
I de bilaterala frågorna skulle säkert fortsatt narkotikapolitiken spela en central roll. Guatemala är ett viktigt transitland för inte minst kokain, och USA kommer säkert att följa upp sina stora stödpaket till Mexiko och Colombia för att bekämpa knarkhandeln än mer även i Guatemala. Redan finns det en rätt stor militär sektion på deras ambassad som jobbar mycket med detta. Men så länge USA inte finner något bra sätt att minska drogkonsumtionen inhemskt kommer knarket och knarkpengarna fortsatt att flöda här i regionen och ställa till det. "No change"?
Det amerikanska biståndet till Guatemala är redan ganska stort; de är den enskilt största givaren. Samtidigt är det totala biståndet till landet, som andel av BNP, under 1 % vilket är ganska lite. Ett amerikanskt bistånd under Obama kanske skulle kunna släppa lite på det hyckleri som råder i frågor om preventivmedel etc. (vilket på biståndsspråk går under förkortningen SRHR, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter), dvs. i praktiken kanske lite mer stöd till familjeplanering och dylikt bra som kan behövas i dessa dagar då en kristen backlash pågår i Latinamerika och riskerar hundratusentals kvinnors hälsa och rättigheter (se bl.a. denna artikel av Magnus Linton om just detta). Tydligare amerikanskt stöd och tydligare ställningstagande i viktiga MR-frågor, såsom krafttag mot hot mot journalister och fackföreningsföreträdare, vore inte heller fel i länder såsom Guatemala och Colombia, där dessa ofta hotas och ibland dödas, och det vore kanske inte omöjligt under Obama. "Improvement?"
So far so good, you might say. Men det blir lite mer komplicerat när man sedan börjar spana på två oerhört viktiga frågor för folk och ekonomi här; migration och handel. På migrationsområdet säger sig Obama stå för bland annat tuffare gränskontroller och hårdare straff mot företagare som anställer illegala invandrare, samtidigt som det är relativt tyst om hur illegala invandrare generellt ska behandlas. Även om han också har andra förslag om ökad anhöriginvandring så känns väl inte förslagen i sin helhet särskilt progressiva. Men det vinner man väl inga val på i USA kan tänkas. Jag är ju inte expert på området, men för mig känns paketet mest som populistiska slängar åt både höger och vänster, utan någon större sannolikhet till mer framgång än vad Bush-eran åstadkommit på området. Detta är dåliga nyheter för Centralamerika. Tuffare gränskontroller kommer att öka riskerna, men inte dynamiken som gör USA attraktivt i sig. Det blir fler döda och mer kosing i gränssmugglarnas fickor. Straff mot företagare som anställer illegala migranter kommer att göra denna mycket stora grupps vardag oerhört mycket svårare, öka utsattheten och sannolikt knuffa många mot brottslighet och prostitution. Och det blir mindre pengar över till att skicka hem till släkten i bl.a. Guatemala (där dessa penningförsändelser, "remesas", utgör mer än 10 % av BNP). Men kan det bli värre mot Bushs inhumana massdeporteringspolitik? "No change (at best)?"
På handelsområdet är det om än värre, fast på ett annat sätt. Demokraterna är traditionellt mer frihandelskritiskt än republikanerna, och det uppskruvade tonläget mellan Hillary och Obama ledde nästan till en tävling om vem som mest kunde skylla amerikanska problem på olika frihandelsavtal, på Mexiko, Kina osv. Obama vill bl.a. omförhandla en massa handelsavtal "so that they work for American workers". Asså, sorry Mr. Senator. Ärligare ord för att beskriva det han talar om är "protektionism", och sådant har aldrig gjort vare sig det egna landet eller omvärlden rikare. Handelspolitik bör inte, enligt min mening, heller handla om att skydda arbetare från konkurrens; därtill finns ju bl.a. social- och utbildningspolitik för att hantera ekonomiska förändringars effekter på enskilda industrier och grupper av arbetare. För centralamerinska länder kan omförhandlade handelsavtal med USA med denna demokraternas utgångspunkt vara en mycket dålig nyhet (även om dessa avtal har många brister). Exporten går huvudsakligen till USA, och dess tillväxt har varit en mycket viktig faktor i högre ekonomisk tillväxt det senaste decenniet. Visst, denna tillväxt har inte alls hjälpt de fattiga som den skulle ha kunnat om ekonomierna varit annorlunda strukturerade. Men faktum är att inget land, INGET, har varaktigt och hållbart minskat fattigdomen utan integration med omvärlden (dvs. baserat på exporttillväxt, se bl.a. rapporten från Världsbankens mycket intressanta "Tillväxtkommission", kom nyligen, där man bl.a. listar vad de länder som minskat fattigdomen mest det senaste halvseklet haft gemensamt). Och för Guatemala och de andra centralamerikanska länderna finns inget land som på rimlig sikt kan ersätta USA som handelspartner. Mer protektionistiskt USA innebär sannolikt lägre handelstillväxt, vilket innebär lägre ekonomisk tillväxt, vilket någonstans trillar ut som färre jobb och mindre inkomster (även i en så skruvad ekonomi som Guatemalas). Detta hjälper då rakt inte de fattiga i alla fall. Hoppet får väl stå till att Obama, liksom vissa andra enskilda demokratiska presidenter (såsom Bill Clinton), trots handelsskeptisk retorik under valkampanjer ändå fört en ganska handelsvänlig politik, bl.a. genom att stödja sig på republikanska röster i kongressen i dessa frågor. "Possibly worse?"
Obama är en "image-vinnare". Jag tycker att han är mycket spännande. Men politik handlar ju inte bara om image, utan även om det som heter "policies" på fräsch svenska. Ur detta "centralamerikanska" perspektiv är jag långt ifrån övertygad av kandidat Obama. Vi får väl se om han blir mer än kandidat så småningom, det är ju faktiskt inte helt klart...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar