Svenskt bistånd stödjer...

Ett av de biståndsprojekt som jag följer upp på ambassaden är ett stöd för att stärka den nationella statistikmyndigheten. En bakomliggande orsak till varför Sida gör detta är att bra statistik är en grundförutsättning för att veta hur allt vad regeringen (och biståndsgivarna för all del) gör och inte gör kan tänkas ha haft för effekter på fattigdom, inkomster, undernäring, våldsnivå och andra viktiga faktorer. En oumbärlig grund för ansvarsutkrävande och faktabaserad resultatanalys och därmed på sitt sätt ett direkt ett stöd för demokratin. Bland annat genom direkt finansiellt stöd och s.k. tekniskt stöd, alltså typ konsultinsatser, har svenska pengar hittills bidragit till ett brett internt reformarbete som sakteliga höjer denna institutions tidigare sargade rykte. Våra konsulter kommer från svenska statistikmyndigheten, SCB. En av de SCB-anställda som är här en lite längre tid heter Alessandro, och han är tillsammans med hustrun Maria och deras 2-åriga dotter Källa dessutom trevliga "gårdsgrannar" till oss.

Maria är tillfälligt tjänstledig från sitt jobb på Svenska Dagbladet, men frilansar och får in lite artiklar om Guatemala då och då. Och som välskolad journalist lyckas hon också med det som är svårt för oss; att sätta det mänskliga ansiktet på vad som sker i Guatemala. Därför har jag oblygt klistrat in hennes artikel om straffriheten och rättsrötan i landet i ett separat inlägg här direkt nedan. Tyvärr kan jag inte länka till det då Svenskan är snåla med att behålla artiklar på nätet. Men för den som är intresserad är det alltså bara att läsa vidare... Och ja, den internationella kommission mot straffrihet som omtalas i artikeln har fått svenskt biståndsstöd för att komma igång med sin verksamhet och kan också komma att få en rejäl påfyllning här framöver. Om några veckar ska vi diskutera denna möjlighet i den interna projektkommitté som vi har på ambassaden.

Mördare går fria i Guatemala

Artikel i SvD 21/12-07 av Maria Sundén

Nu ska en FN-kommission försöka få slut på den närmast totala straffriheten
Varje år mördas 6 000 människor i Guatemala men 98 procent av gärningsmännen åker aldrig fast. När det handlar om kvinnomord går närmare 100 procent fria. Situationen har blivit så ohållbar att en FN-kommission tillsatts för att få ett slut på straffriheten.

En söndagsmorgon för snart sex år sedan gick sextonåriga María Isabel till sitt sitt jobb i en klädbutik i Guatemala City. Ett dygn senare hittades hon slängd i ett dike. Hennes naglar var avryckta, en plastpåse surrad runt hennes hals. En fraktur löpte över skallbenet. Hon blev en av de 500 kvinnor som mördas varje år i landet. Och mordet blev ett av de 500 kvinnomord årligen som aldrig utreds.

Guatemala är det perfekta landet att mörda någon i. Det är omöjligt att åka fast, sade nyligen en FN-representant på besök i Guatemala. – Det finns inget intresse att utreda kvinnomord. Den enda utredning som görs är att fastställa vem som dött. Det säger den spanska juristen Carlos Castresana, som ska leda den straffrihetskommission som FN tillsatt som en reaktion på den skrämmande statistiken. Målet är att arbeta för det som tycks självklart: den som mördar ska få sitt straff. Men i ett land där jurister, poliser och åklagare är kända för att vara korrupta är det inget enkelt uppdrag. – Även om det finns goda poliser och åklagare, och de är inte så lätta att hitta, så finns inga förutsättningar för att de ska kunna göra ett bra jobb. De måste skyddas och få rätt verktyg, säger Carlos Castresana. Utredningsverktygen i dag är obefintliga, konstaterar han. Databaser för att jämföra fingeravtryck, DNA eller pistolkulor finns inte. Av de få mord som löses består bevisningen av vittnen, människor som kan mutas, hotas eller dödas. – Utredningsmetoderna är jämförbara med dem man hade i Europa för 100 år sedan.

För María Isabels mamma, Rosa Franco, hade det inte spelat någon roll om det funnits databaser eller inte. Ingen var intresserad av att ta reda på vem som dödat hennes dotter. Hon sitter vid köksbordet i en lägenhet i centrala Guatemala City. Sorgen finns där fortfarande, men mest påtaglig är ilskan och frustrationen över att mördaren fortfarande går fri. När María Isabel inte kom hem efter jobbet den där kvällen gick Rosa Franco till polisen. – Var hon prostituerad? Använde hon droger? Gick hon ofta ut med okända män? Hon svarade på de obehagliga frågorna, men ingen gick ut för att leta efter María Isabel. Rosa Franco häller i några skedar snabbkaffe i sin kopp och rör sakta med skeden. Hon är 46 år. Hon är trött och sliten. I januari skulle María Isabel ha fyllt 22. – Om polisen hade letat den kvällen, då skulle hon kanske ha levt i dag.

I stället letade hon själv, i två dygn, ända tills tv-nyheterna visade en flicka i ett dike, våldtagen och mördad. Rosa Franco kände igen stövlarna. Sedan dess har hon kämpat för att polisen ska utreda fallet. Hon har begärt ut samtalslistor från mobiloperatören, knackat dörr och pratat med vittnen och fått registreringsnumret på den bil som María Isabel sågs dras in i. Hon gjorde hela utredningsarbetet. Men hos polisen och åklagarmyndigheten ryckte man på axlarna. Flera internationella organisationer, bland annat Amnesty, har uppmärksammat fallet. Nästa år ska Rosa Franco, med stöd av den internationella rättsorganisationen Cejil, vittna mot guatemalanska staten, som underlät att utreda mordet. Trots att polisen kastat kläderna som María Isabel bar den där dagen, kläder som fläckats med blod och sperma, har Rosa Franco inte gett upp hoppet om rättvisa. Men livet blir aldrig detsamma. – När de dödade María Isabel, då dödade de mig också.

Enligt Carlos Castresana ligger samhällets inställning till kvinnan i vägen för rättvisan. I vissa av de gäng, maras, som finns i huvudstaden är det också en del av invigningsriten att döda en kvinna, berättar han. Men han tror ändå att det inte skulle vara svårt att hitta förövarna. Majoriteten av brotten sker i hemmet eller grannskapet. Men det gäller också att förebygga att en utdragen misshandel slutar i ett mord. – Det är inte bara det juridiska systemet i Guatemala som inte fungerar, utan hela det sociala systemet. Kvinnor vågar inte anmäla. Vi måste visa att vi skyddar dem och att den som attackerar blir straffad. I dag har kvinnor inte tillträde till rättvisan.

FAKTA
1996 slutade det 36 år långa inbördeskriget i Guatemala. Det dödas fortfarande lika många människor i landet varje år som under kriget. Nu bygger FN upp en kommission som ska få slut på straffriheten, CICIG. Det arbetet påbörjades i september och i januari 2008 ska arbetet sättas igång. Projektet löper i två år, med möjlighet till två års förlängning. En liknande kommission har aldrig tidigare tillsatts av FN. Sverige är en av de största bidragsgivarna till CICIG. Gruppen ska bestå av jurister, poliser och utredare. De internationella experterna ska arbeta konkret med mordutredningar, sida vid sida med utredarna i landet. Carlos Castresana
Fernandez, som leder kommissionen, var den som drev det första åtalet mot Chiles exdiktator Augusto Pinochet 1996. Han arbetade sedan till och från med fallet under tio år.

För att ett tryck betyder så mycket

Storheten i föräldraskapet torde enligt allmän klokskap ligga i glädjen i det lilla. Och det lilla som gjorde min dag idag var att vår lilla teveholic-dotter, efter att ha sett färdigt på sitt favvo-program Backyardigans utan någon som helst försök till utombordes påverkan, stängde av TV:n och gick lugn och sansad ut för att prata med sina föräldrar. Agnes alltså. Stängde av TV:n själv!!!

Äh, ni fattar säkert inte. Men det var stort.

Acatenango

Igår lämnade vi barnen med barnvakter och deltog båda tillsammans med ett gäng kollegor och vaga bekantskaper i bestigningen av en av Guatemalas tredje högsta vulkan; Acatenango, som når 3976 meter över havsytan. I Guatemala finns drygt 30 vulkaner, varav tre är aktiva. En av dessa, Fuego, är granne med ovan nämnda Acatenango, och från toppen på Acatenango går det om det är molnfritt att se ner i den rykande kratern. Acatenango är nu en vilande vulkan, dock ej "utdöd". Den hade faktiskt ett ganska stort utbrott i början på 70-talet. Det stora antalet vulkaner i Guatemala, liksom jordbävningarna, är fenomen länkade till att hela Centralamerika, tillika västkusterna på hela Nordamerika och Sydamerika, utgör kanten mellan två stora kontinentalplattor.

Uppstigning var det strax före fem på morgonen, sedan bilfärd i ett par timmar med upphämtning av guide och kaffe latte och sedan upp till ca 2400 m.ö.h. där leden startade (Guatemala City ligger på 1500 m.ö.h.). Tur att vi har fyrhjulsdrift. Sedan startade en mödosam, såväl fysiskt som psykiskt, stigning genom fyra olika växtlighetszoner upp mot toppen, ofta i ganska lös vulkansand och emellanåt i hård vind. I början var man relativt pigg fysiskt, men moln och regnskog gjorde att man inte riktigt kände att man fick utdelning för sitt slit. Men när vi kom över molngränsen var det riktigt härlig utsikt, även om vi ju högre upp vi kom hade desto tätare behov av små stopp. Kombinationen av högre höjd och tuff fysiskt utmaning tog verkligen ut sin rätt, och det var mycket grimaserande. Men efter nästan precis fem timmar nådde vi toppen, en stigning på drygt 1500 höjdmeter på en ytsträcka på enligt uppgift blott 6,5 kilometer. Kratern var lite speciell, enbart ett avrundat grustag och ca 150 meter i diameter. Vinden tog bitvis i ganska mycket där uppe, men vi hittade en plats i lä strax under toppen och låg där i solen och åt lunchmackor och kikade bort på Fuegos rykande krater. Inte illa. Promenaden nerför gick på delvis på andra stigar, och tog 2½ timme. Sällan har väl öl och pizza smakat så bra som när vi kom hem på kvällen. Kramar från två stelbenta och två busiga små.

Intryck från besökare

Gästinlägg: Lisen och Bos besök hos Pia, Martin, Agnes och Isak i deras hem i Guatemala City under nästan två veckor i januari 2008.
Allmänt sett blev vi positivt inställda till landet och dess vänliga invånare. Som tur var slapp vi ifrån landets avigsidor med det myckna våldet och hade en mycket trevlig vistelse i detta land. Lämnar här några intryck: Bussarna i Guatemala är något alldeles extra. Kan inte låta bli att titta på dessa monster som hela tiden kommer körande i alldeles för hög fart på de stora gatorna i Guatemala City och på landsbygden. Det finns massor av bussar, eftersom det är förutom bilar nästan det enda kommunikationsmedlet. Tåg, tunnelbana, spårvagnar eller liknande finns inte. Cyklar och motorcyklar är sällsynta. Bussarna är omoderna, avlagda skolbussar från USA – förmodligen från 1960 – 70 talet som är målade i mycket grälla färger och med stora kromdetaljer i fronten. Färgerna är röd, blå, grön osv oftast i långa ränder upp och ner över hela bussen, men framförallt i början av bussen. Alla bussarna är olika - väldigt fantasifullt och fräckt. Det man oftast ser baktill är ett stort svart moln av stinkande avgaser. Föraren, som kör med dödsförakt, är nästan alltid en mustaschprydd gentleman. Ofta hänger det några passagerare utanför dörren eller baktill med hår och kläder fladdrande av fartvinden.

Andra som ger färgklickar i det guatemalanska vardagslivet är de glada, kraftiga färgerna som maya kvinnorna har på sina kläder. Tyvärr är det endast kvinnorna – hade varit trevligt om även männen hade samma vana. Förfaller vara samma färger som man har på bussarna. Mayakvinnor, som ofta endast är ca 1,40 – 1,50 m långa, går ganska ofta med en stor låda eller något liknande på huvudet – mycket imponerande. Jag provade att balansera med att ha en låda på huvudet, men tyvärr trillade lådan till marken innan jag tagit första steget. Det är verkligen svårt.

Vi blev också imponerade av de stora - ca 4 000 meter höga - vulkanerna som är runt Guatemala City och Antigua. Oftast var det en molnring runt toppen på de högsta vulkanerna, men när vi var i Antigua så var det molnfritt och vi kunde studera toppen av Agua och Fuego. Vi fick se hur röken välde ut ur den aktiva vulkanen Fuego – helt fantastiskt. Som tur är blir det inte så ofta utbrott ur vulkanerna. Ett intryck av kraften i ett vulkanutbrott fick vi, när vi besökte stranden på ´the Pacific´. Hela stranden, som är väldigt lång och stor, har svart sand istället för den normala vita eftersom sanden är uppblandad med lava. Detta trots att stranden ligger ett 10- 15 mil ifrån vulkanerna. Enorma naturkrafter i dessa vulkaner. För intresserade med god fysik går det bra att titta ner i vulkanens kärna. Pia och Martin skulle göra några dagar efter det vi rest. Man kör bil upptill ca 2 500 meter och därefter går man upp till toppen på 3 975 meter. Låter enkelt eller hur.

Hasta luego. /Bo och Lisen

Där säkerhet betyder något annat

Det är kanske inte så konstigt att synen på säkerhetstänkande är lite annorlunda i Sverige jämfört med länder där mord, överfall och rån är så vanliga som i Guatemala, Honduras och El Salvador. Men det är i alla fall lite roligt att jämföra bruket av känd "säkerhetssymbol" i Honduras och Sverige.

salvavidas=livboj

cerveza=öl

Men mjukt över läpparna

...
Men du är annorlunda:
smärtan ges uttryck av alla bergstopparna
människorna åker över varje bro på väg mot intet
och tallarnas susningar bär eko av slag.
Tegucigalpa,
Tegucigalpa,
ett hårt namn som flyter fram
mjukt enbart över läpparna.
___
Ovan är min högst spontana och säkerligen rudimentära översättning av slutet på den honduranske poeten Roberto Sosas (f. 1930) dikt om Honduras huvudstad Tegucigalpa (se här för hela dikten på spanska). Dit beger jag mig nu för ett par, tre dagars möte om bl.a. det regionala samarbete Sida har med Interamerikanska utvecklingsbanken. Vilket innebär att jag inte får åka med Pia, barnen och svärföräldrarna till Stilla Havets vulkansandssvarta stränder. Men den bär ett vackert namn, huvudstaden som är en förväxt by med en liten flod som avgränsning mot förorter och vackra gröna berg som omsluter den vart man tittar. Tegucigalpa.

Protokollär information

Idag, den 14 januari, tillträder den nye presidenten Álvaro Colom och hans regering här i Guatemala. Tidningarna har de senaste dagarna varit fulla av floskelformuleringar om att Coloms ”långa dröm nu går i uppfyllelse”. Och det är i och för sig klart att om man som Colom varit med i tre presidentvalskampanjer måste det vara ett ögonblick av grym tillfredsställelse. Någon lång smekmånad lär det dock inte bli. Förhoppningarna på snabba resultat är stora från många håll, inte minst uppskruvade av den löftesretorik som Colom själv hållt sig med under och efter kampanjen. Redan inkommande tuff kritik om sammansättning av regeringen (som bara innehåller en enda kvinna och en enda representant för ursprungsfolken) är tecken på detta.

Under själva det formella maktövertagandet idag finns dock risk att Colom i någon mån, lite ironiskt, hamnar ur fokus. Detta med hänvisning till de illustra internationella gäster som ska delta. Under promenad i ”hotellkvarteren” i zon 10 igår kunde vi själva notera den kraftiga upptrappning av säkerheten, mest notabelt synlig i militära patruller och många polisbilar och ambulanser, som följt i spåren när de utländska dignitärerna rullat in. Och det kan bli en del intressanta meningsutbyten dem emellan, något som guatemalanska UD:s protokoll naturligtvis jobbar hårt för att undvika. Det handlar bl.a. om Venezuelas kontroversielle vänsterpresident Hugo Chavez och hans colombianske motpart Álvaro Úribe (kontroversiell högerpopulist), vilka har ett minst sagt spänt förhållande, med som senaste ”twist” att Chavez för några dagar sedan lyckades få två colombianska politiker frigivna ur mångårig gisslantillvaro hos den colombianska vänstergerillan, något som Uribe kämpat för men inte lyckats med under många år. Och sedan kommer ju den spanske kronprinsen, vars pappa Juan-Carlos under uppmärksammade former bad ovan nämnde Chavez att citat ”hålla käften” slutcitat under ett ibero-amerikanskt toppmöte i slutet av förra året. Utöver dessa väntas presidenterna från Taiwan, Mexiko och Brasilien samt en rad andra central- och latinamerikanska länder. Europa lyser, förutom den spanske ovalde representanten, med sin frånvaro. Också det intressant på sitt sätt.

Back to vardag

Idag var Agnes tillbaka på skolan -första dagen efter jullovet. Hon var jätteglad när vi skulle åka dit imorse, men sen var hon väl inte riktigt lika nöjd när jag åkte min väg. Dock hade dagen varit helkul med alla kompisarna och kreativa aktiviteter, så hon var åter en solstråle när jag hämtade henne igen kl.12.

När hon var iväg och Isak sov förmiddag hann jag med att ta emot våra nyköpta utemöbler. Ett bord och sex fällbara stolar i Teak. Wow, här ska det invigas i eftermiddag för alla fikanödiga :-)Dessutom kom det en extra säng eftersom vi på måndag får första besöket här i Guate. Mina föräldrar kommer hit och får se hur vi har det i vardagen, och så tänkte vi hinna med några utflykter, bl.a. till Stillahavskusten, under de tio dagar de är här.

Nödig

När man behöver något så nödgas man ju något. En eftermiddag sa Agnes till mig "Mamma, jag är fikanödig." Men det är ju självklart! Hon är sugen på fika och då är hon ju klart fikanödig, lika gärna som hon kan vara kissinödig eller när hon inte vill äta (rätt ofta), ja då är hon inte ätnödig.

Innehåll i liv och blogg

I avvägningen mellan att ge er som läser både personliga intryck och lite helikopterperspektiv med övergripande fakta kring tillvaron i Guatemala, så har det inte varit helt lätt att hitta en balans under våra första 4 månader. Det är ju nämligen lättare att hitta statistik än att hinna med att bygga upp personliga relationer, eller hitta bra personer, som gör att du kan berätta om hur livet kan vara här på ett mer personbaserat sätt. I alla fall om man mest sitter instängd på ett kontor...

Personligen måste jag säga att jag inte kommit det riktiga Guatemala särskilt mycket närmare nu än vad vi hann med på några veckors semester förrförra året. Guatemalanerna upplever vi faktiskt också som lite svåra att komma in på livet. ”Centralamerikas finländare” är väl en dålig liknelse men i alla fall är de lite mer tillknäppta och tysta än sina mer utlevande Latino-bröder söderut. Efter 36 års inbördeskrig med allt vad det betyder av söndertrasade sociala konventioner, och de senaste åren en kraftig uppgång i våld och brottslighet, verkar man ty sig mer till det lilla, familj, släkt.

Men det är antagligen inte huvudförklaringen. Vi bor och jag jobbar i en ganska ”avskärmad” del av Guatemala City, med i ärlighetens namn rätt lite direktkontakt med dem för vilka vi är här, dvs. vanligt folk. På ambassaden gäller det nästan mer för mig än för mina kollegor beroende på den portfölj jag har, inkluderande exempelvis ansvar för sådant som internkontroll och internt kvalitetsarbete. Ingen social fullträff… Och de projekt jag ansvarar för handlar mest om att förbättra verksamhet i statliga nyckelorgan. Inte många vanliga guatemalaner träffar man där. Så på jobbet är det, förutom de inhemska kollegorna, fortfarande rätt mycket svenskt och allmänbyråkratiskt, och mindre specifika guatemalanska intryck.

Jag ska ärligen också erkänna att jag socialt varit allt annat än utlevande sedan vi kom hit. För min del har familjen och barnen varit det helt överskuggande så fort jag lämnat jobbet, en kanske naturlig prioritering inte minst så här i början. Men knappast gynnande sociala kontakter. Å andra sidan har jag ju Pia, en social generator av första rang, så jag behöver ju aldrig vara orolig över att det inte ska hända saker. Hennes kontaktnät har växt snabbt, men, också det av kanske naturliga skäl, tenderat att bli rätt så länkat till andra medföljande inom det internationella samfundet; ambassader, FN-representationer osv. Och givet de något begränsade möjligheter vi haft att åka ut i landet (utan bil och med två mindre barn) så har väl det riktiga Guatemala med alla dess fascinerande platser och personliga öden undflytt oss i ganska hög mån. Den enda riktiga motvikt som jag kan komma på hittills är vår hemhjälp Lucila och hennes familj. Bland annat hade vi (svensk) julmiddag tillsammans med dem, vilket var jättetrevligt. En annan dag ska vi berätta lite mer om hennes historia. Till dess, och sannolikt också därefter, får ni läsare stå ut med att det blir lite torr övergripande statistik ibland.

Grönsaksbilen

På tisdagsmorgnar kommer frukt- och grönsaksbilen hit. Vakterna vid porten ringer då på interntelefonen och meddelar oss att vi kan komma ut och handla. Ingen stor händelse, men för Agnes är det sporre till att få sig kläderna snabbt så att hon är färdig och kan följa med ut när bilen är här. Isak tycker oxå att det är helt OK att leka lite med frukten och bli beundrad av de andra hushållens hemhjälper (jag är den enda som inte är anställd som går ut och handlar). Det är fräscha och fina saker de kommer med, och det är härligt att kunna välja mellan bl.a. färska jordgubbar, meloner och papaya etc. Idag köpte vi även 40 apelsiner, så det blir bara färskpressad juice numera. Mums!

Skakigt

Jag erkänner. Jag har faktiskt varit lite besviken över att hittills inte ha känt det som alla säger att man ska känna så ofta i Guatemala. Nämligen jordskalv. Och det är klart att det är lättare att känna dessa om man bor i höghus än på bottenvåningen, vilket vi nu gör. Men för några minuter sedan insåg jag hur fåniga mina tankar varit och började inse vad det egentligen handlar om. För hela skrivbordet började plötsligt att gunga, dörrarna i lägenheten att svänga och jag att stirra misstroende på glaset Rioja som står bredvid mig. Gick in på Agnes rum där Pia låg och läste godnattsaga. Hela sängen hade svajat betänkligt. Det hela var över på några sekunder denna gång, inget mer hände, inga direkta skador kan ses och strömmen försvann inte. Kollade på internet, och redan efter 10 minuter dök information upp på en av de tracking-sajter för jordbävningar som finns. 5,6 på Richterskalan, epicentrum 10 mil från Guatemala City (se länk). Tack för att det inte är värre. För det är ju ganska läskiga krafter som man helst inte vill ha alltför närgången erfarenhet av.

Kan ju nämnas i sammanhanget naturkraft att Guatemala tvingats till ransonering av ström under kvällarna i några dagar sedan en storm för ett par dagar sedan fällde flera huvudströmledningstorn. Vi hade strömavbrott i ett par timmar då, men har klarat oss undan ransoneringen.

God fortsättning på 50-åriga revolutionsåret

Väl tillbaka i det blåskalla Guatemala city är det lite svårt att inse att man blott är ett par timmars flygväg från Havanna, i alla fall om man flyger direkt. Och på Kuba har man nu inlett 50-årsfirandet av det man kallar revolutionsåret, det år då gerillakrigarna under Fidel Castros ledning lyckades driva diktatorn Fulgencio Batista från makten (även om denne flydde landet först den 1 januari 1959) för att så småningom installera sin egen diktatur.

En radda afficher om detta jubileum, och sedan det tröttande stora antalet t-shirts med omslagspojken Che Guevaras fagra nuna, var väl några av de intryck vi lyckades ta med oss från detta så omstridda ö-rike mitt i det gudabenådade Karibien, där vi firade veckan kring nyåret. Det närmast löjligt stora antalet 50-talsbilar som fortsatt rullar på huvudstadens gator, tillsammans med Lada-lådor från 70- & 80-tal samt de underliga "kamelbussarna" (i praktiken specialsläp för persontrafik hängda på lastbilar) var andra tecken på att detta inte är ett land i samma klubb som alla andra. I praktiken är staden en stor bilverkstad; överallt mekas det för att hålla bilparken igång (även om det också finns en hel del "moderna" bilar). Men trots bilparkens orenade avgaser och den svåra avsaknaden av underhåll på flertalet av stadens byggnader fick vi ett gott intryck av Havanna; charmig, livfull, ibland arkitektoniskt riktigt vacker, varm och trygg (det sistnämnda ett solklart plus när man bor i "the murder capital of the world"). Och det var inte någon i familjen som tyckte det var fel att åka en vit Oldsmobile Cabriolet årsmodell 1952 längs Malécon, strandpromenaden.

Någon fördjupad Kuba-studie ska det dock villigt erkännas att det inte blev denna gång. För vad kan man egentligen säga om badorten Varadero, där vi spenderade större delen av veckan? Tja, Karibiens vatten är varmt och genomskinligt azurblått vackert, barnen älskade hotellpoolerna och rom och cigarrer finns det gott om! Gott nytt år!



PS. Och ja, Isak går själv nu (även om det lär dröja lite innan detta är hans "preferred mode of transportation").