Mu

Isak har idag fått diagnosen mul-och-klöv-sjuka. Turligen är ju detta något mindre allvarligt för människor än för kossor. I alla fall verkar han ha varit alltför närgången en av de söta mörkhåriga grannflickorna. Nu blir det till att med diverse salvor och dekokter behandla pojkens blåsor och bölder. En guatemalansk läkare med självaktning skriver nämligen ALDRIG ut mindre än tre olika recept per konsultation...

Fin con Quarto de final

Igår var det så dags för kvartsfinaler i Ambassadcupen i fotboll 2008 här i Guatemala. Vinna eller försvinna. Så det svenska laget gick in i matchen mot Guatemala (deltagare från deras utrikesministerium) något mer taggade än den senaste matchen mot Israel. Efter ett par snabba och lite tursamma mål från det eviga hemmalaget på den superheta konstgräsplanen var dock uppförsbacken tung för det svenska laget. Det kämpades väl någorlunda, men vi ska vara ärliga med att bristande samspel och bollkänsla på den svenska sidan, förvisso också i kombination med mycket bortsparkande av bollar och annat tempoförstörande spel från Guatemala, gjorde att detta tvåmålsförsprång fanns kvar när matchen var slut. 3-5 till slut och bye bye.

De vackra minnena från premiärmatchen då Spanien besegrades och då den svenska hejaklacken fullständigt dominerade kring småplanerna på "Plaza Futeca" i Guatemala Citys zona 14 kommer dock att leva kvar. Nedan har ni ett foto taget strax efter denna triumf, vilket letade sig in i en av de stora dagstidningarnas, El Periódico, några dagar därefter under rubriken "Fútbol Diplomático". Vi vet ju alla att många tidningstryckerier inte alltid har det så lätt med skärpa i färgtrycken, men trots suddigheten så vet ju i alla fall vi att både far och dotter Holmberg nu synts i de stora pressammanhangen i vårt värdland...

Välkommen vinter!

Normalt sett har övergången från torrperiod till regnperiod skett i slutet av april, men i år har "el invierno", vintern, som man kallar (åtminstone inledningen¨av) regnperioden här varit försenad. Ordet klimatförändring har blivit alltmer frekvent nämnt för varje dag som gått. Men nu ikväll har det börjat ösa ner, till glädje för bönder och alla som gillar gröna landskap. Välkommen, du vinter utan mörker och skavande långkalsonger!

Bara barnet

Bara det lilla barnet kan förvåna så... Vår son Isak har minst två gånger hittats av sina föräldrar uppklättrad på köksbordet sörplandes lite vin som råkade stå där medan vi var på annat håll i lägenheten (både rött och vitt). Och då känner man ju sig som en sådär förälder. Isaks intresse för vuxnare drycker har dock lyckligtvis också ett annat utlopp: kaffe. Det blir ofta mycket tjat från killen tills han får lov att ta några klunkar ur mammas eller pappas mugg; med mjölk ska det förstås vara. Idag fanns en liten bakelse framdukad för pojken vid fikat, men denna ratades, bara kaffe latte var det som gällde.

A la française

En av mina stående beskrivningar, säkerligen lite uttjatad (och enbart innehållande ett korn av sanning), av vårt tillfälliga hemland åren 1998-1999 var att man i Frankrike inte avslutade nyhetsprogrammen med vädret utan med ”les grèves du jour”, dagens strejker. Och den utåtriktade kampviljan bland upplevt förorättade grupper i Frankrike verkar än idag vara i absolut världsklass. I Guatemala finns inga starka fackföreningar, men ändå gott om särintressen som visar kampvilja på ett eller annat sätt, inte minst i transportsektorn. Men när det i Frankrike oftare handlar om bortskämda statsanställda som inte vill se några som helst urholkningar av sina förmåner, så har de protesterande i Guatemala ganska ofta mer basala och rättmätiga krav; såsom rätten att jobba utan att löpa stor risk att dödas. Liksom i Frankrike springer huvudstadens offentliga transportörer, i Guatemala busschaufförerna, ofta ut i vilda strejker. Men i Guatemala mördades också 41 busschaufförer ”i tjänsten” under 2007, och bara under Colom-regerings första tre veckor mördades 14 till. Delvis handlar det om rånmord, men det finns också många exempel på att bakomliggande maktstrukturer använder mord på busschaufförer just för att destabilisera regeringen och ”visa sin makt” (se bl.a. denna Economist-artikel). För när busschaufförerna stannar, stannar staden.

Nu i veckan har dock en äkta ”intresse-strejk” inom transportsektorn brutit ut à la française här i Guatemala. Nya regler för när tunga transporter får köra in och ut ur Guatemala (med det tillsynesvis kloka förslaget att detta ej får göras i rusningstid) fick lastbilschaufförerna att gå ut i vild strejk, och några blockerade också viktiga transportleder i landet. Visst, med tanke på att dessa nu sannolikt kommer att få jobba mer nattetid i ett land med många överfall och rån av transporter samt obefintliga OB-tillägg kan man ju ha viss förståelse för deras ilska. Men men. Efter bara någon dag kom rykten i svang om att bensinen i huvudstaden var på väg att ta slut, och köerna ringlade snabbt läskigt långa vid stadens mackar (vi deltog tyvärr också – alla dagistransporter sker med bil…). Igår utfärdade presidenten ett särskilt dekret som tillät militär och polis att avlägsna just de lastbilar som blockerade motorvägarna, inte svårförståeligt när viktiga exportvaror såsom frukt och blommor började förgås i hettan vid vägkanten i lite väl stora mängder. Idag verkar det också som en del mackar i stan faktiskt fått ny bensin, kanske hjälpta av slutet på blockaderna, men det återstår väl att se om detta är en tillfällighet eller början på en normalisering. Det är inte alltid så lätt att få rätt på tillförlitlig information här, därav de kraftiga effekterna av rykten.

Apropå bensin kostar nu en gallon (3,8 liter) vanlig bensin 34 quetzales (drygt 27 kr), vilket är en uppgång från 24 quetzales när vi kom i september 2007 (+42 %). Fortfarande billigt med relativa mått, men en rätt saftig uppgång. Inte förvånande att oppositionen här dammat av populistklassikern "sänkt bensinskatt"...

Årets viktigaste nyhet (faktiskt)

En anledning till att Guatemalas nya regering är så pass tvingad på defensiven som man redan är, är naturligtvis på grund av (i min ärliga mening) årets viktigaste nyhet hittills: att de kraftigt stigande priserna globalt på basvaror såsom spannmål, ris, bönor, socker och så vidare och dess effekter på världsekonomin och för de fattiga har seglat upp som en av de viktigaste globala utmaningarna för dagen. The Economist använde på sin förstasida häromveckan beskrivningen ”den tysta tsunamin” (se här för ledare eller här för artikel) när man talade om de brutala och brådstörtande prisökningarna på basvaror globalt, något som direkt slår mot planetens fattigare invånares möjligheter att få vettig mat för dagen, inte minst de som bor i städer (vilka globalt är fler än de som bor på landet och vilka aldrig varit fler i världens historia än vad de är nu).

De senaste 5-6 åren har varit en gyllene tid för världsekonomin, med extremt god tillväxt samtidigt som inflationen varit historiskt låg och maten därtill billig. Och så har också fattigdomen globalt fallit som aldrig förr. Men sedan något år ser ekvationen annorlunda ut. Tillväxtprognoserna skruvas nu stadigt nedåt, vi har allvarlig turbulens på de globala finansmarknaderna, och samtidigt har priserna på inte bara oljerelaterade produkter utan också världens livsmedel stigit på ett sätt som få förutsåg och som nu innebär en enorm utmaning för världens ledare, inte minst de som har horder av medborgare vars livsutsikter för varje dag försvåras med högre matpriser. Kopplingen mellan livsmedelspriserna globalt och subventioner av biobränslen i rika länder bidrar till att göra detta till en riktigt het global politisk potatis. Högre livsmedelspriser innebär förvisso också på både kortare och längre sikt stora möjligheter för världens (fattiga och mindre fattiga) bönder, men hittills har fokus varit på de stora problem som prisökningarna skapar. Och fokus på problemen är det antagligen med rätta när just jordbruk är en marknad som fungerar relativt dåligt och därmed inte fullt ut kan ”svara på” de nya prissignalerna som den borde enligt nationalekonomisk grundteori (dvs. öka produktionen). Överreglering och många handelshinder från såväl fattiga som rika regeringars sida är viktiga förklaringar till detta globalt. I Latinamerika förvärras situationen av den grymt ojämna fördelningen av jordbruksmark, och av att det råder oligopol i flera viktiga distributionsled av livsmedel. Nåväl, mer detaljfakta om själva prisökningarna och också ögonblicksbilder av vad dessa inneburit i bl.a. Guatemala kan ni få i denna SvD-artikel som Maria Sundén Jelmini skrivit och som fanns i söndagens Svenska Dagbladet (en not till denna är att det inte var presidenten på Haiti som fick gå efter protester där mot högre priser, utan premiärministern).

Sverige och svenskarna lär, på basis av att välståndet är så högt som det är, högst sannolikt inte ha några större problem att hantera prisökningarna på mat (har någon av er märkt det....?). Och de svenska bönderna jublar säkerligen. Men det är nu inte svårt att se riktigt negativa globala scenarier framför sig där främst urbana konflikter leder till ökad politisk instabilitet i många fattigare länder, med potential för att kraftigt ökade migrationsströmmar kan följa inom något eller några år. Och detta skulle i slutändan naturligtvis också beröra verkligheten i svenska städer och orter genom högre antal flyktingar. Och på ett annat område, handel, har vissa länder i desperationens och/eller populismens anda redan börjat begränsa eller till och med stoppa exporten av "centrala" livsmedel. Dylika protektionistiska fenomen kan lätt sprida sig till andra områden, vilket vore mycket allvarligt för ett litet handelsberoende land som Sverige (och egentligen helt fel sätt att hantera problemen; mer öppen handel med livsmedel och bättre fungerande globala marknader vore mycket klokare att satsa på). Återstår väl att se om denna ovan beskrivna dynamik verkligen kan bli en central utmaning mot en fortsatt globaliseringsprocess, eller om det är en mer tillfällig vägbula som kan och bör hanteras men som i grunden är resultatet av något gott: att allt fler i världen har högre inkomster och kan öka sin konsumtion av mat och annat. Hur det blir beror väl bl.a. på hur denna vägbula hanteras. I Kina och i USA. I Sverige och i Guatemala. Och i förlängningen av dig och mig, i våra politiska och personliga avvägningar. Frågan lär i alla fall med rätta ligga högt på dagordningen ett bra tag.

Resa med mersmak

Åhh, vad vi hade en skön första majhelg. Vi firade kanske inte så traditionsenligt enligt svenskt manér, men vi kompenserade det med rikligt med sol och bad, och så lyssnade vi på Lunds studentkörs vårviserepertoar.

Vi lämnade Guate City på onsdagseftermiddagen med en tämligen fullproppad bil (varför blir det alltid så mycket saker??). Dessvärre tog det cirka 45 minuter extra att komma ut ur stan, då det bitvis stodhelt still på den utfartsled som vi färdades på (trafiken här i stan är ett kapitel för sig). Nåväl, barnen höll sig lugna och efter cirka tre timmars körande nådde vi gränsen till El Salvador. Gränsövergången var smidig och sedan hade vi ungefär en knapp timmes körning till vårt hotell. Vägen var ganska bra förutom att det med jämna mellanrum fanns enorma hål... även om man har sett en del i sina dar så är det svårt att inte förvånas.

1:a maj tillbringade vi mest i hängmattan respektive poolen, och förvisso att Martin har skrivit om det tidigare, men jösses vilka framsteg Agnes har gjort i vattnet. Numera är det verkligen svårt att få upp henne ur vattnet och hon tillbringar nog mer tid under än över ytan. Detta är dock frivilligt, för när hon vill så kan hon simma - typ 3 meter på egen hand, men med simpuffar så blir det betydligt längre. Hon övervann även sin tveksamhet inför vattenrutschbanan (eller "russelkanan" som hon själv säger). På eftermiddagarna övergav vi poolen en stund och begav oss till en liten bondgårdsdel på hotellresorten, där Agnes och Isak och red ponny och klappade höns. Den här lilla hönan ville Agnes så gärna ta med sig hem....

Vi latade oss dock inte alla de tre dagarna vi tillbringade i El Salvador, utan vi sightseeade lite oxå. Vi åkte upp till den vackra sjön Coatepeque, som omgiven av tre vulkaner inte är helt olik Atitlansjön här i Guatemala, men som är betydligt mindre. Vi besökte även några byar och inhandlade lite lokala hantverk såsom flätade korgar.

Till skillnad från vår förra resa som blev väldigt påverkad av sjukdom, så var vi riktigt nöjda denna gången. Men kanske allra mest nöjd med upplevelsen var nog vår hemhjälp Lucila som vi hade bjudit med. Liksom för oss så var det första gången för henne i "frälsarens land".