Innehåll i liv och blogg

I avvägningen mellan att ge er som läser både personliga intryck och lite helikopterperspektiv med övergripande fakta kring tillvaron i Guatemala, så har det inte varit helt lätt att hitta en balans under våra första 4 månader. Det är ju nämligen lättare att hitta statistik än att hinna med att bygga upp personliga relationer, eller hitta bra personer, som gör att du kan berätta om hur livet kan vara här på ett mer personbaserat sätt. I alla fall om man mest sitter instängd på ett kontor...

Personligen måste jag säga att jag inte kommit det riktiga Guatemala särskilt mycket närmare nu än vad vi hann med på några veckors semester förrförra året. Guatemalanerna upplever vi faktiskt också som lite svåra att komma in på livet. ”Centralamerikas finländare” är väl en dålig liknelse men i alla fall är de lite mer tillknäppta och tysta än sina mer utlevande Latino-bröder söderut. Efter 36 års inbördeskrig med allt vad det betyder av söndertrasade sociala konventioner, och de senaste åren en kraftig uppgång i våld och brottslighet, verkar man ty sig mer till det lilla, familj, släkt.

Men det är antagligen inte huvudförklaringen. Vi bor och jag jobbar i en ganska ”avskärmad” del av Guatemala City, med i ärlighetens namn rätt lite direktkontakt med dem för vilka vi är här, dvs. vanligt folk. På ambassaden gäller det nästan mer för mig än för mina kollegor beroende på den portfölj jag har, inkluderande exempelvis ansvar för sådant som internkontroll och internt kvalitetsarbete. Ingen social fullträff… Och de projekt jag ansvarar för handlar mest om att förbättra verksamhet i statliga nyckelorgan. Inte många vanliga guatemalaner träffar man där. Så på jobbet är det, förutom de inhemska kollegorna, fortfarande rätt mycket svenskt och allmänbyråkratiskt, och mindre specifika guatemalanska intryck.

Jag ska ärligen också erkänna att jag socialt varit allt annat än utlevande sedan vi kom hit. För min del har familjen och barnen varit det helt överskuggande så fort jag lämnat jobbet, en kanske naturlig prioritering inte minst så här i början. Men knappast gynnande sociala kontakter. Å andra sidan har jag ju Pia, en social generator av första rang, så jag behöver ju aldrig vara orolig över att det inte ska hända saker. Hennes kontaktnät har växt snabbt, men, också det av kanske naturliga skäl, tenderat att bli rätt så länkat till andra medföljande inom det internationella samfundet; ambassader, FN-representationer osv. Och givet de något begränsade möjligheter vi haft att åka ut i landet (utan bil och med två mindre barn) så har väl det riktiga Guatemala med alla dess fascinerande platser och personliga öden undflytt oss i ganska hög mån. Den enda riktiga motvikt som jag kan komma på hittills är vår hemhjälp Lucila och hennes familj. Bland annat hade vi (svensk) julmiddag tillsammans med dem, vilket var jättetrevligt. En annan dag ska vi berätta lite mer om hennes historia. Till dess, och sannolikt också därefter, får ni läsare stå ut med att det blir lite torr övergripande statistik ibland.