Och så det viktigaste…

Barnnyheter: Isak, delvis till tack för heltäckningsmattan i lobbyn till vårt pensionat där vi bor under språkstudierna i Antigua, har denna vecka utvecklat sitt krypande helt formidabelt. Därtill har alla guatemalaners idoga vinkande till honom gett resultat; nu vinkar han friskt tillbaka (om än inte på kommando). ¡Que lindo! (typ ”vilken sötnos”) eller ¡Que gordito! (”vilken liten tjockis”) är några omdömen han fått utstå rätt många gånger. Och han gör det fortsatt nästan hela tiden med sina oerhört charmiga och stora leenden. De går hem! Agnes svajar mellan att vara ”stora tjejen” som duktigt håller sig på trottoarerna, håller pappa i handen när vi går över gatan, sitter stilla på sin stol och äter själv; och att vara en trotsig och superirriterande jättebebis. Typisk treåring, antar vi. Och så blir hon uppäten av den elaka lokala myggvarianten, zancudos. Hennes ben är ingen fager syn med rödsvällda miniexplosioner här och där. Kanske ett pris att betala för att en tjej som bara och enbart vill ha klänning och kjol…