Dinoland

Guatemala har Latinamerikas näst lägsta skattetryck (skatter som andel av BNP). Landet har lägst offentliga satsningar på sjukvård i regionen som andel av BNP. Undernäringen hos barn under 5 år är i världstopp. Inget annat land på Guatemalas inkomstnivå har så hög analfabetism. Detta är ingen svartmålning, det är fakta ur offentlig FN-statistik. Den guatemalanska staten är naturligtvis ingen hemvist enbart för idealistiska ideal, där frodas korruption i alltför stor utsträckning. Men relativt sett är den inte mindre effektiv än i grannländerna, bara med klart mer minimalistiska drag. In kommer en ny regering med något högre "social profil" och vill med en ganska modest skattereform öka skattetrycket någon procentenhet och därmed finansiera något utökade satsningar på utbildning och hälsa. Men reformförslaget stöter på patrull från mäktiga grupper, främst inom affärsvärlden, som ser sina intressen hotade. Grovhuggen polemik dyker upp i tidningsspalterna, och regeringen tvekar med att skicka in sitt försag till kongressen. I detta läge råkar en IMF-rapport utkomma där hårdkokta ekonomer faktiskt kommer tills slutsatsen att Guatemala behöver just mer satsningar på hälso- och sjukvård samt utbildning för att kunna höja sin tillväxt och minska sin fattigdom. Och sådant måste ju finansieras. Tonläget skruvas upp ytterligare i den inhemska debatten.

Det är i denna kontext ni bör läsa (mitt försök till översättning av) den guatemaltekiska journalisten Marielos Monzóns senaste kolumn i Prensa Libre, en av landet större morgontidningar. Att polariseringen i landet är stor blir tydligt, och hennes försvar för högre skatter är kanske mer sprudlande än helt välriktat. Men när man är i Dinoland är det faktiskt inte svårt att bestämma sig för vilken sida man helst vill stå på. Därför får hon "fritt" utlopp här.

Dinosauriernas hemvist
av Marielos Monzón, Prensa Libre, 20 maj 2008
De lever sina liv med ständiga ursäkter och påhittade anledningar att inte bidra. Aldrig passar det. Just nu är det centrala argumentet den globala livsmedelskris som pågår och som direkt påverkar Guatemala. De klagar över statens slösaktighet och dess institutioner, skränar och går upp i falsett om att resurser slösas bort och att det finns korruption. Så det är helt otänkbart att ge mer pengar till en svag, oduglig och misslyckad stat. ”Varför vill de att vi ska betala mer, när vi redan lever bra och inte saknar något?” Så säger de förstås inte offentligt, det vore politiskt inkorrekt.
Självklart finns det några som lever väl, mycket bra till och med, och som inte behöver någon som underlättar tillgången till nödvändig och grundläggande samhällsservice. Det är ju modellen som de har skapat: en modell av ojämlikhet, av glupsk rikedomsanhopning, av en koncentration av allt i händerna på några få. Denna modell kräver en svag och inkapabel stat, och av denna anledning var det centralt att en gång svälta den på gränsen till det extrema, att ta ifrån den kontrollen över tjänster som skulle kunna generera tillgångar hos vanligt folk, och, förstås, att hålla staten i utsvultet tillstånd via ett löjligt skattesystem där den som tjänar mest kan dra av allt och i slutändan betala mindre skatt än låg- och medelinkomsttagare.
Ja, det är av den anledningen som de vill att det ska fortsätta som det varit; de har det helt enkelt fantastiskt bra, även om resten av landet är helt pajat. Av den anledningen vill de bara ha mer av detsamma och börjar att hota med att ge sig av för gott, att om skatterna höjs kommer alla investeringar att fly landet och då kommer alla slutligen att bli ännu fattigare. Fattigdom, tolkad såsom mindre intäkter för de rikaste...
De vränger till verkligheten så att de utan att skämmas kan argumentera att det är konstigt att när man i Europa sänker skatterna så vill man höja dem här. Det som de inte säger – och nu börjar vi bli ganska vana vid deras halvsanningar – är att det genomsnittliga skatteuttaget i europeiska länder är runt 40 procent, och att det är via dessa medel som man subventionerar grundläggande samhällstjänster till gagn för hela befolkningen, vilket i slutändan är en viktig anledning till att de är i första och inte i tredje världen. Inte ens den mest vågade extremkonservative i Europa skulle våga föreslå, exempelvis, en privatisering av alla sociala trygghetssystem, nedläggning av all offentlig undervisning och sjukvård och slopande av arbetslöshetsförsäkringar, några exempel på tjänster som till stor del betalas via skattsedeln.
Men vårt land fortsätter att vara dinosauriernas hemvist. Ett ljummet skattereformförslag möts av en skummande vrede som riktar sig mot vem det än månde vara. Man i det närmaste brännmärker representanter för den Internationella Valutafonden (IMF), Världsbanken och internationella kreditvärderingsföretag – normalt sett så högt aktade i andra sammanhang – såsom smygkommunister den dag dessa vågar dra slutsatsen att ett högre skattetryck är helt nödvändigt för att Guatemala ska ha någon hållbarhet såsom land.
Och självklart så bespottas och hånas de guatemalteker som tror att högre skatteintäkter är oumbärliga för att landet ska kunna göra sociala investeringar inriktade på de mest sårbara och fattiga grupperna. De kallas framstegsfientliga, snyltare, framstegens och välståndsskapandets motståndare. Vad de kan hitta på…
Vi står ännu en gång vid ett vägskäl. Antingen väljer vi vägen mot en ”skattemodernisering” med vilken lite mer resurser kan bli tillgängliga för staten för att den ska fylla sina grundläggande funktioner, eller så fortsätter vi att spela med i det spel där samma gamla lilla men mäktiga grupp håller landet i sitt rovdjursgap.