inga möjligheter att få ett bättre liv i Centralamerika, de ser det som enda möjligheten att fly. Varför töms just vissa byar och regioner på män? – Alla känner någon som har rest, så gjorde brodern, farbrodern, kusinen, och de åkte inte fast. Själva väntar de bara på att göra resan. I byarna finns det inget som erbjuds dem, de kan inte studera, det finns inga jobb. Att en del fortfarande lyckas trots den stenhårda bevakningen är för att massorna är så stora att gränspatrullerna inte hinner med. – Det är de starkaste som klarar det, konstaterar Arduro Aguirre.

En av de starkaste är Luís Chavez. Han står lutad mot sin turkosa taxibil vid torget i staden Huehuetenango, några mil från den mexikanska gränsen. – Du ska få hela min story, säger han och sätter sig i baksätet. När han ler glittrar silvertänderna i hans mun. För drygt fyra år sedan betalade han en coyote, människosmugglare, motsvarande 40 000 kronor. Tillsammans med ett 70-tal andra människor började han vandringen över bergen och den mexikanska gränsen. I Mexiko tog lastbilar över. – Vi fick sitta hopkrupna såhär, det var väl en halvmeter till taket. Han kryper ihop som en boll för att visa. I 36 timmar satt han under lastbilens extragolv med 15 000 papayor packade ovanpå sig. En tablett skulle stoppa upp avföringen. För att ta sig över den amerikanska gränsen vandrade han och de andra genom öknen under fyra nätter och tre dagar. Två, tre stycken, exakt hur många minns han inte, dog på vägen. I nästan tre år jobbade Luís Chavez på en städfirma i Atlanta, betalade av lånet han tagit för att betala coyoten, skickade sedan hem pengar till sin fru. Till slut kom han efter med bilen. – Sköter man sig där borta så är det inga problem. No problem, förtydligar han på engelska. – Men åker man fast för något, då är det kört. Om några år ska det bli en resa till, säger Luís Chavez. Annars får inte hans två barn någon utbildning. Men nu behöver han ingen coyote, säger han. Han vet hur resan går till.
I samtalen med människorna i Guatemala märks det dock att de skärpta kontrollerna i USA har börjat leda till en förändring, en förändring som Diego Noño, konsul på Spaniens ambassad i Guatemala City, bekräftar. Allt fler latinamerikaner har börjat bege till just Spanien, där det räcker med en flygbiljett med återresa, bokat och förbetalt hotell och cirka 50 euro per dag i landet, för att komma in som turist. – Fortfarande är det få guatemalaner som åker till Spanien. Men vi ser att det ökat kraftigt, efter att myndigheterna i USA blivit hårdare. Invandringen från Guatemala är ännu inget som oroar oss, däremot har invandringen från bland annat Nicaragua och Honduras börjat bli ett problem. Siffrorna över antalet guatemalaner som stoppats vid gränsen, som inte uppfyller turistkraven, visar ändå trenden: 2006 nekades ett 80-tal personer från Guatemala inträde, i fjol runt 500. – Ärligt talat så har invandringen varit bra för Spanien. Jobb inom jordbruk, byggnad, i servicesektorn, alla utförs av invandrare. Men problemen har börjat komma i och med att arbetslösheten börjat stiga.
Faktaruta: Hårda villkor i Guatemala
Guatemala är ungefär en fjärdedel så stort som Sverige. Landet har cirka 13 miljoner invånare. Guatemala är Centralamerikas folkrikaste land. Varannan guatemalan är mayaindian. De flesta andra är mestiser. De vita utgör några få procent av befolkningen. Spanska är officiellt språk, men många talar något av de runt 20 lokala mayaspråken. Guatemala är det land i Latinamerika som ligger i botten sett till medellivslängd, BNP per capita och läskunnighet. Få andra länder ha så stora inkomstklyftor som Guatemala. Arbetslösheten och undersysselsättningen är stor. Medellivslängden är knappt 70 år, jämfört med cirka 80 år i Sverige. Landet har också den femte högsta spädbarnsdödligheten i världen. Brottsligheten, speciellt gängrelaterat våld, är ett mycket stort problem. Det har varit en kraftig ökning av våldet mot kvinnor och i stort sett samtliga kvinnomord förblir ouppklarade. Presidenten har stor makt i Guatemala. Nuvarande presidenten Alvaro Colom svors in den 14 januari i år, är socialdemokrat och vann valet med löftet om att bilda ”de fattigas regering”. 1,5 miljoner guatemalaner beräknas i dag bo i USA. De tros årligen skicka hem runt fem miljarder dollar. I Spanien lever knappt 10 000 guatemalaner, enligt Spaniens ambassad i Guatemala. I Guatemala samlas de centralamerikaner som vill ta sig via Mexiko in till USA. Guatemalas gränser är öppna för andra centralamerikaner som får stanna i landet lagligt under 90 dagar, medan det krävs visum för att komma in i Mexiko. En resa med en coyote, människosmugglare, kostar motsvarande runt 40 000 kronor från Guatemala till USA. Med flyg och falska dokument från 50 000 kronor. Cirka tre fjärdedelar av de runt 11,3 miljoner illegala invandrare som bor i USA beräknas komma från Latinamerika. 23 600 guatemalaner utvisades från USA 2007. Det är en fördubbling jämfört med 2005.

Mer om folk som flyttar

Temat migration är naturligtvis alltför brett för att helt täckas i en eller ett par blogg-inlägg. Men jag kände att en liten uppfölning till mitt förra kan vara på sin plats. Nämligen att det också bör sägas något om varför folk drar. Fattigdom och relativa inkomstskillnader, ja, det är klart att det påverkar. Men lika mycket tror jag att det beror på att de reella möjligheterna i Guatemala och alltför många andra länder är så förbannat små att på ett betydande sätt förbättra sin skrala lott, precis som de var i Sverige i mitten/slutet av 1800-talet då 1,2 miljoner eller runt 1/4 av befolkningen lämnade Svea rike. Det handlar om ett monumentalt misstroendevotum med fötterna gentemot de institutionella ramverk som bär upp länderna - politiska, ekonomiska, you name it. Dessa borde kunna verka för befolkningarnas bästa genom att bidra till och tillåta för individer att förändra sina liv med egen kraft. Att det inte är så i Guatemala är alltför uppenbart.

Ut och in

I veckan var det återigen stora rubriker i de lokala tidningarna här i Guatemala om att rekordmånga guatemalteker som vistats illegalt i USA utvisats därifrån, över 18500 personer hittills i år. Tumskruvarna dras åt. Och det handlar inte främst om folk som begått brott eller så. När man läser deras historier är gråten ibland nära; män och kvinnor som bott och jobbat i USA i åratal (17 år är det högsta jag läst, men det finns säkert värre) grips av migrationspolis, sätts i häkte några månader och sedan på ett plan tillbaka hit utan möjlighet att få träffa sina nära och kära, ibland t.o.m. sina egna barn som fötts i USA och därmed är amerikanske medborgare. Liksom de flesta av er som läser detta är väl min relation till detta stora land kluvet. Och på minussidan för mig står definitivt hur oresonlighet och inhumant, ibland rent ut sagt grymt, som landets opersonliga institutioner verkar vara kapabla att utsätta enskilda individer, främst icke-medborgare, för. Det är för mig inte enkelt att förstå att man i det land som tydligast visar på multikulturalismens inneboende möjligheter, immigranternas kraft och människans förändringspotential kan behandla individer så. Därtill människor som ofta utsatt sig för stor fara och umbäranden för att bara komma in i landet och söka förverkliga ”drömmen”, för att inte tala om att sedan överleva när ”drömmen” tar lite tid att förverkliga. Migration utsätter oss alla globalt för många nya utmaningar, och långt ifrån alla av dem är av godo. USA har full rätt att söka administrera dessa utmaningar, men I’ll be damned om det måste vara genom att agera vad jag uppfattar som tvärt emot några av grundvalarna till dess egen storhet. Alternativ måste finnas. Både norr och söder om Río Grande kommer migrationsfrågan högst sannolikt att fortsätta väcka stort intresse, inte minst vad kandidaterna inför det amerikanska presidentvalet i november nästa år har att säga om saken.

Kanske om saker som berör detta, eller om helt andra saker, kan den del av Desafío Latinos redaktion som idag åkt till USA:s näst största stad Los Angeles för en två veckors rundresa i sydvästra USA berätta mer om. För Los Angeles passerades härom året tidpunkten då mer än hälften (av de ca 4 miljoner invånarna) beräknas ha spanska som modersmål, och i hela Kalifornien beräknas dessa vara i majoritet runt år 2020, så Pia kan säkert fortsätta öva español. Barack, Hillary och de andra håller helt garanterat också på att slipa på sina spanska glosor och konjunktiv inför 2008.