Trygg, inte trygg; trygg, inte trygg...

Trygghet är, som så mycket annat, en relativ sak. Jag menar, gör de larm och låsta dörrar som alla verkar ha där hemma i Sverige folk tryggare än vad vi var för 25 år sedan, då dörrar på sin höjd låstes på natten (åtminstone i mina barndomskvarter)? Nåja. Nu bor vi i en stad med statistiskt grym otrygghet, och vi har ju också beväpnad bevakning utanför huset dygnet runt. Så det är ju tryggt. Eller inte. I alla fall, personligen har inte jag lyckats känna mig särskilt drabbad av otrygghet i vardagen i Guatemala City. Och det är väl delvis som det sägs; di rige di kan. Vi är naturligtvis alltför lyckligt lottade för att verkligen löpa riktigt stor risk att drabbas av något. Vi kan välja var vi vill bo, kan välja hur vi transporterar oss, osv. Annat är det för flera av våra lokalanställda på ambassaden, och deras livsvillkor och berättelser är något som nu också börjar påverka mig. Även om jag inte vet riktigt hur jag ska tackla det än... För det blir något slags indirekt otrygghet av det hela. Låt mig berätta.

Det rör sig om, bara de senaste månaderna, åtminstone tre händelser som drabbat kollegor som för oss på ambassaden gett en obehagligt nära bild av hur våldet och otryggheten tagit över stora delar av det guatemalanska stadssamhället. En kollega fick en nära barndomsvän mördad för några veckor sedan; han var advokat och fembarnsfar. Polisen har ingen aning, och vem är förvånad: över 97 % av mordfallen når aldrig domstol. En annan har nyligen fått se sin pojkvän fly i exil i USA efter att hans företag utsatts för inbrott och utpressning. Talade också med en av våra chaufförer idag. Han bor i ett område i en förort som numera är mycket våldsdrabbat, främst på grund av att det är skådeplats för ett av centralamerikas stora gissel: "las maras" eller kriminella ungdomsgäng, vilka bedriver typ droghandel och utpressningav boende och företagare i områdena under deras kontroll. Han berättade om hur hans hus råkar ligga mitt på gränsen mellan områden som kontrolleras av två rivaliserande gäng. Om hur denna rivalitet lett till att personer dött på deras trappsteg, genompepprade av kulor, inför min kollegas ögon. Om hur man sedan håller tyst när polisen frågar om man vet något, eftersom alla vet att polisen lokalt skyddar vissa gängmedlemmar gentemot en del av förtjänten från utpressarverksamheten. Om att familjen nu aldrig går ut efter mörkrets inbrott och om att de naturligtvis skulle vilja flytta, men vem skulle vilja köpa deras hus? Och det allra värsta: om att hans son blev mördad förra året. Om hur han själv mottog "erbjudande" om beskydd mot betalning och dödshot på samma gång, per telefon för en månad sedan. Om att dessa trakasserier avtagit sedan han bytte hemtelefon- och mobilnummer, men hur det är svårt att verkligen se positivt an på framtiden.

Våldet och brottslighet är i Guatemala geografiskt sett väldigt koncentrerat. Stora delar av detta vackra land lider som tur väl är inte alls av samma nivå som huvudstaden generellt (om än kanske av djupare fattigdom i stora delar). Och huvudstaden är också extremt segregerad i termer av var våld och brottslighet. Säkert är i alla fall att hela landets utveckling påverkas. Samhällets kostnader av våld och osäkerhet varje år är enorma.

Varför? Enkla svar finns väl inte, men det handlar i alla fall inte bara om fattigdom, maras och lite lokal drogförsäljning. Kanske mer om att organiserad brottlighet i olika former under längre tid har fyllt ut de utrymmen som den tidigare repressiva och därefter extremt svaga guatemalanska staten lämnat, kopplat till en stark vapenkultur. Frågan man ställer sig här är huruvida landet nu gått så långt in i en våldsspiral att den inte kan hejdas, att den fortsätter föda sig själv. Eller om "goda krafter", reformer, tillväxt, sociala satsningar och annat smått och gott kan stoppa och vända utvecklingen. Vi måste väl tro på det senare, men tyvärr också vara beredda på det förra. The jury is still out there, som man skulle sagt på CNN.