Protokollär information

Idag, den 14 januari, tillträder den nye presidenten Álvaro Colom och hans regering här i Guatemala. Tidningarna har de senaste dagarna varit fulla av floskelformuleringar om att Coloms ”långa dröm nu går i uppfyllelse”. Och det är i och för sig klart att om man som Colom varit med i tre presidentvalskampanjer måste det vara ett ögonblick av grym tillfredsställelse. Någon lång smekmånad lär det dock inte bli. Förhoppningarna på snabba resultat är stora från många håll, inte minst uppskruvade av den löftesretorik som Colom själv hållt sig med under och efter kampanjen. Redan inkommande tuff kritik om sammansättning av regeringen (som bara innehåller en enda kvinna och en enda representant för ursprungsfolken) är tecken på detta.

Under själva det formella maktövertagandet idag finns dock risk att Colom i någon mån, lite ironiskt, hamnar ur fokus. Detta med hänvisning till de illustra internationella gäster som ska delta. Under promenad i ”hotellkvarteren” i zon 10 igår kunde vi själva notera den kraftiga upptrappning av säkerheten, mest notabelt synlig i militära patruller och många polisbilar och ambulanser, som följt i spåren när de utländska dignitärerna rullat in. Och det kan bli en del intressanta meningsutbyten dem emellan, något som guatemalanska UD:s protokoll naturligtvis jobbar hårt för att undvika. Det handlar bl.a. om Venezuelas kontroversielle vänsterpresident Hugo Chavez och hans colombianske motpart Álvaro Úribe (kontroversiell högerpopulist), vilka har ett minst sagt spänt förhållande, med som senaste ”twist” att Chavez för några dagar sedan lyckades få två colombianska politiker frigivna ur mångårig gisslantillvaro hos den colombianska vänstergerillan, något som Uribe kämpat för men inte lyckats med under många år. Och sedan kommer ju den spanske kronprinsen, vars pappa Juan-Carlos under uppmärksammade former bad ovan nämnde Chavez att citat ”hålla käften” slutcitat under ett ibero-amerikanskt toppmöte i slutet av förra året. Utöver dessa väntas presidenterna från Taiwan, Mexiko och Brasilien samt en rad andra central- och latinamerikanska länder. Europa lyser, förutom den spanske ovalde representanten, med sin frånvaro. Också det intressant på sitt sätt.

Back to vardag

Idag var Agnes tillbaka på skolan -första dagen efter jullovet. Hon var jätteglad när vi skulle åka dit imorse, men sen var hon väl inte riktigt lika nöjd när jag åkte min väg. Dock hade dagen varit helkul med alla kompisarna och kreativa aktiviteter, så hon var åter en solstråle när jag hämtade henne igen kl.12.

När hon var iväg och Isak sov förmiddag hann jag med att ta emot våra nyköpta utemöbler. Ett bord och sex fällbara stolar i Teak. Wow, här ska det invigas i eftermiddag för alla fikanödiga :-)Dessutom kom det en extra säng eftersom vi på måndag får första besöket här i Guate. Mina föräldrar kommer hit och får se hur vi har det i vardagen, och så tänkte vi hinna med några utflykter, bl.a. till Stillahavskusten, under de tio dagar de är här.

Nödig

När man behöver något så nödgas man ju något. En eftermiddag sa Agnes till mig "Mamma, jag är fikanödig." Men det är ju självklart! Hon är sugen på fika och då är hon ju klart fikanödig, lika gärna som hon kan vara kissinödig eller när hon inte vill äta (rätt ofta), ja då är hon inte ätnödig.

Innehåll i liv och blogg

I avvägningen mellan att ge er som läser både personliga intryck och lite helikopterperspektiv med övergripande fakta kring tillvaron i Guatemala, så har det inte varit helt lätt att hitta en balans under våra första 4 månader. Det är ju nämligen lättare att hitta statistik än att hinna med att bygga upp personliga relationer, eller hitta bra personer, som gör att du kan berätta om hur livet kan vara här på ett mer personbaserat sätt. I alla fall om man mest sitter instängd på ett kontor...

Personligen måste jag säga att jag inte kommit det riktiga Guatemala särskilt mycket närmare nu än vad vi hann med på några veckors semester förrförra året. Guatemalanerna upplever vi faktiskt också som lite svåra att komma in på livet. ”Centralamerikas finländare” är väl en dålig liknelse men i alla fall är de lite mer tillknäppta och tysta än sina mer utlevande Latino-bröder söderut. Efter 36 års inbördeskrig med allt vad det betyder av söndertrasade sociala konventioner, och de senaste åren en kraftig uppgång i våld och brottslighet, verkar man ty sig mer till det lilla, familj, släkt.

Men det är antagligen inte huvudförklaringen. Vi bor och jag jobbar i en ganska ”avskärmad” del av Guatemala City, med i ärlighetens namn rätt lite direktkontakt med dem för vilka vi är här, dvs. vanligt folk. På ambassaden gäller det nästan mer för mig än för mina kollegor beroende på den portfölj jag har, inkluderande exempelvis ansvar för sådant som internkontroll och internt kvalitetsarbete. Ingen social fullträff… Och de projekt jag ansvarar för handlar mest om att förbättra verksamhet i statliga nyckelorgan. Inte många vanliga guatemalaner träffar man där. Så på jobbet är det, förutom de inhemska kollegorna, fortfarande rätt mycket svenskt och allmänbyråkratiskt, och mindre specifika guatemalanska intryck.

Jag ska ärligen också erkänna att jag socialt varit allt annat än utlevande sedan vi kom hit. För min del har familjen och barnen varit det helt överskuggande så fort jag lämnat jobbet, en kanske naturlig prioritering inte minst så här i början. Men knappast gynnande sociala kontakter. Å andra sidan har jag ju Pia, en social generator av första rang, så jag behöver ju aldrig vara orolig över att det inte ska hända saker. Hennes kontaktnät har växt snabbt, men, också det av kanske naturliga skäl, tenderat att bli rätt så länkat till andra medföljande inom det internationella samfundet; ambassader, FN-representationer osv. Och givet de något begränsade möjligheter vi haft att åka ut i landet (utan bil och med två mindre barn) så har väl det riktiga Guatemala med alla dess fascinerande platser och personliga öden undflytt oss i ganska hög mån. Den enda riktiga motvikt som jag kan komma på hittills är vår hemhjälp Lucila och hennes familj. Bland annat hade vi (svensk) julmiddag tillsammans med dem, vilket var jättetrevligt. En annan dag ska vi berätta lite mer om hennes historia. Till dess, och sannolikt också därefter, får ni läsare stå ut med att det blir lite torr övergripande statistik ibland.

Grönsaksbilen

På tisdagsmorgnar kommer frukt- och grönsaksbilen hit. Vakterna vid porten ringer då på interntelefonen och meddelar oss att vi kan komma ut och handla. Ingen stor händelse, men för Agnes är det sporre till att få sig kläderna snabbt så att hon är färdig och kan följa med ut när bilen är här. Isak tycker oxå att det är helt OK att leka lite med frukten och bli beundrad av de andra hushållens hemhjälper (jag är den enda som inte är anställd som går ut och handlar). Det är fräscha och fina saker de kommer med, och det är härligt att kunna välja mellan bl.a. färska jordgubbar, meloner och papaya etc. Idag köpte vi även 40 apelsiner, så det blir bara färskpressad juice numera. Mums!

Skakigt

Jag erkänner. Jag har faktiskt varit lite besviken över att hittills inte ha känt det som alla säger att man ska känna så ofta i Guatemala. Nämligen jordskalv. Och det är klart att det är lättare att känna dessa om man bor i höghus än på bottenvåningen, vilket vi nu gör. Men för några minuter sedan insåg jag hur fåniga mina tankar varit och började inse vad det egentligen handlar om. För hela skrivbordet började plötsligt att gunga, dörrarna i lägenheten att svänga och jag att stirra misstroende på glaset Rioja som står bredvid mig. Gick in på Agnes rum där Pia låg och läste godnattsaga. Hela sängen hade svajat betänkligt. Det hela var över på några sekunder denna gång, inget mer hände, inga direkta skador kan ses och strömmen försvann inte. Kollade på internet, och redan efter 10 minuter dök information upp på en av de tracking-sajter för jordbävningar som finns. 5,6 på Richterskalan, epicentrum 10 mil från Guatemala City (se länk). Tack för att det inte är värre. För det är ju ganska läskiga krafter som man helst inte vill ha alltför närgången erfarenhet av.

Kan ju nämnas i sammanhanget naturkraft att Guatemala tvingats till ransonering av ström under kvällarna i några dagar sedan en storm för ett par dagar sedan fällde flera huvudströmledningstorn. Vi hade strömavbrott i ett par timmar då, men har klarat oss undan ransoneringen.

God fortsättning på 50-åriga revolutionsåret

Väl tillbaka i det blåskalla Guatemala city är det lite svårt att inse att man blott är ett par timmars flygväg från Havanna, i alla fall om man flyger direkt. Och på Kuba har man nu inlett 50-årsfirandet av det man kallar revolutionsåret, det år då gerillakrigarna under Fidel Castros ledning lyckades driva diktatorn Fulgencio Batista från makten (även om denne flydde landet först den 1 januari 1959) för att så småningom installera sin egen diktatur.

En radda afficher om detta jubileum, och sedan det tröttande stora antalet t-shirts med omslagspojken Che Guevaras fagra nuna, var väl några av de intryck vi lyckades ta med oss från detta så omstridda ö-rike mitt i det gudabenådade Karibien, där vi firade veckan kring nyåret. Det närmast löjligt stora antalet 50-talsbilar som fortsatt rullar på huvudstadens gator, tillsammans med Lada-lådor från 70- & 80-tal samt de underliga "kamelbussarna" (i praktiken specialsläp för persontrafik hängda på lastbilar) var andra tecken på att detta inte är ett land i samma klubb som alla andra. I praktiken är staden en stor bilverkstad; överallt mekas det för att hålla bilparken igång (även om det också finns en hel del "moderna" bilar). Men trots bilparkens orenade avgaser och den svåra avsaknaden av underhåll på flertalet av stadens byggnader fick vi ett gott intryck av Havanna; charmig, livfull, ibland arkitektoniskt riktigt vacker, varm och trygg (det sistnämnda ett solklart plus när man bor i "the murder capital of the world"). Och det var inte någon i familjen som tyckte det var fel att åka en vit Oldsmobile Cabriolet årsmodell 1952 längs Malécon, strandpromenaden.

Någon fördjupad Kuba-studie ska det dock villigt erkännas att det inte blev denna gång. För vad kan man egentligen säga om badorten Varadero, där vi spenderade större delen av veckan? Tja, Karibiens vatten är varmt och genomskinligt azurblått vackert, barnen älskade hotellpoolerna och rom och cigarrer finns det gott om! Gott nytt år!



PS. Och ja, Isak går själv nu (även om det lär dröja lite innan detta är hans "preferred mode of transportation").