Isak fick sin första tand på sin niomånadersdag, dvs den 5 september. Den andra kom fram i måndags, dvs. på Agnes 3-årsdag. Och han fortsätter att dregla som en blodhund. Det är med andra ord inte svårt att följa den väg har tagit i lägenheten (eftersom han snabbt tar till sig nya konster vad gäller förflyttning – han började försiktigt krypa igår!).
Storasyster Agnes, som till sina föräldrars stumma beundran bland annat konverserade med två äldre spanska damer ett par timmar på flygresan, fortsätter att visa allvarlig brist på blygsel. Igår intog hon ambassaden och hade efter en kort rundtur där vi hälsade på alla sådan koll att hon själv drog runt, bytte våningsplan och pratade med än den ene, än den andre, eller tvingade dem att hjälpa henne med en teckning hon börjat på. Detta när hon inte (under viss uppsikt, OBS) tog av sig kläderna och plaskade i ambassadens ganska fräscha pool (som dock annars verkar användas väldigt sparsamt på arbetstid…). Att kunna varandras språk är naturligtvis inte alls nödvändigt för lyckad kommunikation, det inser man. Jag själv är dock inte säker på att min charm har samma effekt som min dotters, och ämnar därmed kämpa hårt kommande två veckor på språkkurs i Antigua för att säkerställa viss basnivå på kommunikationen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jätteroligt att läsa! Hoppas att ni snart följer i Agnes fotspår och börjar göra er hemmastadda.
Ja, var kan den flickan ha fått sin brist på blyghet ifrån? Med sådana tysta, försynta, timida och allmänt försagda föräldrar :o)?
Härligt att höra att ni har kommit fram ordentligt i alla fall. Kan se er framför mig vid bagagebandet omgivna av stora högar med väskor!
//Jonna
Skicka en kommentar