Skifte i apburen

Om ni svänger förbi vårt lägenhetsområde i Guatemala och spanar in i "la garita", dvs. typ vaktkuren, så kommer ni att se en liten svensk flagga där. En bieffekt av att vi bjöd vakterna på Pias födelsedagstårta förra veckan. Men det passar ganska bra, för vi är en liten koloni svenskar på vår gård. Av ca 35 lägenheter så bor det svenska familjer i tre stycken. Och vi märks, tydligen. För man får hela tiden indikationer på att alla har lite koll på oss (medan vi väl inte har stor koll på någon). Våra barn syns och hörs, för vi utnyttjar verkligen gården. Vi är i stort de enda som går ut genom "garitan" (de andra kör naturligtvis bil). Och på kvällarna så har guatemalanerna släckt eller nerrullat, men det är alltid tänt i minst tre lägenheter. Los suecos...

I onsdags kväll fick Sverige-kontingenten ytterligare uppmärksamhet, när jag och min kollega Teresa kom hem efter hennes avtackning på jobbet. Teresa hade inte med sig nycklar, och trots upprepade telefonsamtal och bankande på dörren så kom inte hennes man Hans och öppnade. Med växande publik löste sig det hela genom att en sent arbetande vaktmästare klättrade upp med stege och gled in genom den öppna balkongdörren för att öppna, varvid Teresa kunde gå in och konstatera att hennes man sov djupt tillsammans med deras pojkar Fabian och Jonathan (jämnåriga med våra barn). Som Teresa så väl uttryckte det fick dock inte Hans (eller hon själv) möjlighet att skämmas över detta så länge, för i fredags gick flytten hem till Sverige igen. Och redan i fredags eftermiddag fick vi nya grannar: Teresas efterträdare Ingela, hennes man Jörgen och deras döttrar Leonora, 6 år, och Tea, snart 1 år. Så vi får säga tack till familjen Rovira/Sacklén för gott grannskap och välkomna till familjen Winter/Norberg; välkomna att dela gårdens "freak-status" med oss.

Det har hittills känts jättebra att ha lite andra svenskar nära. Inte för att nationaliteten är det viktigaste (även om det underlättar för barnen), utan det är väl snarare det där med att dela erfarenheten att vara utböling (eller "ex-pat" som det heter när dessa utsända för företag och representationer talar om sig själva). Och dessa är generellt lite öppnare för kontakt med nya människor än folk med gamla vänner, familj osv. Pia har faktiskt lyckats spränga Sverige-vallen på sistone och umgås en del tillsammans med en mexikanska. Som också är utböling förstås (fast lite mer anpassad än de där svenskarna). Och det är ju bra att ha folk att låna salt och blöjor av, eller bjuda in på spontanfika.