En relativ halvårsbetraktelse

Idag är det sex månader sedan vi åkte iväg från Nacka till Guatemala. Det placerar landet såsom det tredje land som jag levt längst i (efter S och FR) och för Pias del som nummer fyra (efter S, USA och FR). Kalenderbitaren har talat. Jag hade egentligen tänkt skriva något lite sammanfattande om hur det känns så där, lite allmänt. Men det var innan jag toksomnade i en fåtölj på Isaks rum (vilket kanske låter mysigt men garanterat inte är det när man är 1,90 lång), dreglande på något papper med spanska grammatikövningar som är läxa till den 1-timmas spanskalektion som jag har varje tisdag. Så kan det gå (som man Vonnegutianskt kan säga). Särskilt om man natten innan väcktes vid halv fyra av sin son, sedan klockan fyra för att köra sina föräldrar till flygplatsen, sedan en kvart efter att ha somnat om, återigen av sin gode men väldans förkylde son som därefter tyckte att natten var slut. Någon därute som känner igen sig en smula? Men hys nu för all del ingen större sympati för en ledbruten småbarnsförälder. Han kan nämligen alltid finna förtröstan i att andra har det värre: hans föräldrar sitter 17 timmar efter avfärd härifrån fortfarande instängda i en flygburk, markant försenade och sannolikt med ytterligare åtta timmar till på resande fot innan de får stappla in genom ytterdörren till villan på Oxelvägen i Åstorp. Och som min egen pappas exempel under deras besök här visar, med hans ständiga referenser till det aktuella vädret i Skåne som fond till sin egen semester, så är livet inte mer än relativt. Sov så gott, whereever you are.