Trevlig valborg!

Precis som säkert många i Sverige passar familjen Holmberg här i Centralamerika (och säkert en faslig massa statsanställda guatemalaner) på att ta ledigt på fredag och få en riktig långhelg 1-4 maj. För oss bär det redan imorgon eftermiddag av på resa igen, denna gång landvägen, men återigen till ett nytt land: El Salvador. El Salvador är ytmässigt ungefär dubbelt så stort som Skåne (eller hälften så stort som Danmark), har drygt 7 miljoner invånare (oräknat 1,5 miljon salvadoraner som flydde till USA under och efter inbördeskriget under 80-talet), och är aningen rikare än Guatemala i genomsnitt. Sverige hade ganska länge biståndsverksamhet också i El Salvador, men denna har fasats ut de senaste åren och enbart ett par mindre projekt återstår och även dessa kommer att avslutas inom något år. Landet är ett av få som helt anammat ett annat lands valuta, i detta fall amerikanska dollar. For better and for worse...

Gränsen till Salvador ligger väl 2-2½ timme bort från Guatemala City, och därefter har vi någon ytterligare timme till det hotell vid Stilla Havskusten där vi ska hänga ett par dagar. Sedan blir det väl lite farande runt på landsbygden i västa El Salvador för att titta på landskapet: vulkaner och vackra sjöar. Som att åka på rundtur i Danmark för en skåning eller smålänning, skulle man kunna säga. Så trevlig valborg på er alla, och njut av de lediga dagarna. Må solen lysa och åksjuka barn lysa med sin frånvaro!

The long and winding road

Dagen efter en fantastisk fotbollstriumf, såsom man alltid måste klassificera en härlig derbyseger för HIF över Malmö FF i allsvenskan, känner jag att jag kanske borde uppdatera våra läsare om vad som hänt sedan sist i ambassadcupen i fotboll här i Guatemala City. Sveriges ihopskramlade lag lyckades ju bl.a. tack vare oerhört starkt publikstöd tvåla till Spanien med 3-2 i den första matchen. Samma vecka fanns laget även med på segerbild i den nationella dagstdningen El Periódico (Agnes var också med på bilden... - ska försöka scanna in den här så småningom). Vi pratar alltså om femmannafotboll på liten plan, 2*25 minuter. Hur jobbigt som helst...

Därefter har följande hänt: Sverige lyckades att vinna över lingonlaget Belize med blotta 6-5 (när vi var på semester i Karibien), för att därefter bli ordentligt tilltvålade av säkra gruppettan Italien (0-7). Undertecknad var mindre stolt målvakt i denna match, och stod väl förvisso för ett par spektakulära parader men också för ett par riktigt vackra Picassos. Inför sista matchen i gruppspelet, mot Israel, stod dock avancemang till kvartsfinal redan klart för det svenska laget. Vi kom inte upp i någon högre standard mot detta gäng av bollsvaga men biffiga säkerhetsvakter. 2-2 slutade matchen i söndags, med något så chockerande som ett målassist på nick av undertecknad. Om ett par veckor vankas kvartsfinal, motståndare blir om jag är rätt informerad värdlandet Guatemala (som representeras av ett lag från sitt utrikesdepartement). Eftersom formkurvan inte direkt pekat uppåt för oss har vi lite dåliga vibbar från Tysklands-VM härom året, då Sverige ju åkte på stordäng av hemmalaget i första matchen efter gruppspelet. Men här i Guatemala 2008 är vi ännu kvar i racet, och hoppet om fortsatta framgångar lever.

100 dagar

Här i veckan passerades en "viktig" punkt i den inrikespolitiska guatemaltekiska debatten, viktig enbart för att det handlar om människans besatthet av jämna tal. Det var regeringens första 100 dagar vid makten som det handlar om, och inom politiken väger just de första 100 dagarna väldigt tungt eftersom en regering enbart då har ett riktigt "window of opportunity" att initiera reformer, göra förändringar osv. och fortsatt kan hävda att man har ett äkta "folkligt" stöd. "El gobierno de Alvaro Colom" (som de kallar sig i radioreklamen; tänk om vi i Sverige fått höra om Fredrik Reinfeldts regering - då hade nog de övriga allianspartierna nog inte varit så nöjda, kanske inte heller moderata partiet) har dock haft det tufft. Och det är mycket självförvållat: ett alltför ambitiöst, på gränsen till dumt ambitiöst "program för de första hundra dagarna" där många av framstegen varit avhängiga en bångstyrig kongress (där man ej har majoritet) , har bäddat för och resulterat i en massiv våg av kritik. Inte minst när man själva sparkat ut större delen av nyckelpersonerna i administrationen och ersatt men relativa färskingar kan man ifrågasätta hur klokt det var att tjata om detta 100-dagarsprogram. Visst, kritik är normalt i politik, man ska inte vänta sig applåder från opposition och media, men tyvärr verkar det inte bara vara yta utan tyvärr verkar det vara en hel del substansbrister på regerings sida också. Regeringen har svajat hit och dit i viktiga frågor, har misslyckats att påtagligt förbättra säkerheten, gnäller på pressen för dess kritik, har till och med lyckats knyckla till flera journalisters trynen för att de "varit för närgångna" presidenten, och har på sistone kommit med rent idiotiska förslag (såsom prisstopp och subventioner på diesel) för att i populistisk anda försöka återvinna en ställning av förtroende hos folket. Det har inte lyckats. Visst, det är otacksamt att vara ny regering och tvingas ta ansvar för ett land där själva strukturerna är ganska ruttna och man tvingas ta ställning till stigande priser på alla basvaror samtidigt som den viktiga exportmarknaden USA:s ekonomi går kraftigt tillbaka. Men flertalet av de förslag man kommit med (som man ofta dragit in dagen efter, eller ändrat på) utmynnar tyvärr inte till mkt mer än att kissa i byxorna när man fryser; skönt en liten stund men bra mycket värre sen. Och nu ska man uppenbarligen ansluta sig till PetroCaribe, en "organisation" där man kan få köpa billigare olja från Venezuela, men där det är högst oklart vad kostnaderna egentligen är. Guatemaltekerna förtjänar i alla fall bättre än att den första regeringen sedan 1954 som vågat tala om solidaritet slår sig i lag med den anti-demokratiska och ärke-populistiska Chavez-regimen i Venezuela.

Så vad kan man lära sig av detta - dagens floskelhörna:
- Politik är löften om möjligheter till ett bättre liv - låt oss hoppas att det är trovärdigheten i löftena och inte dess relativa storlek som betyder mest i de allmänna valen. Det är svårt att känna att så riktigt var fallet i Guatemala.
- Det finns inga genvägar. Och just när man vunnit ett val borde man inte behöva låtsas som att det finns det heller. Det är bara dumt.
Och: - Det krävs mer än vilja för att leva upp till goda intentioner.

Det ser lite mörkt ut för Guatemalas regering; den ger ett svagt intryck. Det värsta är väl att det sannolikt är ännu mörkare på avbytarbänken. Och då menar jag inte på samma sätt som Arne Hegerfors freudianskt slirade kring.

Fortsatt kamp

Dessvärre hade inte alla kornvivlar strukit med häromdagen, så jakten fortsätter. I princip alla våra torrvaror ligger nu i ordentliga plastburkar och nu ikväll tömmde vi köket och skafferiet och gick sedan loss med giftspray..... I krig och kärlek lär ju det mesta vara tillåtet, så vi tänkte "we'll smoke them out of their holes"!
Vi var däremot noga med att inte samtidigt vädra ut mot vår lilla trädgård eftersom fågelungen numera skuttar omkring där på gräset. Roligt att se den där idag och vi gissar att den om någon dag kommer att kunna lita på sina vingar och dra iväg på nya äventyr.

Drömmen som lever, trots allt

Nedan en ny artikel om Guatemala som vår granne Maria Sundén Jelmini författat, och som publicerades den 20 april i Svenska Dagbladet. Finns ej på SvDs hemsida, därför får ni hela artikeln här.

USA-drömmen tömmer Guatemalas byar på män
Strömmen mot norr: Trots att USA deporterade rekordmånga illegala invandrare i fjol försöker många latinamerikaner ta sig till norr. I länder som Guatemala töms byarna på män, men samtidigt sänds pengar hem som lindrar fattigdomen.
María Ramón sitter vid sitt tygstånd på marknadsgatan i byn Todos Santos i Guatemala, några mil från den mexikanska gränsen. Det är en fattig by med hög arbetslöshet, precis som de flesta av landets byar. Men María Ramón har haft tur. För tre år sedan tog sig hennes man över gränsen till USA. Han stannade i två år, tillräckligt länge för att jobba ihop pengar så att María kunde låta bygga ett hus. – Jag var så rädd och ledsen hela tiden. Men här tjänar man inte några pengar, säger hon och berättar att även hennes tre bröder och hennes syster nu bor i USA. Myndigheterna i Guatemala uppskattar att närmare 1,5 miljoner guatemalaner lever i USA, lagligt eller illegalt. Varje år försöker ytterligare runt 125 000 guatemalaner att ta sig in i landet. Av dessa lyckas mindre än en femtedel. Några hundra dör på vägen, under de kalla nätterna i bergen vid gränsen till Mexiko, under de långa vandringarna genom öken eller i överfall.
Längs den branta grusvägen upp till Todos Santos byggs det frenetiskt. Pampiga stenhus i två, ibland tre våningar ligger sida vid sida med skjul av plåt och med jordgolv. Det är inte svårt att se vem som har en familjemedlem som lyckats med sin resa. Och drömmen sprids. Alla som vi möter har någon kusin, son eller make som gett sig av. Även kvinnorna ger sig av i allt större utsträckning men utgör fortfarande bara några procent. Effekten blir att de unga, arbetsföra männen försvinner, för alltid eller under några år. I Todos Santos uppskattar regionkontoret att så få som 10 procent av hemmen fortfarande har en familjefar som bor hemma. Att männen blivit färre märks tydligt enligt Christina Mendoza som driver en butik och ett hotell i byn. – Det finns ingen som kan göra de tunga jobben. Jordbruk, vägarbeten, det är de gamla eller män från andra byar som gör jobben, säger hon. På gatan utanför passerar en grupp män, klädda i de traditionella kläder som mayaindianerna från gruppen Mam bär. – De är inte härifrån, säger Christina Mendoza och nickar ut mot gatan. De är bara här för marknaden. Dammet yr in från den torra grusvägen. Hon viftar med dammvippan över butikshyllorna, ett evighetsarbete under den torra årstiden. Hon berättar att de flesta av hennes väninnor bor själva med sina barn. Makarna skickar i bästa fall hem pengar. Men lika ofta glöms den gamla hustrun, eller så skickas pengarna till mannens föräldrar och kvinnorna får fortfarande inte ha kontrollen över sin familj. I bland tar kvinnorna över mannens sysselsättning, med jordbruk eller handel. Men jobbet är tungt och med många barn och ansvar för matlagning och klädsömnad räcker inte tiden. Men det finns också en ljus sida, konstaterar Christina Mendoza. Med pengarna som strömmar in från USA har byn och regionen blivit rikare. De fattiga är färre än förr och konkurrensen om de få jobb som finns är inte lika hård. Dessutom har kvinnorna i allt större utsträckning tagit sig in till de beslutsfattande posterna i byarna och städerna. Det kommer dock nya sociala problem när barnen lämnas utan en pappa och mamman inte har tid. Och att hitta en ny man i byn är nästan en omöjlighet, säger Christina Mendoza.
Men för varje år blir det svårare att ta sig över gränsen, både till Mexiko och till USA, och att stanna kvar. I fjol deporterades nästan lika många guatemalaner från USA, 23 600, som man tror lyckades ta sig in i landet. Trots detta försöker allt fler söka lyckan i norr, enligt Arduro Aguirre som jobbar med migrationsfrågor på organisationen Mesa nacional para las migraciones. På väggarna till hans kontor i Guatemala City sitter avskräckande planscher med texter som ”du kan åka fast när du försöker” och ”invandrarens mardröm”. – Allt eftersom situationen i Guatemala blir värre, växer antalet som försöker ta sig härifrån. För många finns det inga möjligheter att få ett bättre liv i Centralamerika, de ser det som enda möjligheten att fly. Varför töms just vissa byar och regioner på män? – Alla känner någon som har rest, så gjorde brodern, farbrodern, kusinen, och de åkte inte fast. Själva väntar de bara på att göra resan. I byarna finns det inget som erbjuds dem, de kan inte studera, det finns inga jobb. Att en del fortfarande lyckas trots den stenhårda bevakningen är för att massorna är så stora att gränspatrullerna inte hinner med. – Det är de starkaste som klarar det, konstaterar Arduro Aguirre.

En av de starkaste är Luís Chavez. Han står lutad mot sin turkosa taxibil vid torget i staden Huehuetenango, några mil från den mexikanska gränsen. – Du ska få hela min story, säger han och sätter sig i baksätet. När han ler glittrar silvertänderna i hans mun. För drygt fyra år sedan betalade han en coyote, människosmugglare, motsvarande 40 000 kronor. Tillsammans med ett 70-tal andra människor började han vandringen över bergen och den mexikanska gränsen. I Mexiko tog lastbilar över. – Vi fick sitta hopkrupna såhär, det var väl en halvmeter till taket. Han kryper ihop som en boll för att visa. I 36 timmar satt han under lastbilens extragolv med 15 000 papayor packade ovanpå sig. En tablett skulle stoppa upp avföringen. För att ta sig över den amerikanska gränsen vandrade han och de andra genom öknen under fyra nätter och tre dagar. Två, tre stycken, exakt hur många minns han inte, dog på vägen. I nästan tre år jobbade Luís Chavez på en städfirma i Atlanta, betalade av lånet han tagit för att betala coyoten, skickade sedan hem pengar till sin fru. Till slut kom han efter med bilen. – Sköter man sig där borta så är det inga problem. No problem, förtydligar han på engelska. – Men åker man fast för något, då är det kört. Om några år ska det bli en resa till, säger Luís Chavez. Annars får inte hans två barn någon utbildning. Men nu behöver han ingen coyote, säger han. Han vet hur resan går till.
I samtalen med människorna i Guatemala märks det dock att de skärpta kontrollerna i USA har börjat leda till en förändring, en förändring som Diego Noño, konsul på Spaniens ambassad i Guatemala City, bekräftar. Allt fler latinamerikaner har börjat bege till just Spanien, där det räcker med en flygbiljett med återresa, bokat och förbetalt hotell och cirka 50 euro per dag i landet, för att komma in som turist. – Fortfarande är det få guatemalaner som åker till Spanien. Men vi ser att det ökat kraftigt, efter att myndigheterna i USA blivit hårdare. Invandringen från Guatemala är ännu inget som oroar oss, däremot har invandringen från bland annat Nicaragua och Honduras börjat bli ett problem. Siffrorna över antalet guatemalaner som stoppats vid gränsen, som inte uppfyller turistkraven, visar ändå trenden: 2006 nekades ett 80-tal personer från Guatemala inträde, i fjol runt 500. – Ärligt talat så har invandringen varit bra för Spanien. Jobb inom jordbruk, byggnad, i servicesektorn, alla utförs av invandrare. Men problemen har börjat komma i och med att arbetslösheten börjat stiga.
Faktaruta: Hårda villkor i Guatemala
Guatemala är ungefär en fjärdedel så stort som Sverige. Landet har cirka 13 miljoner invånare. Guatemala är Centralamerikas folkrikaste land. Varannan guatemalan är mayaindian. De flesta andra är mestiser. De vita utgör några få procent av befolkningen. Spanska är officiellt språk, men många talar något av de runt 20 lokala mayaspråken. Guatemala är det land i Latinamerika som ligger i botten sett till medellivslängd, BNP per capita och läskunnighet. Få andra länder ha så stora inkomstklyftor som Guatemala. Arbetslösheten och undersysselsättningen är stor. Medellivslängden är knappt 70 år, jämfört med cirka 80 år i Sverige. Landet har också den femte högsta spädbarnsdödligheten i världen. Brottsligheten, speciellt gängrelaterat våld, är ett mycket stort problem. Det har varit en kraftig ökning av våldet mot kvinnor och i stort sett samtliga kvinnomord förblir ouppklarade. Presidenten har stor makt i Guatemala. Nuvarande presidenten Alvaro Colom svors in den 14 januari i år, är socialdemokrat och vann valet med löftet om att bilda ”de fattigas regering”. 1,5 miljoner guatemalaner beräknas i dag bo i USA. De tros årligen skicka hem runt fem miljarder dollar. I Spanien lever knappt 10 000 guatemalaner, enligt Spaniens ambassad i Guatemala. I Guatemala samlas de centralamerikaner som vill ta sig via Mexiko in till USA. Guatemalas gränser är öppna för andra centralamerikaner som får stanna i landet lagligt under 90 dagar, medan det krävs visum för att komma in i Mexiko. En resa med en coyote, människosmugglare, kostar motsvarande runt 40 000 kronor från Guatemala till USA. Med flyg och falska dokument från 50 000 kronor. Cirka tre fjärdedelar av de runt 11,3 miljoner illegala invandrare som bor i USA beräknas komma från Latinamerika. 23 600 guatemalaner utvisades från USA 2007. Det är en fördubbling jämfört med 2005.

Litet steg för mänskligheten, men...

För den som är intresserad av barns utveckling i allmänhet och våra barns i synnerhet kan det kanske vara av lite intresse att få veta att idag var Isaks första helt blöjfria dag. Och lillkillen, strax 17 månader, klarade det nästan droppfritt hela dagen. En utmaning är att han inte på nära vägar är alls lika verbal som hans syster var i samma ålder (vilket inte betyder att han inte är vokal), varför det gäller att föräldrarna har alla känselspröt ute för att det ska fungera. BiB har han inte hållt på med på ett bra tag, för den delen, vilket väl får avsluta (avföra?) denna mer fysiskt inriktade rapport.

Smått och mindre

Ämnet djur har vi inte tagit upp så mycket här på bloggen (annat än när vi har varit på zoo), men precis som i alla andra länder med något varmare klimat så finns det gott om kryp av alla de slag. Häromdagen upptäckte jag att några svarta små kompisar var på god väg att tugga i sig hela innehållet i ett av våra pastapaket, och vid vidare kontroll upptäckte vi att de även hade börjat smaska i sig en del ris och nachos(!). Vi hade fått en nätt invasion av "gorgojos" eller som de heter på svenska, kornvivel. Nu tror(hoppas) jag att alla som fanns i vårt kök är förintade, och idag har det inhandlats plastbunkar för en smärre förmögenhet. Blotta tanken på att det skulle komma mjölbaggar och ge sig på vårt årslager av t.ex. välling och grahamsmjöl får mig verkligen att rysa.
Vi har även fått en annan oinbjuden inneboende, men av betydligt trevligare slag. En fågelhona (art okänd för oss fågelnoviser, men något i stil med guatemalansk koltrast) har byggt sitt näste i vår palm. Så när vi nu dricker vårt förmiddagskaffe, i den så dags ännu milda solen, kan vi samtidigt betrakta när den lilla ungen får lite mer mat av fågelmamman.
Här följer en liten videostump som är från i höstas när vi som nyinflyttade hittade en liten till synes livlös kolibri på terrassen. Förutom kolibrin är det Agnes och vår hemhjälp Lucila som har huvudrollerna i filmen.