Ett litet stycke ljuv tortyr

Jag vet att jag inte kan skylla på jetlag. Det är förvisso enbart 5 dygn sedan jag kom åter från Sverige till Guatemala, men jag vet ju hur det brukar vara. Det är bara så. Det är helt enkelt något magiskt med att bara träda in i barnkammaren när sagostunden är inne. Det känns i hela kroppen, som om flera cylindrar bara stängs av. Andningen som blir långsammare. Muskler som mjuknar, domnar lite. Och så börjar tortyren. Kampen mot mina ögonlocks fladdrande - "skärmsläckaren" som går på flera gånger och barnen protesterar - den effekt jag upplever verkar inte bita på dem i alla fall. Men oftast klarar jag dock detta moment; i värsta fall får man improvisera med lite mer teatraliskt läsande för att hålla igång. Så det är när lamporna ska släckas och något av barnen "behöver" lite närhet för att kunna slappna av som den riktiga kampen börjar. Jag vet att kvällen blir "förstörd" och allt det där som borde göras aldrig kommer att bli gjort om jag släpper taget, så jag kämpar emot, mer och mer förtvivlat. Att kroppen vet hur ljuvligt det är att ge efter, att slappna av, att domna och somna, gör inte kampen lättare. Aaargh. Gonatt och ajöss. Byta PPM-fonder kan man ju alltid göra någon annan gång.