Mördare går fria i Guatemala

Artikel i SvD 21/12-07 av Maria Sundén

Nu ska en FN-kommission försöka få slut på den närmast totala straffriheten
Varje år mördas 6 000 människor i Guatemala men 98 procent av gärningsmännen åker aldrig fast. När det handlar om kvinnomord går närmare 100 procent fria. Situationen har blivit så ohållbar att en FN-kommission tillsatts för att få ett slut på straffriheten.

En söndagsmorgon för snart sex år sedan gick sextonåriga María Isabel till sitt sitt jobb i en klädbutik i Guatemala City. Ett dygn senare hittades hon slängd i ett dike. Hennes naglar var avryckta, en plastpåse surrad runt hennes hals. En fraktur löpte över skallbenet. Hon blev en av de 500 kvinnor som mördas varje år i landet. Och mordet blev ett av de 500 kvinnomord årligen som aldrig utreds.

Guatemala är det perfekta landet att mörda någon i. Det är omöjligt att åka fast, sade nyligen en FN-representant på besök i Guatemala. – Det finns inget intresse att utreda kvinnomord. Den enda utredning som görs är att fastställa vem som dött. Det säger den spanska juristen Carlos Castresana, som ska leda den straffrihetskommission som FN tillsatt som en reaktion på den skrämmande statistiken. Målet är att arbeta för det som tycks självklart: den som mördar ska få sitt straff. Men i ett land där jurister, poliser och åklagare är kända för att vara korrupta är det inget enkelt uppdrag. – Även om det finns goda poliser och åklagare, och de är inte så lätta att hitta, så finns inga förutsättningar för att de ska kunna göra ett bra jobb. De måste skyddas och få rätt verktyg, säger Carlos Castresana. Utredningsverktygen i dag är obefintliga, konstaterar han. Databaser för att jämföra fingeravtryck, DNA eller pistolkulor finns inte. Av de få mord som löses består bevisningen av vittnen, människor som kan mutas, hotas eller dödas. – Utredningsmetoderna är jämförbara med dem man hade i Europa för 100 år sedan.

För María Isabels mamma, Rosa Franco, hade det inte spelat någon roll om det funnits databaser eller inte. Ingen var intresserad av att ta reda på vem som dödat hennes dotter. Hon sitter vid köksbordet i en lägenhet i centrala Guatemala City. Sorgen finns där fortfarande, men mest påtaglig är ilskan och frustrationen över att mördaren fortfarande går fri. När María Isabel inte kom hem efter jobbet den där kvällen gick Rosa Franco till polisen. – Var hon prostituerad? Använde hon droger? Gick hon ofta ut med okända män? Hon svarade på de obehagliga frågorna, men ingen gick ut för att leta efter María Isabel. Rosa Franco häller i några skedar snabbkaffe i sin kopp och rör sakta med skeden. Hon är 46 år. Hon är trött och sliten. I januari skulle María Isabel ha fyllt 22. – Om polisen hade letat den kvällen, då skulle hon kanske ha levt i dag.

I stället letade hon själv, i två dygn, ända tills tv-nyheterna visade en flicka i ett dike, våldtagen och mördad. Rosa Franco kände igen stövlarna. Sedan dess har hon kämpat för att polisen ska utreda fallet. Hon har begärt ut samtalslistor från mobiloperatören, knackat dörr och pratat med vittnen och fått registreringsnumret på den bil som María Isabel sågs dras in i. Hon gjorde hela utredningsarbetet. Men hos polisen och åklagarmyndigheten ryckte man på axlarna. Flera internationella organisationer, bland annat Amnesty, har uppmärksammat fallet. Nästa år ska Rosa Franco, med stöd av den internationella rättsorganisationen Cejil, vittna mot guatemalanska staten, som underlät att utreda mordet. Trots att polisen kastat kläderna som María Isabel bar den där dagen, kläder som fläckats med blod och sperma, har Rosa Franco inte gett upp hoppet om rättvisa. Men livet blir aldrig detsamma. – När de dödade María Isabel, då dödade de mig också.

Enligt Carlos Castresana ligger samhällets inställning till kvinnan i vägen för rättvisan. I vissa av de gäng, maras, som finns i huvudstaden är det också en del av invigningsriten att döda en kvinna, berättar han. Men han tror ändå att det inte skulle vara svårt att hitta förövarna. Majoriteten av brotten sker i hemmet eller grannskapet. Men det gäller också att förebygga att en utdragen misshandel slutar i ett mord. – Det är inte bara det juridiska systemet i Guatemala som inte fungerar, utan hela det sociala systemet. Kvinnor vågar inte anmäla. Vi måste visa att vi skyddar dem och att den som attackerar blir straffad. I dag har kvinnor inte tillträde till rättvisan.

FAKTA
1996 slutade det 36 år långa inbördeskriget i Guatemala. Det dödas fortfarande lika många människor i landet varje år som under kriget. Nu bygger FN upp en kommission som ska få slut på straffriheten, CICIG. Det arbetet påbörjades i september och i januari 2008 ska arbetet sättas igång. Projektet löper i två år, med möjlighet till två års förlängning. En liknande kommission har aldrig tidigare tillsatts av FN. Sverige är en av de största bidragsgivarna till CICIG. Gruppen ska bestå av jurister, poliser och utredare. De internationella experterna ska arbeta konkret med mordutredningar, sida vid sida med utredarna i landet. Carlos Castresana
Fernandez, som leder kommissionen, var den som drev det första åtalet mot Chiles exdiktator Augusto Pinochet 1996. Han arbetade sedan till och från med fallet under tio år.