Trygg, inte trygg; trygg, inte trygg...

Trygghet är, som så mycket annat, en relativ sak. Jag menar, gör de larm och låsta dörrar som alla verkar ha där hemma i Sverige folk tryggare än vad vi var för 25 år sedan, då dörrar på sin höjd låstes på natten (åtminstone i mina barndomskvarter)? Nåja. Nu bor vi i en stad med statistiskt grym otrygghet, och vi har ju också beväpnad bevakning utanför huset dygnet runt. Så det är ju tryggt. Eller inte. I alla fall, personligen har inte jag lyckats känna mig särskilt drabbad av otrygghet i vardagen i Guatemala City. Och det är väl delvis som det sägs; di rige di kan. Vi är naturligtvis alltför lyckligt lottade för att verkligen löpa riktigt stor risk att drabbas av något. Vi kan välja var vi vill bo, kan välja hur vi transporterar oss, osv. Annat är det för flera av våra lokalanställda på ambassaden, och deras livsvillkor och berättelser är något som nu också börjar påverka mig. Även om jag inte vet riktigt hur jag ska tackla det än... För det blir något slags indirekt otrygghet av det hela. Låt mig berätta.

Det rör sig om, bara de senaste månaderna, åtminstone tre händelser som drabbat kollegor som för oss på ambassaden gett en obehagligt nära bild av hur våldet och otryggheten tagit över stora delar av det guatemalanska stadssamhället. En kollega fick en nära barndomsvän mördad för några veckor sedan; han var advokat och fembarnsfar. Polisen har ingen aning, och vem är förvånad: över 97 % av mordfallen når aldrig domstol. En annan har nyligen fått se sin pojkvän fly i exil i USA efter att hans företag utsatts för inbrott och utpressning. Talade också med en av våra chaufförer idag. Han bor i ett område i en förort som numera är mycket våldsdrabbat, främst på grund av att det är skådeplats för ett av centralamerikas stora gissel: "las maras" eller kriminella ungdomsgäng, vilka bedriver typ droghandel och utpressningav boende och företagare i områdena under deras kontroll. Han berättade om hur hans hus råkar ligga mitt på gränsen mellan områden som kontrolleras av två rivaliserande gäng. Om hur denna rivalitet lett till att personer dött på deras trappsteg, genompepprade av kulor, inför min kollegas ögon. Om hur man sedan håller tyst när polisen frågar om man vet något, eftersom alla vet att polisen lokalt skyddar vissa gängmedlemmar gentemot en del av förtjänten från utpressarverksamheten. Om att familjen nu aldrig går ut efter mörkrets inbrott och om att de naturligtvis skulle vilja flytta, men vem skulle vilja köpa deras hus? Och det allra värsta: om att hans son blev mördad förra året. Om hur han själv mottog "erbjudande" om beskydd mot betalning och dödshot på samma gång, per telefon för en månad sedan. Om att dessa trakasserier avtagit sedan han bytte hemtelefon- och mobilnummer, men hur det är svårt att verkligen se positivt an på framtiden.

Våldet och brottslighet är i Guatemala geografiskt sett väldigt koncentrerat. Stora delar av detta vackra land lider som tur väl är inte alls av samma nivå som huvudstaden generellt (om än kanske av djupare fattigdom i stora delar). Och huvudstaden är också extremt segregerad i termer av var våld och brottslighet. Säkert är i alla fall att hela landets utveckling påverkas. Samhällets kostnader av våld och osäkerhet varje år är enorma.

Varför? Enkla svar finns väl inte, men det handlar i alla fall inte bara om fattigdom, maras och lite lokal drogförsäljning. Kanske mer om att organiserad brottlighet i olika former under längre tid har fyllt ut de utrymmen som den tidigare repressiva och därefter extremt svaga guatemalanska staten lämnat, kopplat till en stark vapenkultur. Frågan man ställer sig här är huruvida landet nu gått så långt in i en våldsspiral att den inte kan hejdas, att den fortsätter föda sig själv. Eller om "goda krafter", reformer, tillväxt, sociala satsningar och annat smått och gott kan stoppa och vända utvecklingen. Vi måste väl tro på det senare, men tyvärr också vara beredda på det förra. The jury is still out there, som man skulle sagt på CNN.

Lokala nyheter berör

Jag antar att det jag skriver nu bidrar till det fenomen som ändå är alltför uppenbart, men det är skumt hur liten världen ändå kan kännas i all sin mäktighet. Nära nyheter beröra mest… Vi har i veckan som gått härifrån Guatemalas horisont kunnat följa hur både Åstorp och Vellinge nått den svenska rikspressen, kanske inte helt oväntat med lite dystra förtecken (eftersom nyheter från små orter nästan alltid per definition är av detta slag i en alltmer blaskifierad medieverklighet på nationell nivå – därför länkar till lokala tidningar som behåller banden till folks verklighet). Således har vi följt det faktum att gymnasieskolan och folktandvården i Vellinge bränts ner, utsatta för den ack så svårförklarade förstörelselustan (åtminstone för en fyrkantig ekonom som jag). Och idag har ett annat spännande sociologiskt fenomen fått explosivt utrymme i Åstorp, nämligen att gäng med stark eller svag anknytning till fotbollslag samlas på avskilda platser (i detta fall industriområden) och slåss.

Eftersom vi för någon vecka sedan hade förmånen att, sittande i en bekväm soffa i vår lägenhet i Guatemala, uppleva brottstycken av den värld som finns bakom detta våld när filmen ”Hata Göteborg” spelades på vår lilla laptop-skärm, känns det hela nästan kusligt nära och bekant. Hata Göteborg handlar om ett kompisgäng i Helsingborg i slutet av tonåren, med närhet till våld som sammanlänkande faktor, och är en relativ lågbudgetfilm regisserad av Helsingborgssonen Robert Lillhonga som hade premiär i maj i år (Tack till Anna Bäckman för tipset!). För den som vill förstå lite mer om vad det handlar om, eller kanske också för den som bara vill njuta av nordvästskånskan när den verkligen är som bäst, kan jag också rekommendera ett besök hos videobutiken (eller naturligtvis till någon sajt på nätet om man inte är så nogräknad med upphovsrättslagstiftning, men det vet väl var och en bäst själv). Jag kan också varmt rekommendera reportageboken Med uppenbar känsla för stil av frilansjournalisten Stephan Mendel-Enk som berör ämnet destruktiv manlighet och fotbollsrelaterat våld, och som jag läste någonstans att det varit en inspirationskälla för Lillhonga till filmen (vars undertitel är en dramakomedi om manlighet när den är som sämst). För mig kändes mycket i den boken alltför välbekant, antagligen eftersom det som beskrivs är något som alla killar som är uppvuxna i en mindre ort och/eller varit inblandade i lagidrott de senaste 30 åren garanterat har upplevt. Till såväl killar och tjejer rekommenderar jag boken såsom ingång till att finna ytterligare pusselbitar som förklarar varför män tyvärr ibland är som de, jag menar vi, är. Att reducera spelrummet för manlighetens destruktiva mekanismer är en superviktig uppgift för hela samhället (och nej, det handlar inte om att utradera könsskillnader). Detta från avbytarbänken i ett mycket grått och regnigt Guatemala…