Den senaste veckan har vi på ambassaden genomfört ett så kallat "landmöte", vilket är en central del i framtagandet i en ny strategi för det svenska biståndet de närmsta åren. Då samlas en hel radda personer från UD, Sida i Stockholm och alla biståndsanknutna på ambassaden och stöter och blöter tankar kring vad och hur och varför saker ska göras i biståndet de närmsta åren, på basis av det uppdrag som Sveriges regering gett Sida och ambassaden. För att ge alla deltagare lite mer att utgå från i diskussionerna än bara möten och presentationer på ett sterilt hotell i stan (och naturligtvis alla rapporter som flitiga deltare läst), ingick ett besök ute i landet i början av veckan. Ett fältbesök, som det heter.
Fältbesöket ägde rum i regionen Quiché, som ligger i mycket kulliga delar av de västra höglanden i Guatemala, en 4-5 timmars bilfärd från huvudstaden. I dessa vackra delar av landet är en mycket stor majoritet av befolkningen av maya-ursprung, och regionen var bl.a. av denna anledning en av huvudskådeplatserna för de värsta övergreppen på civilbefolkningen som skedde under inbördeskriget i Guatemala. Och det var uppenbart för oss att såren inte är läkta, och det är också svårt att säga att man kommit särskilt långt i att adressera grundorsakerna till kriget, bl.a. extrem ojämlikhet och diskriminering. Det senare exempelvis representerat i att det bara finns en enda läkare som ska ta hand om 25000 personer, nästan uteslutande maya, i det samhälle, San Pedro Jocopilas, som vi besökte. Eller som läkaren själv sade om människorna: de lever med gud, de dör med gud. Staten är alltså nästan helt frånvarande. Och de övergrepp som befolkningen utsattes för under kriget, främst av staten genom dess polis och militär, har skapat en sådan misstro att dess minimala försök att hindra och lindra nöd ibland inte accepteras. Exempelvis berättade sjukvårdspersonal vi träffade om hur svårt de har att ens få komma in i samhällen för att ex. vaccinera barn, på grund av denna totala misstro mot allt som har med staten att göra. Och så har man då en situation där uppemot vart femte barn i kommunen är kroniskt undernärt med bland annat hjärnskador och svagt immunförsvar som följd. Och där folk fortsatt dör i alldeles för stor utsträckning av egentligen lätthanterade problem som diarréer.
En annan brutal manifestering av att kriget absolut inte är något som man här lagt sig bakom kom i ett laddat besök vid en utgrävning av resterna efter tre personer som avrättades och grävdes ner under kriget, i början av 80-talet. Efter en känslofull ceremoni hemma hos en familj följde inledningen av utgrävningen på det ställe där man nu fått utpekat att personerna dumpats. Kanske var de svenska biståndsarbetarna i viss mån tacksamma för att de inte behövde bevittna mer än början på detta dryga arbete, de första benresterna, vilket sedan skulle resultera i en värdig begravning för dessa offer för en summarisk avrättning. Och kanske en början på de anhörigas försoning med historien.
Vid ett besök för diskussioner på en kommunal förvaltning kunde om inte annat noteras de rader av män, män och åter män som representerar det officiella. Männen styr och ställer i Guatemala. Kvinnornas position i alla samhällsklasser är markerad underordning. Och tyvärr är det kanske värst för de fattigaste kvinnorna, mayakvinnorna, som hamnar längst ner på hackordningen i detta hierarkiska land, inte minst på grund av den strikt patriarkala ordning som finns nedärvd i stor omfattning i urfolkens kultur. Många kvinnor får inte gå till läkare utan sin mans godkännande. Våldet mot kvinnor i hemmen är omfattande. Och kvinnans rätt till sin egen kropp och hälsa verkar närmast obefintlig - hon är blott och allena en reproduktionsmaskin. Så därför snittar kvinnorna 9 barn i kommunen. Och över 15 barn är inte ovanligt, med det första vid 13-14 års ålder. Preventivmedel finns att tillgå, gratis dessutom, men männen tillåter det sällan. Själv reagerade jag på en så liten detalj som att när några av oss intervjuade en tradtionell barnmorska, en "comadrona", om hennes arbete så stod hennes man vid sidan av gruppen och signalerade vilka frågor hon fick svara på och inte. Kräkkänsla.
Blixtbesök kan, om rätt förberedelser och inriktning finns, ge lite mer än blixtintryck. Och i det vi såg fanns också länkar till saker som svenskt bistånd nu bidrar till. Såsom stöd till organisationer som samordnar och underlättar utgrävning av krigsoffer för att bidra till försoning. Såsom utbildning och utrustning för de "comadronas" som är mayakvinnornas enda stöd vid ännu en i raden av förlossningar. Såsom det utvecklingsstöd till kommunen som hjälpt dem att finna en lokal modell för att för första gången ha rinnande, renat vatten i huvudorten.
Och vad ska då Sveriges finansiella stöd till utveckling i Guatemala fokusera på de närmsta fem åren. Tja, en viss bit på vägen i att svara på denna fråga har vi nog kommit denna vecka, men mycket återstår. Meningen är i alla fall att Sveriges regering i juni ska ta det slutliga beslutet baserat på det förslag vi på ambassaden ska jobba fram de närmsta månaderna.
