100 dagar

Här i veckan passerades en "viktig" punkt i den inrikespolitiska guatemaltekiska debatten, viktig enbart för att det handlar om människans besatthet av jämna tal. Det var regeringens första 100 dagar vid makten som det handlar om, och inom politiken väger just de första 100 dagarna väldigt tungt eftersom en regering enbart då har ett riktigt "window of opportunity" att initiera reformer, göra förändringar osv. och fortsatt kan hävda att man har ett äkta "folkligt" stöd. "El gobierno de Alvaro Colom" (som de kallar sig i radioreklamen; tänk om vi i Sverige fått höra om Fredrik Reinfeldts regering - då hade nog de övriga allianspartierna nog inte varit så nöjda, kanske inte heller moderata partiet) har dock haft det tufft. Och det är mycket självförvållat: ett alltför ambitiöst, på gränsen till dumt ambitiöst "program för de första hundra dagarna" där många av framstegen varit avhängiga en bångstyrig kongress (där man ej har majoritet) , har bäddat för och resulterat i en massiv våg av kritik. Inte minst när man själva sparkat ut större delen av nyckelpersonerna i administrationen och ersatt men relativa färskingar kan man ifrågasätta hur klokt det var att tjata om detta 100-dagarsprogram. Visst, kritik är normalt i politik, man ska inte vänta sig applåder från opposition och media, men tyvärr verkar det inte bara vara yta utan tyvärr verkar det vara en hel del substansbrister på regerings sida också. Regeringen har svajat hit och dit i viktiga frågor, har misslyckats att påtagligt förbättra säkerheten, gnäller på pressen för dess kritik, har till och med lyckats knyckla till flera journalisters trynen för att de "varit för närgångna" presidenten, och har på sistone kommit med rent idiotiska förslag (såsom prisstopp och subventioner på diesel) för att i populistisk anda försöka återvinna en ställning av förtroende hos folket. Det har inte lyckats. Visst, det är otacksamt att vara ny regering och tvingas ta ansvar för ett land där själva strukturerna är ganska ruttna och man tvingas ta ställning till stigande priser på alla basvaror samtidigt som den viktiga exportmarknaden USA:s ekonomi går kraftigt tillbaka. Men flertalet av de förslag man kommit med (som man ofta dragit in dagen efter, eller ändrat på) utmynnar tyvärr inte till mkt mer än att kissa i byxorna när man fryser; skönt en liten stund men bra mycket värre sen. Och nu ska man uppenbarligen ansluta sig till PetroCaribe, en "organisation" där man kan få köpa billigare olja från Venezuela, men där det är högst oklart vad kostnaderna egentligen är. Guatemaltekerna förtjänar i alla fall bättre än att den första regeringen sedan 1954 som vågat tala om solidaritet slår sig i lag med den anti-demokratiska och ärke-populistiska Chavez-regimen i Venezuela.

Så vad kan man lära sig av detta - dagens floskelhörna:
- Politik är löften om möjligheter till ett bättre liv - låt oss hoppas att det är trovärdigheten i löftena och inte dess relativa storlek som betyder mest i de allmänna valen. Det är svårt att känna att så riktigt var fallet i Guatemala.
- Det finns inga genvägar. Och just när man vunnit ett val borde man inte behöva låtsas som att det finns det heller. Det är bara dumt.
Och: - Det krävs mer än vilja för att leva upp till goda intentioner.

Det ser lite mörkt ut för Guatemalas regering; den ger ett svagt intryck. Det värsta är väl att det sannolikt är ännu mörkare på avbytarbänken. Och då menar jag inte på samma sätt som Arne Hegerfors freudianskt slirade kring.

Protokollär information

Idag, den 14 januari, tillträder den nye presidenten Álvaro Colom och hans regering här i Guatemala. Tidningarna har de senaste dagarna varit fulla av floskelformuleringar om att Coloms ”långa dröm nu går i uppfyllelse”. Och det är i och för sig klart att om man som Colom varit med i tre presidentvalskampanjer måste det vara ett ögonblick av grym tillfredsställelse. Någon lång smekmånad lär det dock inte bli. Förhoppningarna på snabba resultat är stora från många håll, inte minst uppskruvade av den löftesretorik som Colom själv hållt sig med under och efter kampanjen. Redan inkommande tuff kritik om sammansättning av regeringen (som bara innehåller en enda kvinna och en enda representant för ursprungsfolken) är tecken på detta.

Under själva det formella maktövertagandet idag finns dock risk att Colom i någon mån, lite ironiskt, hamnar ur fokus. Detta med hänvisning till de illustra internationella gäster som ska delta. Under promenad i ”hotellkvarteren” i zon 10 igår kunde vi själva notera den kraftiga upptrappning av säkerheten, mest notabelt synlig i militära patruller och många polisbilar och ambulanser, som följt i spåren när de utländska dignitärerna rullat in. Och det kan bli en del intressanta meningsutbyten dem emellan, något som guatemalanska UD:s protokoll naturligtvis jobbar hårt för att undvika. Det handlar bl.a. om Venezuelas kontroversielle vänsterpresident Hugo Chavez och hans colombianske motpart Álvaro Úribe (kontroversiell högerpopulist), vilka har ett minst sagt spänt förhållande, med som senaste ”twist” att Chavez för några dagar sedan lyckades få två colombianska politiker frigivna ur mångårig gisslantillvaro hos den colombianska vänstergerillan, något som Uribe kämpat för men inte lyckats med under många år. Och sedan kommer ju den spanske kronprinsen, vars pappa Juan-Carlos under uppmärksammade former bad ovan nämnde Chavez att citat ”hålla käften” slutcitat under ett ibero-amerikanskt toppmöte i slutet av förra året. Utöver dessa väntas presidenterna från Taiwan, Mexiko och Brasilien samt en rad andra central- och latinamerikanska länder. Europa lyser, förutom den spanske ovalde representanten, med sin frånvaro. Också det intressant på sitt sätt.

La palomita blanca!

Kanske blir det en blänkare i någon av de svenska tidningarna imorgon, men här i Guatemala torde var och en av landets tidningar imorgon prydas av Álvaro Colom Caballeros långsmala nuna, ty denne man har av folket valts som landets nye president. Med 97 % av rösterna räknade har han fått ca 53 % av rösterna, mot 47 % för motkandidaten Otto Pérez Molina. Således blev det den lilla vita duvan som vann mot järnhanden. Och trots ett stort övertag i huvudstaden för Partido Patriotas kandidat så var resultatet än tydligare på landsbygden, där Colom krossat Pérez Molina. Sporadisk raketskjutning hörs härifrån vår lägenhet (där vi nu slutligen fått installerat internet, yes!), men det verkar vara ganska lugnt firande än så länge. I alla fall, here's the man...

Snart är det avgjort

På söndag hålls andra omgången av presidentvalet i Guatemala, då de två kandidater som fick flest röster i första omgången i september ställs mot varandra. Det handlar om två män, Álvaro Colom för Hoppets nationella enhet (Unidad Nacional de la Esperanza, UNE) och Otto Perez Molina för Patriotiska partiet (Partido Patriota, PP). Givet att Guatemala är titeltokigt refereras ofta till dessa såsom ingenjören (Colom) och generalen (Perez).

I opinionsundersökningarna är det relativt jämnt, om än med visst övertag för militärmannen och hans högerparti som kampanjat under en slogan om "hårda tag" (mano dura - eller järnhand om man så vill), och att det krävs en man med "karaktär" för att hantera landets problem. Givet att osäkerheten och den höga brottsligheten i landet har varit den viktigaste frågan i valkampanjen, så har detta enkla budskap varit effektivt. Center-vänsterpartiet UNE och Colom har försökt kontra med att "våld kan bara stoppas med intelligens" (la violencia se enfrenta con inteligencia).

Båda kandidaterna har enbart rudimentära ekonomiska program, långt mer löftesbaserade än realistiska, och även i övrigt är skillnaderna i de två partiernas program på många punkter förvånansvärt små. Att så är fallet belyser det faktum att guatemalanska partier generellt har en väldigt grund ideologisk bas och mer fungerar som valmaskiner för män med maktanspråk. Givet detta blir frågor som "karaktär" väldigt viktiga, inte minst då stora delar av befolkningen, förvisso naivt men också i brist på konkreta politiska alternativ, istället söker en "ledare" som "bara kan ta och reda upp saker och ting i landet". Härvidlag har den mildare och lite grötigt talande Colom svårare att övertyga än den före detta generalen. Coloms styrka är att han oftast lyckas behålla ett slags moraliskt övertag, genom att presentera sig som fredens kandidat och garant för uppfyllnad av fredsavtalen från 1996. Samtidigt anklagas UNE för samröre med knarkmaffia, åtminstone på lokal nivå. Flera mord och mordhot har drabbat båda partier under kampanjen, vilket väl antyder att det inte är rent hus på någon sida egentligen. Perez militära förflutna, vilket bl.a. inneburit att han lett trupper som begått svåra brott mot lokalbefolkningen under inbördeskriget, har naturligtvis också varit en central ingrediens i valsoppan. En taxichaufför (dessa sanningssägare...) utmålade det hela som ett val mellan en "korrupt idiot" och en "mördare". Smutsig är bara förnamnet på valkampanjerna, med mängder av skumma påhopp på en nivå som vi i Sverige tack och lov inte varit i närheten av. Det ska bli skönt när kampanjandet är över, faktiskt.