Kanske borde jag inte ha blivit förvånad, men å andra sidan är det inte en sak som man verkligen tror ska hända. Jag har ju gått mellan jobbet och hemmet, ca 6-7 minuters promenad, mer eller mindre fyra gånger dagligen i ett år och åtta månader. Men i torsdags, när jag dessutom spontanbjudit in en kollega att följa med hem på lunch, så blev det i alla fall vi som blev utsatta för ett väpnat rån, ungefär 200 meter från ambassaden. När vi närmade oss ett gathörn dök det fram en skum snubbe, vi försökte vända men då drog han fram en pistol ur sina bylsiga kläder. Det vi kunnat glädja oss åt i efterhand är naturligtvis främst att ingen kom fysiskt till skada. Och därtill att jag och Gunilla agerade precis enligt boken när det väl hände. Lugna rörelser, accepterande de order som blev oss tilldelade. Mobil och handväska. Stirrig rånare med kumpan drog så snabbt han kunde in i väntande bil, som direkt drog iväg längs avenidan.
Visst, kanske inte förvånande, men förjävligt ändå. Har väl mentalt stirrat in i den där pistolmynningen ett rätt stort antal gånger redan. Men kortsiktigt har jag också känt mig mer lycklig över att bara få leva.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar