100 dagar

Här i veckan passerades en "viktig" punkt i den inrikespolitiska guatemaltekiska debatten, viktig enbart för att det handlar om människans besatthet av jämna tal. Det var regeringens första 100 dagar vid makten som det handlar om, och inom politiken väger just de första 100 dagarna väldigt tungt eftersom en regering enbart då har ett riktigt "window of opportunity" att initiera reformer, göra förändringar osv. och fortsatt kan hävda att man har ett äkta "folkligt" stöd. "El gobierno de Alvaro Colom" (som de kallar sig i radioreklamen; tänk om vi i Sverige fått höra om Fredrik Reinfeldts regering - då hade nog de övriga allianspartierna nog inte varit så nöjda, kanske inte heller moderata partiet) har dock haft det tufft. Och det är mycket självförvållat: ett alltför ambitiöst, på gränsen till dumt ambitiöst "program för de första hundra dagarna" där många av framstegen varit avhängiga en bångstyrig kongress (där man ej har majoritet) , har bäddat för och resulterat i en massiv våg av kritik. Inte minst när man själva sparkat ut större delen av nyckelpersonerna i administrationen och ersatt men relativa färskingar kan man ifrågasätta hur klokt det var att tjata om detta 100-dagarsprogram. Visst, kritik är normalt i politik, man ska inte vänta sig applåder från opposition och media, men tyvärr verkar det inte bara vara yta utan tyvärr verkar det vara en hel del substansbrister på regerings sida också. Regeringen har svajat hit och dit i viktiga frågor, har misslyckats att påtagligt förbättra säkerheten, gnäller på pressen för dess kritik, har till och med lyckats knyckla till flera journalisters trynen för att de "varit för närgångna" presidenten, och har på sistone kommit med rent idiotiska förslag (såsom prisstopp och subventioner på diesel) för att i populistisk anda försöka återvinna en ställning av förtroende hos folket. Det har inte lyckats. Visst, det är otacksamt att vara ny regering och tvingas ta ansvar för ett land där själva strukturerna är ganska ruttna och man tvingas ta ställning till stigande priser på alla basvaror samtidigt som den viktiga exportmarknaden USA:s ekonomi går kraftigt tillbaka. Men flertalet av de förslag man kommit med (som man ofta dragit in dagen efter, eller ändrat på) utmynnar tyvärr inte till mkt mer än att kissa i byxorna när man fryser; skönt en liten stund men bra mycket värre sen. Och nu ska man uppenbarligen ansluta sig till PetroCaribe, en "organisation" där man kan få köpa billigare olja från Venezuela, men där det är högst oklart vad kostnaderna egentligen är. Guatemaltekerna förtjänar i alla fall bättre än att den första regeringen sedan 1954 som vågat tala om solidaritet slår sig i lag med den anti-demokratiska och ärke-populistiska Chavez-regimen i Venezuela.

Så vad kan man lära sig av detta - dagens floskelhörna:
- Politik är löften om möjligheter till ett bättre liv - låt oss hoppas att det är trovärdigheten i löftena och inte dess relativa storlek som betyder mest i de allmänna valen. Det är svårt att känna att så riktigt var fallet i Guatemala.
- Det finns inga genvägar. Och just när man vunnit ett val borde man inte behöva låtsas som att det finns det heller. Det är bara dumt.
Och: - Det krävs mer än vilja för att leva upp till goda intentioner.

Det ser lite mörkt ut för Guatemalas regering; den ger ett svagt intryck. Det värsta är väl att det sannolikt är ännu mörkare på avbytarbänken. Och då menar jag inte på samma sätt som Arne Hegerfors freudianskt slirade kring.