Poco a poco, carro y no coche

Bit för bit, ”poco a poco”, ordnar sig vårt vardagsliv här i Guatemala. Nu i helgen har det till exempel införskaffats en liten grill som vi kan ha på vår lilla gräsplätt på ”baksidan”, och den invigdes med välskuren biff av gudomlig kvalitet som inhandlades hos den argentinske slaktaren uppe på en av de näraliggande huvudstråken. Nu behöver man förstås allt som oftast bil om man vill komma någon vart här i stan, och just i helgen har vi lånat en bil av min chef som gjorde att vi kunde utföra lite olika ärenden. Annars närmar vi väl oss också den dag då vi ska få vår egen bil (eller "carro" som det heter här - spanjorernas "coche" betyder "gris" här, även i bildlig mening). Det är väl nu en månad sedan vi betalade vår bil, men pappersarbetet med att få ”importtillstånd” till bilen från utrikesdepartementet och därefter för att få diplomatskyltarna tar sin tid. Tack och lov får vi hjälp av en guatemalansk tjej på ambassaden som ordnar med allt detta, så det enda vi måste ordna med är bibehållet tålamod. Vi borde väl få bilen innan jul i alla fall, förhoppningsvis lite tidigare. Och vad är det då för vrålåk vi satsar på? Jo, vi väntar på en Honda CRV, dvs. en s.k. stadsjeep eller SUV modell något större. Varför vi satsar på något sådant och inte på en vanlig kombi förklaras främst av två skäl: trafiksäkerhet och vägkvalitet. De flesta svenskar som skadas i utlandet gör det i trafiken, och här i Guatemala (även inne i stan) tillämpas väl inte de regler som finns särskilt strikt (och även det är ett understatement). Att då ha en bil som är lite tyngre och helt modern (Honda CRV toppar många säkerhetslistor) känns bra. Och det krävs inte långa resor utanför staden för att inse att det inte är helt fel med lite motorstyrka, fyrhjulsdrift och lite högre frigång: Guatemala är inte ett land där det offentliga bidragit med mycket investeringar, och det märks också på vägnätet. Dåligt samvete för miljöeffekterna; tjovars, lite blir det nog, men vi har åtminstone valt en modell med någorlunda vettig förbrukning jämfört med många av de monster som driver runt här i stan. Och med halva bensinpriset mot hemma så lär knappast plånbokseffekten vara den begränsande faktorn (vanlig 95:a kostar ca 6 kronor litern). Nåväl, inte minst Pia ser fram emot den relativa frihetsrevolution som ett eget fordon kommer att innebära för det dagliga livet här i stan, med hämtning och lämning på dagis, lite handling och kanske ett och annat inköp av fler saker som man vill ha till hemmet. Även om en grill redan är på plats.