Årets viktigaste nyhet (faktiskt)

En anledning till att Guatemalas nya regering är så pass tvingad på defensiven som man redan är, är naturligtvis på grund av (i min ärliga mening) årets viktigaste nyhet hittills: att de kraftigt stigande priserna globalt på basvaror såsom spannmål, ris, bönor, socker och så vidare och dess effekter på världsekonomin och för de fattiga har seglat upp som en av de viktigaste globala utmaningarna för dagen. The Economist använde på sin förstasida häromveckan beskrivningen ”den tysta tsunamin” (se här för ledare eller här för artikel) när man talade om de brutala och brådstörtande prisökningarna på basvaror globalt, något som direkt slår mot planetens fattigare invånares möjligheter att få vettig mat för dagen, inte minst de som bor i städer (vilka globalt är fler än de som bor på landet och vilka aldrig varit fler i världens historia än vad de är nu).

De senaste 5-6 åren har varit en gyllene tid för världsekonomin, med extremt god tillväxt samtidigt som inflationen varit historiskt låg och maten därtill billig. Och så har också fattigdomen globalt fallit som aldrig förr. Men sedan något år ser ekvationen annorlunda ut. Tillväxtprognoserna skruvas nu stadigt nedåt, vi har allvarlig turbulens på de globala finansmarknaderna, och samtidigt har priserna på inte bara oljerelaterade produkter utan också världens livsmedel stigit på ett sätt som få förutsåg och som nu innebär en enorm utmaning för världens ledare, inte minst de som har horder av medborgare vars livsutsikter för varje dag försvåras med högre matpriser. Kopplingen mellan livsmedelspriserna globalt och subventioner av biobränslen i rika länder bidrar till att göra detta till en riktigt het global politisk potatis. Högre livsmedelspriser innebär förvisso också på både kortare och längre sikt stora möjligheter för världens (fattiga och mindre fattiga) bönder, men hittills har fokus varit på de stora problem som prisökningarna skapar. Och fokus på problemen är det antagligen med rätta när just jordbruk är en marknad som fungerar relativt dåligt och därmed inte fullt ut kan ”svara på” de nya prissignalerna som den borde enligt nationalekonomisk grundteori (dvs. öka produktionen). Överreglering och många handelshinder från såväl fattiga som rika regeringars sida är viktiga förklaringar till detta globalt. I Latinamerika förvärras situationen av den grymt ojämna fördelningen av jordbruksmark, och av att det råder oligopol i flera viktiga distributionsled av livsmedel. Nåväl, mer detaljfakta om själva prisökningarna och också ögonblicksbilder av vad dessa inneburit i bl.a. Guatemala kan ni få i denna SvD-artikel som Maria Sundén Jelmini skrivit och som fanns i söndagens Svenska Dagbladet (en not till denna är att det inte var presidenten på Haiti som fick gå efter protester där mot högre priser, utan premiärministern).

Sverige och svenskarna lär, på basis av att välståndet är så högt som det är, högst sannolikt inte ha några större problem att hantera prisökningarna på mat (har någon av er märkt det....?). Och de svenska bönderna jublar säkerligen. Men det är nu inte svårt att se riktigt negativa globala scenarier framför sig där främst urbana konflikter leder till ökad politisk instabilitet i många fattigare länder, med potential för att kraftigt ökade migrationsströmmar kan följa inom något eller några år. Och detta skulle i slutändan naturligtvis också beröra verkligheten i svenska städer och orter genom högre antal flyktingar. Och på ett annat område, handel, har vissa länder i desperationens och/eller populismens anda redan börjat begränsa eller till och med stoppa exporten av "centrala" livsmedel. Dylika protektionistiska fenomen kan lätt sprida sig till andra områden, vilket vore mycket allvarligt för ett litet handelsberoende land som Sverige (och egentligen helt fel sätt att hantera problemen; mer öppen handel med livsmedel och bättre fungerande globala marknader vore mycket klokare att satsa på). Återstår väl att se om denna ovan beskrivna dynamik verkligen kan bli en central utmaning mot en fortsatt globaliseringsprocess, eller om det är en mer tillfällig vägbula som kan och bör hanteras men som i grunden är resultatet av något gott: att allt fler i världen har högre inkomster och kan öka sin konsumtion av mat och annat. Hur det blir beror väl bl.a. på hur denna vägbula hanteras. I Kina och i USA. I Sverige och i Guatemala. Och i förlängningen av dig och mig, i våra politiska och personliga avvägningar. Frågan lär i alla fall med rätta ligga högt på dagordningen ett bra tag.