Ja, det finns kanske ett skäl till till att Martin idag kände sig en smula knäsvag. Vid två-tiden inatt vaknade jag av att Agnes kallade på mig. Just då ansåg jag att det liksom var Martins tur att kolla till henne (troligen rättvisst(!) då jag inte ens varit hemma natten innan, då jag befann mig på fältresa, far far away -vilket det kommer rapport om såsmåningom). Nåväl, Martin lommade in till Agnes och jag lyssnade med halvt öra så att hon lugnade sig. Då börjar hela sängen att gunga. Var tvungen att kolla efter igen, nä, Martin hade inte kommit tillbaka. Gungandet höll i sig en bra stund, och jag hann svajande att gå in till barnens rum, innan det slutligen upphörde. Vår ljuskrona över matbordet gungade ytterliggare en kvart eller så. Båda barnen fick sedan sova hos oss.
Ännu så länge har sex dödsfall konstaterats, och betydande materiella skador. 7.3 har jordbävningen nu uppmätts till, och det är verkligen läskigt att vi kände den så tydligt då den hade sitt epicentrum så långt ifrån oss, utanför Honduras kust. Ännu läskigare var det säkert för dem som befann sig t.ex. på Roatán, en populär ö för bl.a. dykentusiaster. (Vi var där midsommarhelgen förra året). Men någon tsunami blev det tack och lov inte denna gång.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar