Lovsång till två små personligheter

Söndag förmiddag. Det statliga universitetet San Carlos har en stor idrottsanläggning som ligger ganska centralt här i stan, och Pia var där och i ångande värme bankade tennisbollar à la Söderling. Jag och ungarna gled in i skuggan utanför banorna, mot en sliten lekplats. Där under de höga tallarna höll en grupp koreaner en gudstjänst i det gröna, med filtar i gräset och en ivrig, lätt satt man som pratade om, ja, i alla fall nämnde han Jesus. Agnes fick syn på en liten stirrig bichon frisé-pudel som sprang omkring bland de deltagande, och med omisskännlig stockholmsdialekt lät hon mig och Isak veta hur söööt hon tyckte att den var. Isak tog sikte på höga rutschkanan. Efter ett par vändor stannade han upp däruppe på toppen, och blev sittande som i trans. 30-talet koreaner hade nämligen tagit upp "O store Gud" (ja, på koreanska naturligtvis).

Bra konstigt är livet ibland, att bli bjuden på den osannolika karamell som det är att av slumpen få höra en svensk lovpsalm från slutet av 1800-talet (Ferdinand Boberg), populariserad och globaliserad av bl.a. Elvis Presley (vars hem vi besökte för bara en dryg vecka sedan), framförd av 30 koreaner i en park i Guatemala City år 2009.

Och vår pojke bara satt där och sa schoonga, schoonga och stirrade på församlingen. Kan det till och med vara så att vi när ett andligt barn vid vår barm?

Förlåt. Jag vet att jag går för långt; jag är bara en löjlig förälder som söker fästa målande personlighetsdrag på två små barn som ännu är rörlig materia så det skriker om det. Men vad gör man inte i försöket att få till en bloggpost som kan få familj och vänner att le lite.

Shaky!

Ja, det finns kanske ett skäl till till att Martin idag kände sig en smula knäsvag. Vid två-tiden inatt vaknade jag av att Agnes kallade på mig. Just då ansåg jag att det liksom var Martins tur att kolla till henne (troligen rättvisst(!) då jag inte ens varit hemma natten innan, då jag befann mig på fältresa, far far away -vilket det kommer rapport om såsmåningom). Nåväl, Martin lommade in till Agnes och jag lyssnade med halvt öra så att hon lugnade sig. Då börjar hela sängen att gunga. Var tvungen att kolla efter igen, nä, Martin hade inte kommit tillbaka. Gungandet höll i sig en bra stund, och jag hann svajande att gå in till barnens rum, innan det slutligen upphörde. Vår ljuskrona över matbordet gungade ytterliggare en kvart eller så. Båda barnen fick sedan sova hos oss.
Ännu så länge har sex dödsfall konstaterats, och betydande materiella skador. 7.3 har jordbävningen nu uppmätts till, och det är verkligen läskigt att vi kände den så tydligt då den hade sitt epicentrum så långt ifrån oss, utanför Honduras kust. Ännu läskigare var det säkert för dem som befann sig t.ex. på Roatán, en populär ö för bl.a. dykentusiaster. (Vi var där midsommarhelgen förra året). Men någon tsunami blev det tack och lov inte denna gång.

Hakar på

Sydsvenskans begåvade och trevliga medarbetare, Ulrika Hotopp, råkar vara bekant med två personer i Sida-teamet i Guatemala. Men man kan läsa hennes signerade kolumn i alla fall, publicerad igår, där hon hakar på medietrenden om Guatemala. Här hittar ni länken. Och det hon hänvisar till i början är naturligtvis det här.

Knäsvag

Trots mycket promenadträning i NYC i helgen så är jag idag, efter den första flyttdagen av ambassaden här i Guatemala, villig att erkänna att jag är en vek kontorsråtta som inte klarar av att stå och gå en hel arbetsdag dirigerande energisk flyttfirmepersonal, utan att vara helt slut i benen. Det blir verkligen ett stort lyft för oss, från en gammal, trång, fuktskadad funkisvilla upp till 11:e våningen i hypermodernt nybygge med härlig utsikt över staden och dess omgivande berg och vulkaner (skickar en bild på utsikten från mitt nya kontor senare - inte dålig!). Visst, "gamla" ambassaden hade en viss charm och en härlig uteterass där kolibrier drack ur hängorkidéerna, och vi kunde "sköta oss själva"; men vi fick verkligen dåligt plats. Under 2010 kommer sannolikt Sida också att skicka ut någon/några handläggare till som ska jobba med det nya Latinamerikastödet, så vi var tvugna att göra något. Det här känns i alla fall mycket bra (trots att hyresvärden fortfarande mitt i all flyttstrul håller på med att slutföra bygget och att möblerna blivit försenade). Imorgon eftermiddag blir det flyttfest på gamla ambassaden. Och så måste jag och Pia se till att köpa en andra bil - ett måste för att kunna komma till jobbet nu i denna stad.

Mycket i media

“This is like a John Grisham novel, but it’s real,” Carlos Castresana, CICIG, om situationen i Guatemala.

I fredags hölls här i stan en ceremoni där vår ambassadör Ewa Werner Dahlin tillsammans med UNICEF:s lokala chef samt chefen för FN:s kommission mot straffrihet (CICIG) i Guatemala, presenterade Sidas nya stöd till UNICEF för ansträngningar på barnrättsområdet här i Guatemala. Sannolikt tack vare CICIG-chefens närvaro blev medietäckningen här mycket bra, detta i ett land i fortsatt politiskt högkalibrig kris (se nedan). "Vi" fick artiklar i nästan samtliga större tidningar här (se bl.a. här), reportage på två radiokanaler och ett längre reportage på TV. Och det bästa var att dessa handlade om sakfrågorna, nämligen barns situation i landet, snarare än om att Sverige ger bort pengar (även om det nämndes). Inte alltid självklart - Taiwans ambassadör svassar alltid i tidningen när landet skänker bort en handfull lastbilar och Holland gillar att köra med sådana där TV-checkar à 1 meter lång som gör sig sååå bra på bild men där ingen minns varför pengarna gavs. Anyways, Sidas pressfolk i Stockholm hade också jobbat på, och förutom vanligt pressmeddelande så lyckades man få min chef Åsa att bli intervjuad för både Ekot och P1 Morgon idag. Den mänskliga vinklingen, med barn som far illa här i landet, handlade också om för oss närstående personer - vår hemhjälp Lucilas syster intervjuades också av Ekot. Fortfarande för jävligt, by the way. Länkar här och här (scrolla ner) till radioinslagen om någon vill lyssna.

Ja, just det, politisk kris nämnde jag ju ovan. Kraven på presidentens avgång efter att han blivit implikerad av en död man i dennes mord klingar nu förvisso aningen svagare än för 1 vecka sedan. Det är dock sannolikt bara tillfälligt, allt medan landets myndigheter och främst CICIG söker utreda mord och anklagelsers grund. Förtroendet för presidenten är lågt, och inte blir det bättre av att han använder statliga medel för att betala folk för att komma och demonstrera sitt stöd. Men landet är polariserat och de som skriker högst på hans avgång är inte några gullungar med purvitt förflutet direkt. I alla fall svårt att veta vart hela situationen tar vägen om denna utredning går samma väg som 98 % av alla andra mordutredningar i Guatemala - ingenstans. Det kan gå hur som helst. Veckans Economist har en bra sammanfattning av läget i Guatemala just nu: An Indictment from the Grave). De menar att hur utredningen går kommer att bevisa huruvida Guatemala verkligen är en "failed state" eller inte. Jag anser i alla fall inte att frågan är om Guatemal är en sådan "failed state", utan i vilken grad. New York Times har också en lång och bra artikel, där CICIG-chefen bl.a. fällde ovan citerade kommentar.

Inte att undra på att guatemalanerna i så väldigt hög utsträckning är nyfrälsta protestanter - det här landet behöver verkligen en ren frälsare. Och en tro på något högre gott.

The great Big Apple

Äntligen är vi friska och njuter till fullo av att utforska New York tillsammans. Lite kort - ännu så länge har vi hunnit med att rösta till Europaparlamentsvalet på svenska generalkonsulatet, vandra omkring, vandra omkring, leka på gigantiska leksaksaffären Toys R Us på Times Square, njuta av utsikten från Empire State Building, läppjat öl från balkongen på vårt overkligt lyxiga hotell på Lexington Avenue, och nu strosar vi omkring i Soho. Uuuunderbaaart!

Walking in Memphis

Första familjefeberfria dagen på semestern - i alla fall ännu - känns som en lyx att bara behöva bry sig om rinnande näsor. Hela familjen går på Tamiflu, i alla fall. Så vi ska försöka turista lite försiktigt här i Memphis. Promenera ner till Mississippifloden, kolla in djurparken, njuta av den vacka blå himmeln som narrat oss genom motellfönstret från morgon till kväll. Och innan vi drar måste det ju också bli Graceland. Satt med iPod-en och duttade lite, lyssnade in följande strofer från Marc Cohns "Walking in Memphis":

Saw the ghost of Elvis
On Union Avenue
Followed him up to the gates of Graceland
Then I watched him go right through
Now Security they did not see him
They just hoovered around his tomb
And there's a pretty little thing
Waiting for the King
Down in the Jungle Room

Vårt motell ligger på Union. Och det sistnämnda rummet är ett av de mer crazy-70-talsinredda rummen på Graceland, enligt uppgift. En annan melodistrof som fångade intresset var inledningen på Wilmer X:s "Kung för en dag":

Vi gör som kungen av Memphis
Köper medicin
Hela stan runt i ett vitt dollargrin

Jävla Nisse Hellberg...

Oväntat möte med Lyckan

Ja, det var på Lyckans barnsjukhus (LeBonheur Children Hospital) i Memphis vi hamnade efter bara ett halvt dygn i USA. Vi åkte till Memphis för att överraska Pias föräldrar; på rundresa i sydöstra USA. Och överraskade blev de, och glada, men sedan så småningom oroliga allt eftersom Isak hälsoläge förvärrades. Hög feber, kräkningar osv. Så det blev att leta upp ett sjukhus tidigt i fredags efter en vaknatt. Isak fick bl.a. dropp - stackaren var helt utslagen - och repade sig någorlunda. Vi fick framåt eftermiddagen några provsvar. A-influensa - provet skickas vidare till CDC för att se om det är svininfluensa (vilken vi ju skulle undvika genom att åka till USA istället för Mexiko). Nästan lustigt att se hur plötsligt all personal dök in i vårt lilla rum iklädda skyddsmasker. Vi behövde dock inte stanna på sjukhuset. Tamiflu utskrivet, 1000 spänn; Isak hatar det och har fått spännande biverkningar såsom nästan konstant näsblod. Och alla resplaner har välts omkull - smittskyddsdoktorn avrådde starkt från alla flygresor de närmaste dagarna. Vi skulle ju ha dragit vidare till New York idag, men men. Är väldigt glada att vi har med en liten dator med Skype så att vi kan ringa försäkringsbolag, boka om bilar och flyg osv.

Nåväl, Isak har efter tre dygn med hög feber (tillfälligt punkterad av ibuprofen och paracetamol som pumpats i honom med jämna mellanrum) idag blivit nästan feberfri och klart piggare. Istället fick Agnes feber under natten. Tack och lov kunde vi bara ringa den superscyssta läkaren på sjukhuset så skrev hon ut medicin också till Agnes och ringde direkt in receptet till ett apotek. Vi har också flyttat till ett motell nära sjukhuset för alla eventualiteters skull. Men allt är ganska meckigt. Och vi funderar lite lätt på när vi vuxna ska bli dåliga - man kan bli hypokondrisk för mindre än att sitta på ett motellrum utan vädringsmöjligheter med två små stackars smitthärdar. Allt emedan Memphis sevärdheter, med Graceland i spetsen, förblir oupptäckta.

Lite too much, som någon härifrån sagt. Från några det är lite synd om.

Utslag (som inte kliar)

Nyhetsflödet på vår lilla blogg har inte varit upplyftande på sistone, är jag rädd. Kanske viktigt att lyfta fram att våra små ängladjävulsungar är lika fantastiska som vanligt (på att göra oss glada, tokiga osv.). Och så ska vi på semester; åker på torsdag. Vi får tacka de röstande - ja, vi böjer oss för utslaget av den lilla enkäten här vid sidan! Återkommer med redogörelse så småningom: nu blir det kungligt residens och äpple, bland annat!

Isak springer återigen lyckligt in på dagis efter att de slutat med övningarna inför mors dag (som var i söndags och firades på dagis i fredags) - han är ingen stor sång- och danspojke ännu. Men han kan räkna till 11 på svenska och 15 på spanska, och kan utan tvekan ange färgerna på alla sina bilar på de två språken. Agnes klarar nu nästan att cykla ett helt varv runt gården utan stödhjul, men de riktiga drivkrafterna saknas för att förbättra sig (kan det ha något att göra med att de bästa tjejkompisarna på gården inte cyklar?). Och härom helgen så var hon försvunnen när vi vaknade på morgonen - att dra fram en stol och haka av kedjan är inget större hinder för en 4-åring när hon vill gå hem till bästa kompisen (i pyjamas...). Hon dansar och sjunger mycket. Och hon är en mästare på att göra svenska verb av spanska diton (typ "och så bailarade vi tillsammans..." - bailar=dansa).

Nej, vi har inte köpt den - det finns fortfarande gränser. Men det var kärlek vid första ögonkastet...

That sinking feeling

Igår mördades en framstående advokat här i Guatemala City av några yrkesmördare. Det blev framsidesrubriker på några dagstidningar idag, men var väl tyvärr i sig inte något som verkade tillräckligt "speciellt" för att väcka särskilt mycket mer uppmärksamhet. Trots allt mördades över 6200 människor i Guatemala förra året, eller ca 17 om dagen. Men advokaten hade förberett ett skriftligt uttalande, och därtill en video, som skulle offentliggöras om något hände honom. När de släpptes inleddes en dynamik som är svår att veta var den ska sluta. Advokaten, från andra sidan döden, anklagade nämligen direkt Guatemalas presidents privatsekreterare för att ha beordrat mordet, och att det ska ha varit direkt sanktionerat av presidenten och hans hustru. Bakgrunden är oerhört grumlig - det handlar om att den mördade advokaten var representant för och nära vän till en framstående företagare som mördades för några veckor sedan. Denne företagare skulle ha ombetts av bl.a. presidentparet att bidra med sitt goda namn i styrelsen av en av landet större banker (som används bl.a. för utbetalningar av regeringens nya bidragsprogram för fattiga) för att skingra misstankar om korruption och pengatvätt länkad till narkotikarelaterad brottslighet, men inte velat samarbeta.

Det värsta är att detta inte kan avfärdas som en galnings delirium. Om inte annat så pekar presidentkontorets reaktioner på motsatsen; en snabb presskonferens där en brysk kommuniké som fullständigt avvisar anklagelserna ger inte direkt ett förtroendeingivande intryck. Sedan långt före sin sista lyckade valkampanj för att bli president har Alvaro Colom, eller kanske främst folk i hans omgivning, och hans parti vara penetrerat av organiserad brottslighet och narkopengar. Eftersom flertalet partier och större delen av kongressledamöterna är omgivna av liknande rykten är det svårt att veta vad man ska ta på allvar. Men själv tror jag inte att jag kommer att kunna se på politiken och politikerna i detta land på samma sätt igen, trots att jag försökt att inte vara naiv.

Detta vackra land har fallit långt ner i en mörk, mörk avgrund. Och det skulle nog krävas en tvättäkta, oförbätterlig och tillika halvtokig optimist för att hitta signaler om att en vändning är på gång. Nej, snarare tvärtom.

För den som vill se video och läsa dokument finns dessa bl.a. via Prensa Libres hemsida.

Ännu en dag i Guatemala City

Kanske borde jag inte ha blivit förvånad, men å andra sidan är det inte en sak som man verkligen tror ska hända. Jag har ju gått mellan jobbet och hemmet, ca 6-7 minuters promenad, mer eller mindre fyra gånger dagligen i ett år och åtta månader. Men i torsdags, när jag dessutom spontanbjudit in en kollega att följa med hem på lunch, så blev det i alla fall vi som blev utsatta för ett väpnat rån, ungefär 200 meter från ambassaden. När vi närmade oss ett gathörn dök det fram en skum snubbe, vi försökte vända men då drog han fram en pistol ur sina bylsiga kläder. Det vi kunnat glädja oss åt i efterhand är naturligtvis främst att ingen kom fysiskt till skada. Och därtill att jag och Gunilla agerade precis enligt boken när det väl hände. Lugna rörelser, accepterande de order som blev oss tilldelade. Mobil och handväska. Stirrig rånare med kumpan drog så snabbt han kunde in i väntande bil, som direkt drog iväg längs avenidan.

Visst, kanske inte förvånande, men förjävligt ändå. Har väl mentalt stirrat in i den där pistolmynningen ett rätt stort antal gånger redan. Men kortsiktigt har jag också känt mig mer lycklig över att bara få leva.

Svart onsdag

Steg upp lite tidigare än vanligt imorse för att komma tidigt till bilverkstan för att få bilen servad. Allt gick smidigt och taxin som jag hade beställt stod mycket riktigt och väntade på mig när jag var klar med inlämningen av bilen. När vi sedan åkte tillbaka samma väg som jag hade kommit bara en knapp halvtimme tidigare blev jag duktigt nöjd att jag verkligen hade kommit iväg tidigt då mina föraningar om den hastigt tätnande trafiken visade sig riktiga. Föga anade jag då att det berodde på något annat än vanlig morgonrusning. Varse blev jag dock sju minuter senare när vi stannar utanför våra grindar då Martin ringer mig och ber mig hålla kvar taxin. Agnes och Isaks kära barnflicka, Gladis (som redan hade hunnit komma hem till oss) hade precis delgetts den fruktansvärda nyheten att hennes svägerskas lillebror hade blivit ihjälskjuten. Hans yrke? Just det. Busschaufför såklart. Han blev 22 år.
Överflödigt att säga att detta land minst sagt känns nattsvart vissa dagar.

Tareas pendientes

Svettigt på jobbet. Två årsmöten med motparter denna vecka kräver sin tribut av förberedelser och ansträngningar. Planering för flytten av ambassaden som ska gå av stapeln i slutet av månaden finns med - yours truly utsedd till "packgeneral" (vilket spansktalande kollegor tycker är en väldigt rolig titel när den översätts till spanska, men de har ju också haft sitt att göra med generaler som inte kunnat stanna i barackerna). Qué más? Upphandling av ramavtal med lokal revisionsfirma ska slutligen sättas igång efter arton vändor med uppdragsbeskrivning och anbudsdokument. Förslag från utvärderare av ett projekt på sluttampen ska granskas. Och avtal med bångstyriga konsulter som ska göra en studie inför vårt nya stora hälsostöd ska ros i land. Och samtidigt ska det drivas på för att få ordning på det förslag till extraåtgärder som den svenskstödda mikrokreditorganisationen behöver ta i ljuset av finanskrisen. Typ, lite sånt.

Så nu på kvällen är jag lite trött och inte riktigt topptrimmad för att leta hotell och flygbiljetter till rolig ny destination nu när det inte blir Mexiko och Yucatán som planerat om 1½ vecka (även om priserna där skulle kunna tänkas vara ganska attraktiva...). Apropå AH1N1 - första fallet konfirmerat idag i Guatemala, föga förvånande. Ändå verkar ändå mediehysterin mattas, tack och lov. Fortsatt dramaturgi hade nog krävt fler dödsoffer eller mer explosiv spridning (cynisk suck).

Rösta här på sidan vart ni tycker att vi borde resa nu när vårt första Mexikobesök skjuts på framtiden! Hinner ni påverka oss? Mer spännande än valet till Europaparlamentet?