Botten

Botten har vi inte nått ännu, i alla fall inte i Guatemala. Jag var på en presentation förra veckan där en FN-statistiker lirade med snygga powerpointslides. Han hade räknat ut, bara genom att använda genomsnittsprognoser kring sysselsättningsutveckling, tillväxt, penningförsändelser från migranter i utlandet och så vidare, korsande dessa med inkomstfördelningsdata och annan "basdata", att ca 800 000 personer till i Guatemala kommer att ha fallit under "fattigdomsstrecket" så här dags nästa år. Dvs. att de har under16 kronor att leva på per dag. Och ungefär lika många beräknas komma att gå från att vara "fattiga" till att vara "extremt fattiga". I ett land med ca 13 miljoner invånare blir det ca 6 procentenheters ökning av fattigdom och extrem fattigdom på ett år. Det pekar mot att Guatemala 2010 kommer att ha en större andel fattiga människor än 2000, trots att tillväxten 2002-2007 var den högsta på över 30 år. Och i absoluta termer handlar det om miljoner fler fattiga än för tio år sedan, givet landets snabba befolkningstillväxt. Ett förlorat årtionde, varnade finansministern här för några veckor sedan. Alla gånger.

Visst, den internationella ekonomiska krisen slår hårt mot exportberoende små länder, men faktum är att Guatemala BNP-mässigt klarat sig ganska bra på sina traditionella exporter hittills under "krisen". Grundproblemet här är ett socioekonomiskt system som kraftigt missgynnar majoriteten av befolkningen. Systemet är helt enkelt ruttet. Känn på det här: vart tredje barn under 5 år i Guatemala bedöms komma att leva i extrem fattigdom om ett år. Extrem fattigdom betyder att medlen inte räcker för att täcka det dagliga behovet av energiintag. I ett land som på landsbygden redan har världens högsta nivå av undernäring. Barnen är vår framtid, sägs det ju alltid. Stackars Guatemala. Inte så svårt att förstå att knarkhandlare som fixar lite extra krubb, jobb och snygga fotbollsplaner ute på landsbygden de facto tar över ruljansen på många ställen.

Därtill: en pågående lågintensiv legitimitetskris för regeringen och ett brutalt fall av skatteintäkterna som ger vid handen att landets (förvisso minimala) offentliga sektor kan få slå igen i oktober om man inte lyckas muta tillräckligt många kongressledamöter för godkänd ökad internationell upplåning.

Ja, det känns faktiskt jävligt dystert. Vi som är i fattigdomsbekämparsvängen får satsa på att försöka vinna små enskilda slag som förhoppningsvis kan bidra till kännbara förbättringar för de många på sikt - att söka lokalisera tillfällena i krisen. Allt medan de kortsiktiga strömmarna sveper oss snabbt långt, långt bort från våra stolta målsättningar.