Nobelpris till Guatemala

Att stoppas in som diplomat i ett litet land innebär att man snabbt får tillfälle att träffa och diskutera med höga beslutsfattare och opinionsbildare. Detta känns naturligtvis lite lustigt (för en åstorpare?), även om jag även i tidigare arbete träffat höjdare, om än inom en smalare finanspolitisk sektor. En utmaning är naturligtvis att inte glömma bort att de inte vill prata med mig för att jag är jag utan för att jag representerar Sverige/Sida och har stålar att backa upp mina önskemål med. Men som person är det naturligtvis ändå en kick att småprata med vicepresidenten, att bli hembjuden på middag till generaldirektören för statistikmyndigheten, att hälsa på och sitta bredvid Rigoberta Menchú (Nobels fredspris 1992 och presidentkandidat i första omgången i valet i Guatemala) på en bokpresentation.

Menchú fick nobelpriset "in recognition of her work for social justice and ethno-cultural reconciliation based on respect for the rights of indigenous peoples". Det säger kanske inte så mycket, men läs gärna mer om hennes arbete och historia på nobelprisets hemsida eller på Wikipedia. Att arbeta som MR-aktivist i inbördeskrigets Guatemala (1960-1996) var periodvis närmast att skriva under sin egen dödsdom, och både hennes far och bror blev mördade av landets armé och/eller säkerhetsstyrkor i slutet på 1970-talet. Hennes mod går inte att tvivla på, inte heller på det faktum att priset gjort mycket för hennes celebritet inom landet, även om hennes mycket svaga stöd i presidentvalet i september också visar att hon inte (ännu?) lyckats bli en person som kan uppbåda politisk entusiasm och stöd bland mayabefolkningen i Guatemala. I pressen refereras hon i alla fall ständigt till som ”Premio Nobel Rigoberta Menchú”. Politiskt sett är hon ändå en mycket intressant person, och den svenska ambassadören (Ewa för oss på jobbet…) träffar henne med jämna mellanrum.

Guatemala har en nobelpristagare till. Gissningsvis har inte många av er en aning om vem han är, men Guatemala verkar vårda sina pristagare bättre än vad jag tror att vi gör i Sverige. Skolelever här som når utöver grundskolans första år läser obligatoriskt något av Miguel Ángel Asturias verk, vilka renderade honom litteraturpriset 1967 . Asturias var en bitande kritiker av Guatemalas ojämlika strukturer och av bananföretaget United Fruit Company (se tidigare blogginlägg), och efter den CIA-stödda militärkuppen 1954 mot den demokratiskt valde presidenten Jacobo Arbenz tvingades Asturias i landsflykt och hans böcker kom med på listan över ”misshagligheter” som skulle brännas. Miguel Ángel Asturias son Rodrigo blev så småningom ledare inom en av de vänstergerillagrupper som bekämpade militärdiktaturen under kriget, där han nyttjade kodnamnet ”Comandante Gaspar Ilom” efter en fiktiv person i en av hans pappas mest kända böcker. Såsom många militärer och gerillaledare försökte sig Rodrigo Asturias på en politisk karriär efter fredsavtalen 1996, men i presidentvalet 2003 fick han inte mer än knappt 3 % av rösterna. Och så en återkoppling till Sverige. Rodrigos son Sandino Asturias är i fars och farfars tradition mycket politiskt engagerad, självklart till vänster (vilket inte betyder riktigt samma sak som i Europa, men strunt samma). Sandino leder bland annat en ”think tank”, Centro de Estudios de Guatemala, som jobbar med MR-frågor (mänskliga rättigheter) och uppföljning av fredsavtalen 1996. Denna organisation deltar bland annat i arbete med att stärka och förbättra funktionssättet för Guatemalas relativt oordnade kongress som motpol till president och regering; ett arbete som får svenskt biståndsstöd och som av utomstående utvärderare visat sig vara riktigt bra. Från ambassadens sida träffar vi på Sandino relativt ofta. En dag tror jag att jag ska be honom berätta lite mer om sin far och farfar.

Och sen kanske man borde se till att läsa något av Eyvind Johnson... :-)