Biståndsfrust

Emellanåt blir jag mer än lovligt frustrerad av biståndsarbetet i vårt lilla värdland. Som härom veckan, när det helt plötsligt stod klart att Guatemalas statistikmyndighet, som vi gett så kallat kapacitetsbyggande stöd (utbildning, konsultinsatser m.m.) under några år, av kongressen fått se sin årliga budgetallokering kraftigt reducerad. Eftersom Guatemala har en riktigt skruvad budgetprocess och därtill en svag regering som måste söka stöd hos opposition för att få igenom budgeten i kongressen så är det upplagt för kohandlande. Och då handlar det inte så mycket om eventuella politiska prioriteringar som mer privata – några exempel: transfereringar av medel till privata organisationer ägda av kongressledamöter som ska genomföra vägbyggen eller tillhandahålla äldrevård för 100-tals miljoner; eller varför inte oförklarliga vägbyggen förbi kongressledamöters avlägset belägna sommarhus. Och kvar står statliga organisationer, som statistikmyndigheten, med viktiga uppgifter men utan någon som orkar försvara dem när vargarna sliter i den ynkliga budgetköttbiten. Denna gång blev det värre än vanligt. Så illa att generaldirektören tvingades avskeda 1/3 av de anställda förra veckan, varav många är personer som vi försökt utbilda och ge verktyg för att göra ett bättre arbete. Hållbarhet, någon?

Om någon nu undrar vad statistik har att göra med fattigdom, så kan man väl enkelt säga att det inte är så lätt att utforma vare sig biståndsprogram eller offentlig politik utan att bygga denna på fakta. Typ därför. Och vårt stöd fungerade rätt bra ett tag. Nu återstår att se om generaldirektören, som är kompis med presidentens fru, lyckas fixa extrapengar på någon märklig väg för att kunna återanställa några av de som fick gå. Om han prioriterar detta så länge han nu är kvar - det är redan "min" fjärde GD sen jag kom.