Gamla avskyvärda brott

Jag tror att jag vet vad statssekreterare Joakim Stymne kommer att minnas bäst av sitt korta besök i Guatemala i slutet av förra veckan. Vi valde att i programmet inte bara inkludera en massa möten med viktiga eller viktigare personer i huvudstaden trots kort om tid, utan lade också en halv dag på att åka ut ett drygt par timmar utanför stan för att besöka en aktivitet som en av våra samarbetsorganisationer planerat till denna dag. Vi kommer på fredagsmorgonen således ut till byn Pacoj, nära San Martín Jilotepeque i departementet Chimaltenango, för att tillsammans med ganska många byinnevånare på ett väldigt konkret sätt knyta an till den massaker som militären förrättade där den 13 februari 1982. Vi får vara med vid en liten del av utgrävningen av en "tillfällig" grav där en 29-årig kvinna, gravid i femte månaden, hennes 9-åriga dotter och 4-årige son snabbt grävts ner efter massakern den dagen (som dödade runt 50 personer i byn, flertalet kvinnor, barn och äldre).

Detta är den första utgrävningen i byn, och den förrättades av ett fristående rättsantropologinstitut som Sida stödjer. Syftet med deras verksamhet är på ett övergripande plan att söka skina ett tydligare ljus över de horribla brott mot de mänskliga rättigheterna, den systematiska terror (som många kallar folkmord) som militären ägnade sig åt mot mayabefolkningen under dessa år under "täckmanteln" inbördeskrig. För familjerna handlar det naturligtvis om att få klarhet om vad som hänt deras nära, att få ge dem en värdig begravning så småningom, försonas med det förflutna, liksom att försöka få rätt till de (påvert tilltagna) fonder för finansiell ersättning som staten satt upp, samt att i vissa fall driva på lagliga processer. Det senare syftet är sannolikt huvudanledningen till att vår samarbetsorganisations ledning får utstå upprepade dödshot m.m., eftersom dessa utgrävningar bidrar med material i legala processer (verkligen ännu i sin linda) mot före detta höga militärer under denna tid. En av de högsta, f.d. militärdikatorn Efraín Rios Montt som regerade 1982, sitter ännu idag i kongressen (där han åtnjuter immunitet mot åtal) såsom ledare för det fjärde största partiet i landet.

Vid utgrävningsplatsen får vi träffa familj till de mördade, bl.a. mannen/pappan, en nu väldigt sliten och i alla fall för dagen tystlåten man runt de 60. Han hade tillsammans med de andra männen flytt när armén ryckte fram emot byn, eftersom alla män i stridför ålder räknades som gerillasympatisörer och kunde därmed räkna med mycket hård behandling, sannolikt dödas. Som hämnd för männens frånvaro valde då militären att döda de andra de kunde hitta i de små enkla skjulen vid majsfälten i det kulliga, vackra landskapet. Skar halsen av de flesta.

Så står vi där vid samma fält, samma kullar, och ser ner i ett nygrävt hål i den rödbruna jorden, 1½ meter djupt, där tre rättsantropologer/arkeologer håller på att borsta bort jord kring benknotorna på de små barnen som mördades för länge sedan; deras färgfulla maya-kläder ännu förhållandevis hela. Mördades för något de inte förstod, inte hade att göra med. Fegt, fult, grymt. Vilket ord räcker till.

Jag var jämngammal med de barnen när de mördades. Lager efter lager av orättvisa skiljer mitt och deras öde. Det känns ändå lite mer nära när man tänker på det på det sättet. Det tar. Det gör det också att tänka på att den som gjorde det sannolikt fortfarande lever. Inte omöjligt lever väl också. Militärerna har tagit hand om varandra i Guatemala.

Ytterst få ansvariga har ställts inför rätta för brott som begicks under konflikten, från högsta hönset ner till svinet som höll i macheten. Fredsavtalet 1996 gick delvis ut på att dylikt skulle glömmas. Men det går ju inte. Hittills har gravar med 4 000 offer från konflikten hittats, grävts upp, registrerats och hanterats såsom de anhöriga vill. Inbördeskriget tog 200 000 liv. Flertalet av de som förlorade någon under konflikten kommer aldrig att få samma klarhet som spillrorna av den familj vi träffade. Men sammantaget har de blivit tillräckligt många för att bryta tystnaden om brotten i det förflutna. Och för varje dag blir bilden allt tydligare. Det förändrar Guatemalas historia. Och därmed har processen också kraften att förändra hur landet ser ut och fungerar idag.

Babyshower

Liksom i Nordamerika är det i Latinamerika (medelklass och uppåt) brukligt att ordna en liten fest för sina gravida vänninor, och "duscha" dem med små presenter till bebisen. Idag hade jag och granne-Maria således ordnat en babyshower åt vår mexikanska väninna Valerie som ska få sitt tredje barn i augusti (en pojke verkar det som). Vi hade fått en lista med namn från hennes make, och sedan ringt runt och bjudit in till kl.10 -ingen som protesterade mot den tiden fast det var en vanlig veckodag. De flesta är hemmafruar, och de som jobbar har tydligen heller inga problem med att gå ifrån sådär mitt på dagen. Dessvärre hade vi inte tänkt på att påminna väninnorna om att det skulle vara en överraskning -så det blev det inte!
Som sagt så skulle tillställningen börja kl.10, varpå de flesta kom någon mellan 10.30-11. "Hora chapina", helt enkelt! (Fotnot: Chapino/a är en benämning för allt guatemalanskt. "Hora chapina" betyder inte guatemalansk prostituerad, utan det innebär att man kommer rejält försenad). Samlingen var synnerligen internationell med kvinnor från Guatemala, Equador, Colombia, Mexiko, El Salvador och så Sverige förstås.
Vi bjöd på kafferep med mjuk pepparkaka, kanelbullar, småkakor och espressotårta. Valerie fick i vanlig ordning en massa söta små kläder -allt i ljusblått eller med bilar och bollar som motiv. Lyckat blev det hur som helst, och jag fick lite mer träning i att prata med flera samtidigt, vilket ju är avsevärt svårare än att direkt med någon.

Språklig kreativitet

- "När Isak vänder sig bort ser man inte hans näsikte".
Agnes, 26 juni 2008

Var är en bandspelare när man behöver den (eller ngn modernare inspelningsmanick)? Och hur många odödliga citat försvinner bara i något mörkt minneshål? Och varför korrigerar jag min dotter, trots att jag bestämt mig för att inte göra just detta?

Stöld och bråd död

I bloggosfären, liksom i modebranchen (och de flesta andra "brancher" om man ska vara ärlig) är det i det närmaste klass att sno bra idéer från andra. Bara man länkar i alla fall. Så jag länkar här till ett inlägg på vår journalistgranne Marias Guate-blogg. Hon skrev där nyligen om ett fenomen som inte är svårförståeligt sociologiskt sett, i alla fall inte i ett land med Guatemalas ruttna polis och rättssystem. Men ändå läskigt: lynchningar - 450 stycken i Guate på de senaste 4 åren. Bland annat för tjuvar som valt fel offer. Rödeby-gubben hade fått många klappar på axeln om han bott här.

Publicerad

Jag inser att flertalet av er som regelbundet läser denna blogg kanske inte gör det på grund av ert brinnande intresse för hur Sidas verksamhet i Guatemala utvecklas. Men, självgod som jag är kan jag inte låta bli att länka upp till en rapport om just detta ämne som täcker året 2007, vilken jag författade i mars månad (har tagit lite tid för folket på Sida att publicera den). Inte gjord för sträckläsning, men om någon vill se något konkret jag gjort under första året i Guate, så varsågod och börja tugga.

Senaste 5 veckorna kan man verkligen undra vart tiden flytt. Under denna tid, och en vecka till framgent, har jag varit tillförordnat biståndsråd under min chefs semester. Det har rullat på i rätt bra fart. Här i utlandet är det ju mer hierarkiskt, så denna ofrivilliga och tillfälliga befordran har lett till att jag fått spela helt andra roller än jag tidigare gjort; många möten, många samtal. Ännu är jag ju mitt uppe i det, så jag tror jag väntar med någon utvärdering av hur det är att vara (tf) chef. Men ännu verkar skutan flyta i alla fall, osagt om det är trots eller tack vare. Imorgon blir det till att gå på höjdarmiddag (eller i alla fall middag med relativa höjdare). Peppar, peppar, vi får faktiskt svenskt högnivåbesök här i Guatemala. För första gången sedan 2004 kommer en svensk regeringsrepresentant hit (not the hottest place on the planet, thus); det handlar denna gång om biståndsministerns statssekreterare Joakim Stymne, som kör 1½ dygn Guatemala på väg hem från Sydamerika. Centralamerikas strax enda svenska ambassad rustar och frustar av äran...

Blivande Harald Hårfager?

Isak har fint blont hår. Men ännu har han inte precis kunnat stoltsera omkring med något imponerande hårsvall. Men nu, vid knappa 19-månaders ålder har han i alla fall fått sin första hårklippning. (Vilket i sannings namn innebar lite putsning kring öronen och i nacken, sittandes hemma i TV-soffan)

Det gäller ju att se proper ut inför Sverige-resan i nästa vecka, ..... och då har säkerligen de omfattande skrapsåren som erhölls vid ett läskigt trappfall försvunnit från Isaks lilla nuna.

Mustighet på gott och ont (men klart mest gott)

Det bästa med resekataloger och alla infosajter om resor och hotell på internet är att det är doft-, mygg-, sandfluge- och vattenlusfritt. Bland annat. Inga störande element, bara rena, skära drömmar. Verkligheten är, så att säga, lite mustigare. Barn störtar ner för trappor och skrapar upp ansiktet, unkig hotellrumsdoft hänger med i kläderna vart man går efter någon dag, svettiga flygresor uppvisar imponerade förmåga att försenas och trilskas; emedan kropparna visar lika imponerande förmåga att generera spännande utslag av diverse bett och stick. Men så kan det vara i tropikerna. I verkligheten kan man ju också sila mjuk, vit sand mellan tårna; bubbla med färgglada fiskar i glasklart vatten; dyka ner mot det lockande stora blå vid korallrevens kant; avnjuta härligt pärligt kallsvettig lagomblaskig öl; sova middag under svajande palmer; klappa glatta delfiner och avnjuta synen i spegeln av en röd stopplykta mitt i plytet efter ännu en soft dag på playan. Och efter resan kan egna fotominnen blandas med övriga sinnesupplevelser som burits hem. Ikväll tänker jag än en gång mentalt hålla andan, känna varmt tropiskt vatten runt mig och lite spänt spana bort mot den örnrocka som med mjuka vingrörelser glider fram mellan korallerna (och därefter klia mina fantomsandflugebett). Den som har livlig fantasi kan hänga på till honduranska karibien-ön Roatáns västra ände, där dylikt och säkert mycket annat kan hända...

Vinterväder, midsommarväder

Efter en ovanligt blöt inledning på "vintern" här i Centralamerikas största stad så har vädret normaliserats något. Det innebär oftast soligt under stora delar av dagen, ca 23-25 grader, med avbrott för regn vid ett-tiden (när man ska gå hem på lunchen). Sedan brukar det bli en skur på seneftermiddagen (ja, inte är det ovanligt att den skuren kommer just när man ska gå hem från jobbet). Sen brukar det regna några timmar runt och efter midnatt också, nästan varje kväll med inslag av åska. Själv får jag mycket positiva känslor av åskväder; någon primal störning antar jag. Dock hoppas vi på begränsat med oväder i honduranska kusttrakter de närmsta fyra dagarna. Det blir nämligen små grodorna runt palmerna på karibiska Honduras-ön och dykparadiset Roatáns kritvita stränder (dock med sandloppor som det sägs) för familjen Holmberg. Garanterat matjes-fritt. From all of us to all of you, a very merry midsommar!

PS. Kunde inte låta bli att lägga in en bild från vårt hotells hemsida... Alltid kan man göra någon småavis.

Banansill

Midsommarkänslan lär väl inte riktigt infinna sig i år. Men säsongen har ändå bjudit på en kul överraskning, i så måtta att den bananstock som vuxit till sig under månader och månader i ett hörn på ambassadtomten nu mognat. Så varje fika blir det till att plocka en mogen banan ute på ambassadterassen. Vår ambassad är egentligen väldigt sliten och inte särskilt ändamålsenlig, men terassen är härlig. Hängorkidéer hänger från taket, och ur dess blommor brukar många kolibri-fåglar dricka. Verkligen avstressande att sitta där och spana på dessa små vackra mästerflygare. Men det blir ju inte mer midsommarkänsla för det...

Blågul feber även i Guate

Vi hade en finfin fotbollsfrukost. Ett stort blågult gäng och ett minst lika stort rött gäng hade samlats på en extra-tidigt-öppen bar för att få skrika tillsammans. Det var riktigt bra stämmning, och mycket mer behöver jag ju inte säga för ni såg väl matchen själva...

Puss

I Frankrike är det nästan ett litet skådespel, ofta med tre pusskindar med början "till vänster". Ibland kan man se detta på Östermalm också. I Italien har man också flera pussar men börjar på höger sida (till ständig förvirring i de bilaterala relationerna med grodätarna). I Guatemala kör man endast en snabb men ändå ej ytlig kindpuss till vänster om mottogarens näsa. Naturligtvis bara kvinnor emellan eller mellan kvinna och man, i alla fall om man träffats någon gång tidigare. För män finns bara handslag, ibland ryggdunk på det, och gärna lite "vos". Det är en version av "du" som används familjärt i Argentina och Centralamerika och som de aldrig nämnde på Komvux. Jag känner nu väl igen hur folk böjer verben med formen, men har bara använt den ett par gånger själv och känner mig då som om jag försöker prata som Dogge Doggelito. Eller Anderssonskans Kalle.

På väg till och från jobbet, inte minst vid lunchtid, ser jag ganska ofta par som sitter i en parkerad bil på en bakgata och går steget längre än vad kindpussen tillåter. Vanligt förekommande bilhångel torde väl kunna tolkas som att det i samhället inte riktigt finns offentligt utrymme för den av överheten (typ föräldrar, kyrka osv) ännu ej sanktionerade kärleken. Men parallellen med amerikanska tonåringar kanske inte ska dras för långt; Guatemala City har 3-4 miljoner invånare på rätt liten yta vilket blir många per kyffe, ej till gagn för kärlekskranka. Och man promenerar ju inte hand i hand här eftersom man inte promenerar överhuvudtaget i denna stad.

Mucho mejor

"Mycket bättre" betyder titeln. Ja, man kan nog säga att allas våran spanska har blivit mycket bättre de senaste nio månaderna. Isak säger förvisso ännu inte så mycket på vare sig spanska eller svenska, men det märks att han förstår både och. Agnes däremot pratar nu som ett litet vattenfall även på spanska. Vid fler än ett tillfälle har hon de senaste dagarna använt sig av ord som mamma inte förstår -och det är inte för att AGNES inte säger rätt! Jobbigt, men jag inser att detta bara är början. Ett litet uttryck som Agnes dock har fastnat för är att när hon ska tacka Lucila för maten så säger hon alltid "Gracias por la comida, fue mucho mejor." Härligt att Lucila dagligen avancerar och förbättrar sin matlagning. ;-)

Sí, se puede

Rubriken till trots ska detta inlägg inte handla om Barack Obama igen (vars supportrar skanderar "Yes we can" i tid och otid). Utan om fotboll. Eller snarare att titta på fotboll. Jodå, även här kan vi följa Sveriges och de andra lagens vedermödor i fotbolls-EM. Den amerikanska kabelsportkanalen ESPN har vi några olika varianter av, alla med kommentatorer på spanska, och de visar alla EM-matcher. Så idag blev det förlängd lunch hemma för att se på Greklandsmatchen (började 12.45 vår tid). Även på ambassaden var det visning för de hugade, men vi valde hemmets lugna (?) vrå. Funderade på att köra med Radiosporten via nätet till detta, men avstod då det oftast inte går att synka ljud och bild på det sättet. Å andra sidan var kommentatorerna på ESPN ganska roliga: direkt efter Zlatans mål pratade de om EM:s hittills vackraste mål. Efter obligatoriskt GOOOOOOOOOOOOOOOL även efter 2-0 tystnade de, hummade lite och sa att "så fick vi också se EM:s fulaste mål hittills".

För lördagens match håller vi tillsammans med några spanska kollegor på att ordna så att en restaurang med storbilds-TV kan ta emot lite supportrar av diverse kulörer. Tiden (börjar 10.00) är ju inte direkt "prime time" för krogar här normalt, men det ska nog gå att ordna. Det kanske blir barnvakt ett par timmar då...

New York-helg utan man och barn

Jodå, jag lever ännu, även om det har varit väldigt tyst från mig på sistone. Har haft fullt upp med att ladda upp inför New York-resan, och sedan med att ladda om efter hemkomsten (jodå, vi säger faktiskt hem till Guatemala nu)... ;-) Då Martin precis har bloggat om amerikansk politik så får jag väl kontra lite med några rader i glättigare stil angånde mina formidabla helg på Manhattan. Alltså:
Turistande: Kort och gott fick vi ett fint fågelperspektiv över New York, under såväl inflygning som utflygning. (Om man har chans att välja flygplats så kan jag varmt rekommendera La Guardia som är ganska liten och ligger relativt sett nära Manhattan). I övrigt så promenerade vi på Broadway och Times Square, men annars så ansträngde vi oss hårt för att inte agera turister -sammanlagd fotoskörd från helgen blev sju foton på två olika motiv... (katastrof enligt Martin, som starkt funderar på att aldrig mer släppa iväg mig ensam igen).
Caféer, restauranger och barer: Dessa frekventerade vi ofta och gärna, och vi verkligen njöt av kunna sitta stilla så länge VI ville, och prata till punkt utan att ideligen bli avbrutna av småttingarnas kommentarer eller störtutryckningar för att förhindra diverse katastrofer.
Shopping: Pinsamt att det kan ge sådan tillfredställelse att springa omkring i affärer och flitigt använda sitt plastkort till höger och vänster. Det blev en del kläder, böcker och en ny Ipod. bästa köpet blev nog i alla fall en klassisk knallgul NY-taxi till Isak. Lite lycka för $3.99.
Bästa behållningen: Promenerande, promenerande och återigen promenerande. Vi gick från morgon till kväll -och sedan en bit in på naten oxå. Ååååh, så härligt att kunna röra sig igen utan att ideligen undra om människan som kommer därborta kommer att råna mig.
Vi har redan bestämt att detta ska bli en årlig grej!

Obama och Centralamerika, en skiss.

Så blev det då Barack Obama som blir det demokratiska partiets presidentkandidat i USA-valet i november. Det är svårt att inte känna sig entusiasmerad över den förändring som Obama, inte bara genom sin bakgrund, redan medfört och kan komma att medföra. För USA skulle denne man på presidentposten närmast garanterat innebära en nyttig politisk renovering. Efter åtta år med G.W. Bush skulle också världen dra en suck av lättnad. Förhoppningarna på att en president Obama skulle innebära ett mindre destruktivt tonläge i centrala globala debattfrågor är enorma. Men egentligen, vad väntar? Hur många av oss har egentligen trängt längre bortom bilden av en enormt vältalig svart man som representerar något annat än Bush. Vad skulle en president Obama betyda exempelvis för de nära grannländerna i Centralamerika, såsom Guatemala? En snabb överblick av Obamas utspel på några viktiga politikområden ger en inte helt okomplicerad bild.

I de bilaterala frågorna skulle säkert fortsatt narkotikapolitiken spela en central roll. Guatemala är ett viktigt transitland för inte minst kokain, och USA kommer säkert att följa upp sina stora stödpaket till Mexiko och Colombia för att bekämpa knarkhandeln än mer även i Guatemala. Redan finns det en rätt stor militär sektion på deras ambassad som jobbar mycket med detta. Men så länge USA inte finner något bra sätt att minska drogkonsumtionen inhemskt kommer knarket och knarkpengarna fortsatt att flöda här i regionen och ställa till det. "No change"?

Det amerikanska biståndet till Guatemala är redan ganska stort; de är den enskilt största givaren. Samtidigt är det totala biståndet till landet, som andel av BNP, under 1 % vilket är ganska lite. Ett amerikanskt bistånd under Obama kanske skulle kunna släppa lite på det hyckleri som råder i frågor om preventivmedel etc. (vilket på biståndsspråk går under förkortningen SRHR, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter), dvs. i praktiken kanske lite mer stöd till familjeplanering och dylikt bra som kan behövas i dessa dagar då en kristen backlash pågår i Latinamerika och riskerar hundratusentals kvinnors hälsa och rättigheter (se bl.a. denna artikel av Magnus Linton om just detta). Tydligare amerikanskt stöd och tydligare ställningstagande i viktiga MR-frågor, såsom krafttag mot hot mot journalister och fackföreningsföreträdare, vore inte heller fel i länder såsom Guatemala och Colombia, där dessa ofta hotas och ibland dödas, och det vore kanske inte omöjligt under Obama. "Improvement?"

So far so good, you might say. Men det blir lite mer komplicerat när man sedan börjar spana på två oerhört viktiga frågor för folk och ekonomi här; migration och handel. På migrationsområdet säger sig Obama stå för bland annat tuffare gränskontroller och hårdare straff mot företagare som anställer illegala invandrare, samtidigt som det är relativt tyst om hur illegala invandrare generellt ska behandlas. Även om han också har andra förslag om ökad anhöriginvandring så känns väl inte förslagen i sin helhet särskilt progressiva. Men det vinner man väl inga val på i USA kan tänkas. Jag är ju inte expert på området, men för mig känns paketet mest som populistiska slängar åt både höger och vänster, utan någon större sannolikhet till mer framgång än vad Bush-eran åstadkommit på området. Detta är dåliga nyheter för Centralamerika. Tuffare gränskontroller kommer att öka riskerna, men inte dynamiken som gör USA attraktivt i sig. Det blir fler döda och mer kosing i gränssmugglarnas fickor. Straff mot företagare som anställer illegala migranter kommer att göra denna mycket stora grupps vardag oerhört mycket svårare, öka utsattheten och sannolikt knuffa många mot brottslighet och prostitution. Och det blir mindre pengar över till att skicka hem till släkten i bl.a. Guatemala (där dessa penningförsändelser, "remesas", utgör mer än 10 % av BNP). Men kan det bli värre mot Bushs inhumana massdeporteringspolitik? "No change (at best)?"

På handelsområdet är det om än värre, fast på ett annat sätt. Demokraterna är traditionellt mer frihandelskritiskt än republikanerna, och det uppskruvade tonläget mellan Hillary och Obama ledde nästan till en tävling om vem som mest kunde skylla amerikanska problem på olika frihandelsavtal, på Mexiko, Kina osv. Obama vill bl.a. omförhandla en massa handelsavtal "so that they work for American workers". Asså, sorry Mr. Senator. Ärligare ord för att beskriva det han talar om är "protektionism", och sådant har aldrig gjort vare sig det egna landet eller omvärlden rikare. Handelspolitik bör inte, enligt min mening, heller handla om att skydda arbetare från konkurrens; därtill finns ju bl.a. social- och utbildningspolitik för att hantera ekonomiska förändringars effekter på enskilda industrier och grupper av arbetare. För centralamerinska länder kan omförhandlade handelsavtal med USA med denna demokraternas utgångspunkt vara en mycket dålig nyhet (även om dessa avtal har många brister). Exporten går huvudsakligen till USA, och dess tillväxt har varit en mycket viktig faktor i högre ekonomisk tillväxt det senaste decenniet. Visst, denna tillväxt har inte alls hjälpt de fattiga som den skulle ha kunnat om ekonomierna varit annorlunda strukturerade. Men faktum är att inget land, INGET, har varaktigt och hållbart minskat fattigdomen utan integration med omvärlden (dvs. baserat på exporttillväxt, se bl.a. rapporten från Världsbankens mycket intressanta "Tillväxtkommission", kom nyligen, där man bl.a. listar vad de länder som minskat fattigdomen mest det senaste halvseklet haft gemensamt). Och för Guatemala och de andra centralamerikanska länderna finns inget land som på rimlig sikt kan ersätta USA som handelspartner. Mer protektionistiskt USA innebär sannolikt lägre handelstillväxt, vilket innebär lägre ekonomisk tillväxt, vilket någonstans trillar ut som färre jobb och mindre inkomster (även i en så skruvad ekonomi som Guatemalas). Detta hjälper då rakt inte de fattiga i alla fall. Hoppet får väl stå till att Obama, liksom vissa andra enskilda demokratiska presidenter (såsom Bill Clinton), trots handelsskeptisk retorik under valkampanjer ändå fört en ganska handelsvänlig politik, bl.a. genom att stödja sig på republikanska röster i kongressen i dessa frågor. "Possibly worse?"

Obama är en "image-vinnare". Jag tycker att han är mycket spännande. Men politik handlar ju inte bara om image, utan även om det som heter "policies" på fräsch svenska. Ur detta "centralamerikanska" perspektiv är jag långt ifrån övertygad av kandidat Obama. Vi får väl se om han blir mer än kandidat så småningom, det är ju faktiskt inte helt klart...

Alma och Arthur

Vintern är verkligen här, och med den orkansäsongen. De tropiska stormarna "Alma" och "Arthur" har just eller håller på att dra förbi Guatemalas kuster, och har sammantaget dragit ihop ett riktigt rejält lågtryck över hela landet. I Guatemala City har detta inneburit ruggigt grått och riktigt regnigt väder. Som en riktigt kass oktoberdag i Sverige (dock 10 grader varmare). Värre har det dock varit ute i landet, i öster och i högländerna. Där har det regnat så ymnigt att en del jordskred redan skett, och man har höjt beredskapsnivån till orange i en del områden. Jag vet egentligen inte alls vad det innebär förutom att skolorna stängs, och att det är mindre än "röd".
Den lilla bäcken vid vägen ner till Panajachel har vuxit till sig.

Så varför Alma och Arthur, alltid dessa namn på orkaner eller tropiska stormar? Jo, tydligen är det en gammal tradition med namngivning. Under hundratals år gavs namn åt stormar i dessa områden efter det helgon vars namnsdag det var när stormen slog till. Sedan slutet av 1800-talet började man dock använda kvinnonamn i en viss ordning, och sedan 1979 används både kvinno- och mansnamn. För varje orkansäsong finns en förutbestämd lista med förnamn från A till W (dock diskrimineras Q, X, U och Z, och givetvis även Å, Ä och Ö). När ett lågtryck över en viss storlek växer till sig över Karibiska vatten får de automatiskt ett namn av National Hurricane Center i Miami (i alla fall när det gäller Karibien). Ibland blir dessa lågtryck stormar, ibland orkaner, ibland pustar de ut som små regnoväder. Det finns 6 årslistor med namn vilka roterar (bestämda inte av amrisarna utan av Världsmeteorologiorganisationen WMO). Namnet på orkaner och stormar som gör stor skada får dock gå i "pension" och ersättas med ett nytt till nästa vända sex år senare.

Det låter ju lätt. Men det blir ändå lite komplicerat, eftersom det finns separata listor för olika hav. För Karibien/Atlanten finns en, för Stilla Havet många osv. Därmed har säsongen här i Centralamerika kunnat inledas med både "Alma" på Stilla Havssidan (Eastern North Pacific) och "Arthur" på den karibiska sidan. Samtidigt. Och vi vill ju egentligen inte lära känna någon av dem eller deras kommande kompisar alltför väl.

För den som vill lära mer om NHC och karibiska stormar på ett lättillgängligt sätt kan jag rekommendera boken "Var är du?" av den franske författaren (bosatt i USA) Marc Lévy. Finns på pocket i Sverige.

Vi känner ju väl småstormarna Agnes och Isak som härjar här lokalt i Guatemala City. Men någon ny orkan Agnes blir det inte, eftersom det namnet fick gå i pension redan 1972. Då drabbade hurricane Agnes hela den amerikanska östkusten från Florida och upp till New York, lämnade 128 döda och skador för tiotals miljarder dollar; den dittills skadligaste orkanen någonsin (ekonomiskt sett). "Isaac" har sin nästa chans att bli ökänd 2012, även den på Atlant-/Karibiensidan.