Elakingar

Ett svårhanterat fenomen i Centralamerika idag, både polisiärt och socialt, är de s.k. "maras", kriminella ungdomsgäng. I Guatemala City utgör dessa ett mycket stort problem, med utpressningar, rån och knarkförsäljning som grundläggande affärsidéer, och i vissa fall med mer eller mindre explicita länkar till organiserad brottslighet på ett "högre" plan. Grovt tatuerade och arga unga män är stereotypen av en mara, men riktigt så ser det inte ut i verkligheten, vilket bland annat framgår av en stor "mara"-studie som i tisdags presenterades av Sida i Stockholm. Bland annat SR rapporterade om detta (länk här). Tatueringar är på väg ut, inte minst för att försvåra identifiering av polis och rivaliserande grupper. Vidare är upp till 40 % av maras tjejer.

Rapporten har delvis finansierats via ambassaden i Guatemala och behandlar situationen här och i grannländerna. Den väckte ganska stor uppmärksamhet, och fick rätt mycket pressklipp när den presenterades här i regionen för några månader sedan, och den har också varit en av många viktiga "inputs" till den analys som ligger till grund för förslaget på ny strategi för det svenska biståndet i Guatemala 2008-2012. Detta förslag skickade ambassaden in för någon vecka sedan och ligger nu slutligen på svenska regeringens bord. Beslut kommer, i bästa fall, i slutet av juni.

TGIF

Delar med ett foto från förra helgen, då familjen var på bondgårdsbesök; en klar höjdare. Nu är det helg igen, dejligt efter alldeles för många slipstimmar. Lär dock bli intensivt på sitt sätt för den för en gångs skulle ensamme pappan, med mycket lek och kanske även denna helg en utflykt. Inbjudan finns till allmän bokbytardag av svenska alster hos en familj i Antigua, den gamla kolonialhuvudstaden. Trevlig helg.

Dinoland

Guatemala har Latinamerikas näst lägsta skattetryck (skatter som andel av BNP). Landet har lägst offentliga satsningar på sjukvård i regionen som andel av BNP. Undernäringen hos barn under 5 år är i världstopp. Inget annat land på Guatemalas inkomstnivå har så hög analfabetism. Detta är ingen svartmålning, det är fakta ur offentlig FN-statistik. Den guatemalanska staten är naturligtvis ingen hemvist enbart för idealistiska ideal, där frodas korruption i alltför stor utsträckning. Men relativt sett är den inte mindre effektiv än i grannländerna, bara med klart mer minimalistiska drag. In kommer en ny regering med något högre "social profil" och vill med en ganska modest skattereform öka skattetrycket någon procentenhet och därmed finansiera något utökade satsningar på utbildning och hälsa. Men reformförslaget stöter på patrull från mäktiga grupper, främst inom affärsvärlden, som ser sina intressen hotade. Grovhuggen polemik dyker upp i tidningsspalterna, och regeringen tvekar med att skicka in sitt försag till kongressen. I detta läge råkar en IMF-rapport utkomma där hårdkokta ekonomer faktiskt kommer tills slutsatsen att Guatemala behöver just mer satsningar på hälso- och sjukvård samt utbildning för att kunna höja sin tillväxt och minska sin fattigdom. Och sådant måste ju finansieras. Tonläget skruvas upp ytterligare i den inhemska debatten.

Det är i denna kontext ni bör läsa (mitt försök till översättning av) den guatemaltekiska journalisten Marielos Monzóns senaste kolumn i Prensa Libre, en av landet större morgontidningar. Att polariseringen i landet är stor blir tydligt, och hennes försvar för högre skatter är kanske mer sprudlande än helt välriktat. Men när man är i Dinoland är det faktiskt inte svårt att bestämma sig för vilken sida man helst vill stå på. Därför får hon "fritt" utlopp här.

Dinosauriernas hemvist
av Marielos Monzón, Prensa Libre, 20 maj 2008
De lever sina liv med ständiga ursäkter och påhittade anledningar att inte bidra. Aldrig passar det. Just nu är det centrala argumentet den globala livsmedelskris som pågår och som direkt påverkar Guatemala. De klagar över statens slösaktighet och dess institutioner, skränar och går upp i falsett om att resurser slösas bort och att det finns korruption. Så det är helt otänkbart att ge mer pengar till en svag, oduglig och misslyckad stat. ”Varför vill de att vi ska betala mer, när vi redan lever bra och inte saknar något?” Så säger de förstås inte offentligt, det vore politiskt inkorrekt.
Självklart finns det några som lever väl, mycket bra till och med, och som inte behöver någon som underlättar tillgången till nödvändig och grundläggande samhällsservice. Det är ju modellen som de har skapat: en modell av ojämlikhet, av glupsk rikedomsanhopning, av en koncentration av allt i händerna på några få. Denna modell kräver en svag och inkapabel stat, och av denna anledning var det centralt att en gång svälta den på gränsen till det extrema, att ta ifrån den kontrollen över tjänster som skulle kunna generera tillgångar hos vanligt folk, och, förstås, att hålla staten i utsvultet tillstånd via ett löjligt skattesystem där den som tjänar mest kan dra av allt och i slutändan betala mindre skatt än låg- och medelinkomsttagare.
Ja, det är av den anledningen som de vill att det ska fortsätta som det varit; de har det helt enkelt fantastiskt bra, även om resten av landet är helt pajat. Av den anledningen vill de bara ha mer av detsamma och börjar att hota med att ge sig av för gott, att om skatterna höjs kommer alla investeringar att fly landet och då kommer alla slutligen att bli ännu fattigare. Fattigdom, tolkad såsom mindre intäkter för de rikaste...
De vränger till verkligheten så att de utan att skämmas kan argumentera att det är konstigt att när man i Europa sänker skatterna så vill man höja dem här. Det som de inte säger – och nu börjar vi bli ganska vana vid deras halvsanningar – är att det genomsnittliga skatteuttaget i europeiska länder är runt 40 procent, och att det är via dessa medel som man subventionerar grundläggande samhällstjänster till gagn för hela befolkningen, vilket i slutändan är en viktig anledning till att de är i första och inte i tredje världen. Inte ens den mest vågade extremkonservative i Europa skulle våga föreslå, exempelvis, en privatisering av alla sociala trygghetssystem, nedläggning av all offentlig undervisning och sjukvård och slopande av arbetslöshetsförsäkringar, några exempel på tjänster som till stor del betalas via skattsedeln.
Men vårt land fortsätter att vara dinosauriernas hemvist. Ett ljummet skattereformförslag möts av en skummande vrede som riktar sig mot vem det än månde vara. Man i det närmaste brännmärker representanter för den Internationella Valutafonden (IMF), Världsbanken och internationella kreditvärderingsföretag – normalt sett så högt aktade i andra sammanhang – såsom smygkommunister den dag dessa vågar dra slutsatsen att ett högre skattetryck är helt nödvändigt för att Guatemala ska ha någon hållbarhet såsom land.
Och självklart så bespottas och hånas de guatemalteker som tror att högre skatteintäkter är oumbärliga för att landet ska kunna göra sociala investeringar inriktade på de mest sårbara och fattiga grupperna. De kallas framstegsfientliga, snyltare, framstegens och välståndsskapandets motståndare. Vad de kan hitta på…
Vi står ännu en gång vid ett vägskäl. Antingen väljer vi vägen mot en ”skattemodernisering” med vilken lite mer resurser kan bli tillgängliga för staten för att den ska fylla sina grundläggande funktioner, eller så fortsätter vi att spela med i det spel där samma gamla lilla men mäktiga grupp håller landet i sitt rovdjursgap.

Mixco Viejo

Lägger ut ett par fotografiska hälsningar från Mixco Viejo, ett maya-tempelkomplex/stad som grundades på 1400-talet. Uppenbarligen hade de spanska kolonisatörerna stora besvär att erövra platsen när det begav sig i början av 1500-talet. Templen är nämligen högt belägna i ett väldigt bergigt/kulligt område. För oss tog färden dit två timmar från Guatemala City. Med ca 60 kilometers resa så kan ni räkna ut att det inte var E6:an mellan Malmö och Helsingborg direkt. Vacker och imponerande plats, i alla fall. Och väldigt varmt, 36 grader, så tack för brisen där uppe på höjderna.

Lilla mor, bad och utbrott

Dags att vakna till liv och ge en liten uppdatering från min lilla värld. Jag var sjuk i förra veckan, helt däckad i två dagar och sedan lite halvkass resten av veckan, och som grädde på moset blev det lite sömnbrist på grund av Isaks ko(a)ssatillstånd. Nu är det 100% som gäller igen. Följaktligen måste jag då, lite så här i efterhand, rapportera om att i Guatemala firar man (läs medelklass och uppåt) mors dag den 10 maj (-stort GRATTIS i efterskott, Helena Nilsson!), vilket man valde att uppmärksamma på Agnes dagis. Papporna hade bjudits in föregående veckan för att hjälpa sina telingar att tillverka en present till mammorna. På själva dagen så framförde barnen en "I love you"-sång med tillhörande gester för alla mammor, och sedan blev det lite gemensam fika. Mycket gulligt.

Vidare kan jag informera om att Agnes idag har flyttat upp en nivå i simgrupperna och simmade ca 10 meter på egen hand. Det är helt fantastiskt med tanke på hur hon inte ens ville gå ner i vattnet, och än mindre ta på sig simglasögonen och badmössa när hon började på simskolan för tre månader sedan. Och naturligtvis är det bästa av allt att hon tycker att det är toppenkul att simma och dyka. Så här tuff ser hon ut när hon är på väg ner i plurret.

Slutligen kan det rapporteras att barnläkaren mycket förundrat studerade ett av Isaks utbrott då han kastade leksaker omkring sig, slog mig och bet mig sedan några gånger i benet... ja, vi har ju varit med om det några gånger att han kan bli rasande även om han för det allra mesta är en supergo liten kille. Läkaren konstaterade att jag och Isak behöver tillbringa mer tid ifrån varandra och att han behöver umgås mer med jämnåriga för att lära sig socialt samspel. Sååå, imorgon ska han gå på babygym (föga förvånande så finns det ingen öppen förskola här) och umgås med jämnåriga i 45 minuter. Verkar det bra så kör vi väl det ett par gånger i veckan tills vi åker hem i juli. Men framförallt så ska jag ge övriga familjemedlemmar en ordentlig chans att umgås med varandra utan att mamsen lägger sig i, så om två veckor så överger jag familjen i fyra dagar för att tillsammans med en kompis ägna mig åt shopping, caféer och muséer i "the Big Apple". Livet är hårt! ;-)

Mu

Isak har idag fått diagnosen mul-och-klöv-sjuka. Turligen är ju detta något mindre allvarligt för människor än för kossor. I alla fall verkar han ha varit alltför närgången en av de söta mörkhåriga grannflickorna. Nu blir det till att med diverse salvor och dekokter behandla pojkens blåsor och bölder. En guatemalansk läkare med självaktning skriver nämligen ALDRIG ut mindre än tre olika recept per konsultation...

Fin con Quarto de final

Igår var det så dags för kvartsfinaler i Ambassadcupen i fotboll 2008 här i Guatemala. Vinna eller försvinna. Så det svenska laget gick in i matchen mot Guatemala (deltagare från deras utrikesministerium) något mer taggade än den senaste matchen mot Israel. Efter ett par snabba och lite tursamma mål från det eviga hemmalaget på den superheta konstgräsplanen var dock uppförsbacken tung för det svenska laget. Det kämpades väl någorlunda, men vi ska vara ärliga med att bristande samspel och bollkänsla på den svenska sidan, förvisso också i kombination med mycket bortsparkande av bollar och annat tempoförstörande spel från Guatemala, gjorde att detta tvåmålsförsprång fanns kvar när matchen var slut. 3-5 till slut och bye bye.

De vackra minnena från premiärmatchen då Spanien besegrades och då den svenska hejaklacken fullständigt dominerade kring småplanerna på "Plaza Futeca" i Guatemala Citys zona 14 kommer dock att leva kvar. Nedan har ni ett foto taget strax efter denna triumf, vilket letade sig in i en av de stora dagstidningarnas, El Periódico, några dagar därefter under rubriken "Fútbol Diplomático". Vi vet ju alla att många tidningstryckerier inte alltid har det så lätt med skärpa i färgtrycken, men trots suddigheten så vet ju i alla fall vi att både far och dotter Holmberg nu synts i de stora pressammanhangen i vårt värdland...

Välkommen vinter!

Normalt sett har övergången från torrperiod till regnperiod skett i slutet av april, men i år har "el invierno", vintern, som man kallar (åtminstone inledningen¨av) regnperioden här varit försenad. Ordet klimatförändring har blivit alltmer frekvent nämnt för varje dag som gått. Men nu ikväll har det börjat ösa ner, till glädje för bönder och alla som gillar gröna landskap. Välkommen, du vinter utan mörker och skavande långkalsonger!

Bara barnet

Bara det lilla barnet kan förvåna så... Vår son Isak har minst två gånger hittats av sina föräldrar uppklättrad på köksbordet sörplandes lite vin som råkade stå där medan vi var på annat håll i lägenheten (både rött och vitt). Och då känner man ju sig som en sådär förälder. Isaks intresse för vuxnare drycker har dock lyckligtvis också ett annat utlopp: kaffe. Det blir ofta mycket tjat från killen tills han får lov att ta några klunkar ur mammas eller pappas mugg; med mjölk ska det förstås vara. Idag fanns en liten bakelse framdukad för pojken vid fikat, men denna ratades, bara kaffe latte var det som gällde.

A la française

En av mina stående beskrivningar, säkerligen lite uttjatad (och enbart innehållande ett korn av sanning), av vårt tillfälliga hemland åren 1998-1999 var att man i Frankrike inte avslutade nyhetsprogrammen med vädret utan med ”les grèves du jour”, dagens strejker. Och den utåtriktade kampviljan bland upplevt förorättade grupper i Frankrike verkar än idag vara i absolut världsklass. I Guatemala finns inga starka fackföreningar, men ändå gott om särintressen som visar kampvilja på ett eller annat sätt, inte minst i transportsektorn. Men när det i Frankrike oftare handlar om bortskämda statsanställda som inte vill se några som helst urholkningar av sina förmåner, så har de protesterande i Guatemala ganska ofta mer basala och rättmätiga krav; såsom rätten att jobba utan att löpa stor risk att dödas. Liksom i Frankrike springer huvudstadens offentliga transportörer, i Guatemala busschaufförerna, ofta ut i vilda strejker. Men i Guatemala mördades också 41 busschaufförer ”i tjänsten” under 2007, och bara under Colom-regerings första tre veckor mördades 14 till. Delvis handlar det om rånmord, men det finns också många exempel på att bakomliggande maktstrukturer använder mord på busschaufförer just för att destabilisera regeringen och ”visa sin makt” (se bl.a. denna Economist-artikel). För när busschaufförerna stannar, stannar staden.

Nu i veckan har dock en äkta ”intresse-strejk” inom transportsektorn brutit ut à la française här i Guatemala. Nya regler för när tunga transporter får köra in och ut ur Guatemala (med det tillsynesvis kloka förslaget att detta ej får göras i rusningstid) fick lastbilschaufförerna att gå ut i vild strejk, och några blockerade också viktiga transportleder i landet. Visst, med tanke på att dessa nu sannolikt kommer att få jobba mer nattetid i ett land med många överfall och rån av transporter samt obefintliga OB-tillägg kan man ju ha viss förståelse för deras ilska. Men men. Efter bara någon dag kom rykten i svang om att bensinen i huvudstaden var på väg att ta slut, och köerna ringlade snabbt läskigt långa vid stadens mackar (vi deltog tyvärr också – alla dagistransporter sker med bil…). Igår utfärdade presidenten ett särskilt dekret som tillät militär och polis att avlägsna just de lastbilar som blockerade motorvägarna, inte svårförståeligt när viktiga exportvaror såsom frukt och blommor började förgås i hettan vid vägkanten i lite väl stora mängder. Idag verkar det också som en del mackar i stan faktiskt fått ny bensin, kanske hjälpta av slutet på blockaderna, men det återstår väl att se om detta är en tillfällighet eller början på en normalisering. Det är inte alltid så lätt att få rätt på tillförlitlig information här, därav de kraftiga effekterna av rykten.

Apropå bensin kostar nu en gallon (3,8 liter) vanlig bensin 34 quetzales (drygt 27 kr), vilket är en uppgång från 24 quetzales när vi kom i september 2007 (+42 %). Fortfarande billigt med relativa mått, men en rätt saftig uppgång. Inte förvånande att oppositionen här dammat av populistklassikern "sänkt bensinskatt"...

Årets viktigaste nyhet (faktiskt)

En anledning till att Guatemalas nya regering är så pass tvingad på defensiven som man redan är, är naturligtvis på grund av (i min ärliga mening) årets viktigaste nyhet hittills: att de kraftigt stigande priserna globalt på basvaror såsom spannmål, ris, bönor, socker och så vidare och dess effekter på världsekonomin och för de fattiga har seglat upp som en av de viktigaste globala utmaningarna för dagen. The Economist använde på sin förstasida häromveckan beskrivningen ”den tysta tsunamin” (se här för ledare eller här för artikel) när man talade om de brutala och brådstörtande prisökningarna på basvaror globalt, något som direkt slår mot planetens fattigare invånares möjligheter att få vettig mat för dagen, inte minst de som bor i städer (vilka globalt är fler än de som bor på landet och vilka aldrig varit fler i världens historia än vad de är nu).

De senaste 5-6 åren har varit en gyllene tid för världsekonomin, med extremt god tillväxt samtidigt som inflationen varit historiskt låg och maten därtill billig. Och så har också fattigdomen globalt fallit som aldrig förr. Men sedan något år ser ekvationen annorlunda ut. Tillväxtprognoserna skruvas nu stadigt nedåt, vi har allvarlig turbulens på de globala finansmarknaderna, och samtidigt har priserna på inte bara oljerelaterade produkter utan också världens livsmedel stigit på ett sätt som få förutsåg och som nu innebär en enorm utmaning för världens ledare, inte minst de som har horder av medborgare vars livsutsikter för varje dag försvåras med högre matpriser. Kopplingen mellan livsmedelspriserna globalt och subventioner av biobränslen i rika länder bidrar till att göra detta till en riktigt het global politisk potatis. Högre livsmedelspriser innebär förvisso också på både kortare och längre sikt stora möjligheter för världens (fattiga och mindre fattiga) bönder, men hittills har fokus varit på de stora problem som prisökningarna skapar. Och fokus på problemen är det antagligen med rätta när just jordbruk är en marknad som fungerar relativt dåligt och därmed inte fullt ut kan ”svara på” de nya prissignalerna som den borde enligt nationalekonomisk grundteori (dvs. öka produktionen). Överreglering och många handelshinder från såväl fattiga som rika regeringars sida är viktiga förklaringar till detta globalt. I Latinamerika förvärras situationen av den grymt ojämna fördelningen av jordbruksmark, och av att det råder oligopol i flera viktiga distributionsled av livsmedel. Nåväl, mer detaljfakta om själva prisökningarna och också ögonblicksbilder av vad dessa inneburit i bl.a. Guatemala kan ni få i denna SvD-artikel som Maria Sundén Jelmini skrivit och som fanns i söndagens Svenska Dagbladet (en not till denna är att det inte var presidenten på Haiti som fick gå efter protester där mot högre priser, utan premiärministern).

Sverige och svenskarna lär, på basis av att välståndet är så högt som det är, högst sannolikt inte ha några större problem att hantera prisökningarna på mat (har någon av er märkt det....?). Och de svenska bönderna jublar säkerligen. Men det är nu inte svårt att se riktigt negativa globala scenarier framför sig där främst urbana konflikter leder till ökad politisk instabilitet i många fattigare länder, med potential för att kraftigt ökade migrationsströmmar kan följa inom något eller några år. Och detta skulle i slutändan naturligtvis också beröra verkligheten i svenska städer och orter genom högre antal flyktingar. Och på ett annat område, handel, har vissa länder i desperationens och/eller populismens anda redan börjat begränsa eller till och med stoppa exporten av "centrala" livsmedel. Dylika protektionistiska fenomen kan lätt sprida sig till andra områden, vilket vore mycket allvarligt för ett litet handelsberoende land som Sverige (och egentligen helt fel sätt att hantera problemen; mer öppen handel med livsmedel och bättre fungerande globala marknader vore mycket klokare att satsa på). Återstår väl att se om denna ovan beskrivna dynamik verkligen kan bli en central utmaning mot en fortsatt globaliseringsprocess, eller om det är en mer tillfällig vägbula som kan och bör hanteras men som i grunden är resultatet av något gott: att allt fler i världen har högre inkomster och kan öka sin konsumtion av mat och annat. Hur det blir beror väl bl.a. på hur denna vägbula hanteras. I Kina och i USA. I Sverige och i Guatemala. Och i förlängningen av dig och mig, i våra politiska och personliga avvägningar. Frågan lär i alla fall med rätta ligga högt på dagordningen ett bra tag.

Resa med mersmak

Åhh, vad vi hade en skön första majhelg. Vi firade kanske inte så traditionsenligt enligt svenskt manér, men vi kompenserade det med rikligt med sol och bad, och så lyssnade vi på Lunds studentkörs vårviserepertoar.

Vi lämnade Guate City på onsdagseftermiddagen med en tämligen fullproppad bil (varför blir det alltid så mycket saker??). Dessvärre tog det cirka 45 minuter extra att komma ut ur stan, då det bitvis stodhelt still på den utfartsled som vi färdades på (trafiken här i stan är ett kapitel för sig). Nåväl, barnen höll sig lugna och efter cirka tre timmars körande nådde vi gränsen till El Salvador. Gränsövergången var smidig och sedan hade vi ungefär en knapp timmes körning till vårt hotell. Vägen var ganska bra förutom att det med jämna mellanrum fanns enorma hål... även om man har sett en del i sina dar så är det svårt att inte förvånas.

1:a maj tillbringade vi mest i hängmattan respektive poolen, och förvisso att Martin har skrivit om det tidigare, men jösses vilka framsteg Agnes har gjort i vattnet. Numera är det verkligen svårt att få upp henne ur vattnet och hon tillbringar nog mer tid under än över ytan. Detta är dock frivilligt, för när hon vill så kan hon simma - typ 3 meter på egen hand, men med simpuffar så blir det betydligt längre. Hon övervann även sin tveksamhet inför vattenrutschbanan (eller "russelkanan" som hon själv säger). På eftermiddagarna övergav vi poolen en stund och begav oss till en liten bondgårdsdel på hotellresorten, där Agnes och Isak och red ponny och klappade höns. Den här lilla hönan ville Agnes så gärna ta med sig hem....

Vi latade oss dock inte alla de tre dagarna vi tillbringade i El Salvador, utan vi sightseeade lite oxå. Vi åkte upp till den vackra sjön Coatepeque, som omgiven av tre vulkaner inte är helt olik Atitlansjön här i Guatemala, men som är betydligt mindre. Vi besökte även några byar och inhandlade lite lokala hantverk såsom flätade korgar.

Till skillnad från vår förra resa som blev väldigt påverkad av sjukdom, så var vi riktigt nöjda denna gången. Men kanske allra mest nöjd med upplevelsen var nog vår hemhjälp Lucila som vi hade bjudit med. Liksom för oss så var det första gången för henne i "frälsarens land".