Jag vill direkt påminna om att jag är en person som lutar mer åt att glas är halvtomma snarare än halvfulla. Genom att ha detta sagt vill jag nämligen undvika att någon läsare känner sig provocerad av upplevd självgodhet och klämkäckhet i det jag nedan skrivit. Men det är så att jag känner att jag haft en väldigt bra (var)dag idag. Och eftersom jag ett tag tänkt ge ett smakprov på hur en dag för en 32-årig biståndsekonom på en ambassad i Centralamerika kan se ut, så varför inte just denna dag. Det blir kanske lite längre än ett vanligt blogg-inlägg, men ni läser ju bara om ni vill.
En dag blir, för det första, inte bättre än vad natten varit. Det är en väl inlärd läxa efter några år som småbarnsförälder. Och inatt sov Isak ända till klockan fem utan att vakna, och somnade därefter om lugnt vid min sida efter att jag hämtat honom på hans rum. Himmelskt i jämförelse med natten innan, då det väl blev en 6-7 vändor till ett skrikande barn. Steg sedan upp klockan 6 och tog en joggingtur i området där vi bor. Detta tillhör inte alls det normala, faktiskt var det första gången sedan vi kom hit, men där ser man också vad lite ångest inför en stundande ambassadfotbollscup, som jag blivit övertalad att delta i, kan bidra till. Nyduschad var det sedan dags att sätta fart på familjen; Pia ner till gymmet i huset där vi bor en liten stund (inte första gången) och själv lyckades jag utan större konflikter klä båda barnen och därefter också hinna läsa lite i morgontidningen Prensa Libre samtidigt som jag och Agnes åt frukost. Toppen. Sedan ut i den stigande solen från en blå himmel för den lilla promenaden på 6-7 minuter till jobbet.
Jag jobbar normalt mellan kl. 8 och kl. 5, med en timmes lunch mellan 1 och 2. På lunchen går jag nästan alltid hem och äter med Pia, barnen och Lucila, vår hemhjälp. Så även idag. Det är ofta skönt att få detta lilla andhål mitt på dagen, då arbetsbekymmer blir lite mer relativa. Lunch, lite allmänt snack om påskplaner, lite lek med barnen, och så iväg igen. För tillfället skriker Isak ganska mycket när jag går, och om han får möjlighet klamrar han sig hårt fast i mig när jag närmar mig dörren. Det är ju både kärt och jobbigt.
Jobbförmiddagen inleddes med ett möte med de andra i "biståndsgruppen" på ambassaden. Vi dryftade som vanligt aktuella frågor, och därtill gjorde jag tillsammans med en kollega en presentation av en ny administrativ rutin för kontraktsuppföljning som jag utformat efter nya (och i detta fall välgrundade) rapporteringskrav från Stockholm. Därefter satt jag någon timme och jobbade med slutredigering av den årliga rapporten av svensk biståndsverksamhet i Guatemala som jag varit ”redaktör” för. Den ska skickas in till Stockholm i slutet av veckan, och det har varit lite ont om tid för detta tidigare men det verkar nu kunna lösa sig till slut. Skönt. Därefter tog jag tag i läsningen av det första utkastet till ny svensk strategi för biståndet till Guatemala, en längre process som jag tidigare berättat lite om. I alla fall, en kollega till mig har tagit på sig Herkulesuppgiften att försöka sammanjämka all input vi fått genom processens gång och därtill möta den myriad av detaljerade krav på saker att ta hänsyn till som den svenska regeringen ställt i uppdraget till ambassaden. Jag fick i relativ lugn och ro jobba med kommentarer till detta dokument inför den interna diskussion vi ska ha imorgon, enbart avbruten av något samtal för bekräftan av ett möte på eftermiddagen.
Dels på grund av ambassadörens och biståndschefens frånvaro, dels på grund av att det faktiskt skulle handla om frågor jag har ansvar för på ambassaden, var det så att jag fick representera ambassaden på ett möte med vicepresidenten. Efter lite mer klurande kring strategipappret och lite inläsning om det senaste projektförslaget från vicepresidentkontoret fick jag så på seneftermiddagen åka ”upp” till zona 1, Guatemala Citys ”äldre” centrum, för mitt första besök i presidentpalatset (mer korrekt dess baksida, men i alla fall…). Väl insläppt genom en stor och tung träport blev jag avprickad på en lista, behövde inte visa legitimation men fick dock svara på frågan om jag var beväpnad. Bara i Guatemala…? Sedan följde viss väntan tillsammans med andra sammankallade slips- och kostymnissar och nissor. Efter ett halvår har jag lite mer koll på folk, och därtill på spanskan, för att detta inte bara skulle vara ”tråkig” väntan utan faktiskt ganska produktivt och därtill trevligt – jag avhandlade lite jobbfrågor med min ”motpart” på Interamerikanska utvecklingsbanken och pratade biståndsprogram och semesterresor med chefen för FN:s utvecklingsprogram i Guatemala (UNDP). Så blev det då slutligen dags för den före detta hjärtkirurgen och relative politiske novisen Rafael Espada, nybliven vicepresident för republiken Guatemala, att komma deltagarna från det internationella givarsamfundet till mötes. Han blev förra våren inkallad från sin klinik i Houston, Texas, för att bli parhäst till politiskt betydligt mer rutinerade UNE-ledaren Alvaro Colom och ge ”bredare trovärdighet” än vad bara gamla politikerrävar kan inspirera. Nåväl, dagens möte gav i substans inte mycket nytt, det var mest redan känd materia om regeringens nya arbetsplan i transparens- och antikorruptionsfrågor som skulle presenteras ”på lite högre nivå” och därmed ges ”politisk tyngd”. Självklart vill regeringen ha lite givarmedel för att finansiera delar av arbetsplanen, och alla noterade intresse men utan förpliktelser. Det var över på mindre än tre kvart. Sedan åkte jag tillbaka till ambassaden med en av dess trevliga chaufförer, en något segare resa i rusningstrafiken (som är rätt tuff i stan), men med trevliga samtal om fotboll, familj och resor. På grund av trafiken och att jag var tvungen att skriva en kortrapport och några mejl inför morgondagens möten blev det någon timmes övertid, men sedan gick jag för fjärde gången denna dag vägen mellan vårt hem och ambassaden.
Det kan vara lite tufft ibland på kvällarna; barnen är trötta och hungriga och inte hundraprocentigt samarbetsvilliga. Ni vet eller kan inbilla er. Men idag var det helt OK. Isak åt väl sådär men gled sedan runt som en glad sol runt bordet och plockade med leksaker och (släckta) ljusstakar. Agnes ratade pastarätten men åt 2½ importerade knäckemackor (Wasa Sport) med en imponerande mängd salamikorv på. Sedan tiggde barnen till sig lite tokig dans med mor och far till tonerna av en av Juanes slagdängor. Juanes är en colombiansk artist, en av de största här i Latinamerika, och inte helt okänd i Europa heller. Nåväl, dans är väl aldrig fel för humöret. Sedan plums med ungarna i badet, upp igen och så igång med våra mysiga kvällsrutiner. Vi brukar ta vars ett barn, Pia och jag, och det blev pappa och Agnes idag. Välling, tandborstning, sagoläsning (ikväll om Pomperipossa) och så som vanligt lite kli på ryggen (oftast ritar vi gården där vi bor, eller lägenheten). Allt i relativ harmoni, vilket inte är en självklarhet. Så avslutas denna dag, liksom de flesta vardagar, med lite datoriserande, kanske lite bokläsning och en kopp te, uppröjning av runtkastade leksaker, vattnande av vår lilla trädgårdsplätt (det är fortfarande torrperiod) och så. Det brukar vara trängsel kring datorn om kvällen, men den som först hinner få ett sovande barn brukar ha ett bra läge att ockupera den. Det fick jag idag, och därav denna lilla svada. Hoppas att ni också haft, har eller kommer att ha en bra dag just idag. Kram.
Idag har vi firat Wandas 16-årsdag. Wanda är vår hemhjälps systerdotter och avgudas av Agnes, inte minst efter att Wanda var barnvakt hos oss några gånger under sitt "vinterlov". Nåväl, efter lunch åkte jag, Agnes och Isak och hämtade henne på skolan, och sedan kom Wandas mamma Odilia tillsammans med lilla Siri och Anders (en annan svensk ambassadfamilj som Odilia arbetar hos). Tillsammans avnjöt vi chokladtårta i trädgården och Agnes sjöng och dansade för oss. Trivsamt! Senare kom Martin och Åsa (Anders fru) hem från kneget på ambassaden och vi hade allesammans en festmåltid bestående av ugnsbakad oxfilé, småpotatis, guacamole, chirmol och lite rödtjut. Så hårt kan det vara en måndagkväll....
