Söndag förmiddag. Det statliga universitetet San Carlos har en stor idrottsanläggning som ligger ganska centralt här i stan, och Pia var där och i ångande värme bankade tennisbollar à la Söderling. Jag och ungarna gled in i skuggan utanför banorna, mot en sliten lekplats. Där under de höga tallarna höll en grupp koreaner en gudstjänst i det gröna, med filtar i gräset och en ivrig, lätt satt man som pratade om, ja, i alla fall nämnde han Jesus. Agnes fick syn på en liten stirrig bichon frisé-pudel som sprang omkring bland de deltagande, och med omisskännlig stockholmsdialekt lät hon mig och Isak veta hur söööt hon tyckte att den var. Isak tog sikte på höga rutschkanan. Efter ett par vändor stannade han upp däruppe på toppen, och blev sittande som i trans. 30-talet koreaner hade nämligen tagit upp "O store Gud" (ja, på koreanska naturligtvis).
Bra konstigt är livet ibland, att bli bjuden på den osannolika karamell som det är att av slumpen få höra en svensk lovpsalm från slutet av 1800-talet (Ferdinand Boberg), populariserad och globaliserad av bl.a. Elvis Presley (vars hem vi besökte för bara en dryg vecka sedan), framförd av 30 koreaner i en park i Guatemala City år 2009.
Och vår pojke bara satt där och sa schoonga, schoonga och stirrade på församlingen. Kan det till och med vara så att vi när ett andligt barn vid vår barm?
Förlåt. Jag vet att jag går för långt; jag är bara en löjlig förälder som söker fästa målande personlighetsdrag på två små barn som ännu är rörlig materia så det skriker om det. Men vad gör man inte i försöket att få till en bloggpost som kan få familj och vänner att le lite.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar