Lugn helg med mycket bus med barnen.

Lördag otta for begav sig Martin iväg mot Stockholm och Sverige. Vi andra tog det lite lugnare och åkte på födelsedagskalas vid 10-tiden. Solen gassade och förutom sedvanlig piñata så blev det mycket badande i poolen. När vi kom hem var både A och I ganske trötta och vi hade en inomhus-mys-eftermiddag med pusslande, lek med smådjur och en hel del högläsning.
Idag har vi, efter plättfrukost hemma, promenerat med ungefär halva svenskkolonin på Las Americas (en av huvudavenyerna som stängs av fyra timmar varje söndag -vilket är mycket populärt och folkligt!). Sedan fortsatte vi till ett favorit-mexikanskt hak där man relaxande i korgstolar kan sippa drinkar medan barnen kan leka runt i en härlig trädgård (även försedd med en clown som fixar ansiktsmålning och gör figurer av ballonger). Därpå blev det ett par timmar i poolen här hemma med samma gäng. Behöver jag säga att båda barnen somnade väldigt sött redan innan åtta.....

Bortadopterar sig?

Agnes i storarumssoffan, liggande och rösten pendlande mellan falsett, vanligt tröttgnällig och på gränsen till tillbedjande:
- Och jag drömde så vackert om att jag låg och sov och så kom ni hem med en liten söt hundvalp och så lade ni den i min säng och så när jag vaknade på morgonen och så var det min födelsedag och så hoppade den upp i mitt knä och så var jag så lycklig.
När jag för femtioelfte gången, denna kväll och massa andra olika tillfällen, den senaste tiden återigen levererar ett nekande svar på hennes drömmar, därtill avpolleterande eventuellt kattungeägande på vägen, så spelar det ingen roll att jag just idag var ett under av lugnhet och pedagogiskt motiverande. Hon piper som en stucken gris, ålar sig och hulkar. Och inte långt senare kommer A till en av sina värsta grovheter (som iofs är rätt vanligt förekommande):
- Om jag inte får en hund är jag inte ert barn längre.

Bara två veckor kvar till hennes 5:e födelsedag - pust. Åtminstone kommer ack så vanligt gnäll och tårar, om att b-day aaaaaaldrig kommer, att avta efter det. Det tematiskt bedjande gnället som refereras till ovan, sannolikt inte.

Tack gode Gud för Haiti?

Medellängden för mödrar med barn under 5 år i Guatemala är 149 cm. Hälften av maya-kvinnorna i landet är under 145 centimeter. Genetiskt? I wouldn't think so.

Det har regnat dåligt i sommar i stora delar av Guatemala, och i ett land där enormt många lever på existensminimum och på egna skördar har resultatet blivit en alarmerande ökning av antalet fall av barn som tagits till sjukhus för att de lider av akut näringsbrist. Hur många som aldrig kommer till sjukhus vill man nästan inte veta. Antalet småbarn som dött av svält är tvåsiffrigt de senaste två veckorna i alla fall, detta bara i en region (Jalapa), vilket lett upp frågan på den politiska och mediala radarn under några dagar. Det räcker nämligen inte att Guatemala under närmare ett halvsekel kunnat stoltsera med några av de värsta siffrorna i världen för kronisk undernäring bland barn (närmare 50 % av barnen under 5 år; 2002) för att göra nyheter och skapa rejält politiskt intresse. Nåväl, FN-systemet rycker nu in med livsmedelsstöd, och blir det värre kommer bilaterala givare pytsa in humanitärt stöd. Vad resultatet från kronisk undernäring är i termer av personligt lidande kan vi aldrig mäta. Och det råder inga tvivel om att landets oförmåga att ta sig an denna skamfläck har stora ekonomiska och sociala konsekvenser. UNDP har skattat att de som är undernärda som barn över livscykeln är ca 10 % mindre produktiva, vilket för ett land med Guatemalas problem innebär ett jätteavbräck även makroekonomiskt. Om barnen är ett lands framtid lär Guatemalas framtidsutsikter handla mer om magra än om feta år.

Den "tillfälliga" svälten är knappast någon större black om foten för president Colom och hans regering - därtill är vanan, cynismen och egoismen alltför dominerande i det politiska livet här. Presidenthustrun Sandra Torres, som är en mycket aktiv politisk spelare och som bl.a. samordnar regeringens sociala satsningar, undslapp sig en groda härom dagen som är signifikant. Vid en genomgång av läget konstaterade hon att "tack gode Gud för att Haiti finns, för annars hade vi varit nummer ett i allt", med referens till västra hemisfärens fattigaste land där den kroniska undernäringen är precis något högre än Guatemalas. Det är ju ett sätt att se saker och ting. Låt oss hoppas att hon typ skämtade.

När man ändå är inne på dysterheter: Guatemala City har nu en mordfrekvens på 86 mord årligen per 100.000 invånare (och stan har ca 3 miljoner), att jämföra med Colombias huvudstad Bogotá som hade 80 per 100.000 när situationen där var som värst i mitten på 90-talet. Nu är den 22 där. Förstår att man gradvis kopierar några av de politiska grepp som tagits i Colombia här i Guatemala - senast en "anti-yrkersmördarlag" som stipulerar att det får vara max en person per motorcykel och därtill tvång att ha registreringsnumret på en väst och på hjälmen. Lagen verkar faktiskt efterlevas OK - kors i taket. Tyvärr är det mest kosmetiska grejer av det här slaget och inga riktiga frontalangrepp på grundorsakerna. För det skulle förstås krävas verklig politisk kraft och vilja. Precis som för att ta sig an den kroniska undernäringen bland barnen.

Mami, mami, maaamiii

Simningen har gått mycket bättre. Isaks andra gång på simningen var en succé. Han hade en privatlektion och jag var inte med. Således ojade han sig en liten, liten stund och därefter lekte han på med glatt mod. Gången därpå var inte riktigt lika bra, men fick klart godkänt. I alla fall skriker han sig inte sönder och samman efter Maaamiii. Har dessutom köpt små uppmuntringspresenter (kan kanske kallas muta..). Bra eller dåligt? Vet inte, men det funkar i alla fall ganska bra. Dags imorgon igen.

Vikten av att vända blad

Varje måndag på Agnes skola har man bibliotekstid. Veckans fem utvalda alster bärs hem i en blå ´bag´ där det står "EQUITY AMERICAN SCHOOL" och "We build lifetime readers" i vitt. I en plastficka finns en rödvit lapp där det står "Agnes Holmberg - Prekinder". Om hennes skola har något tema så är det just detta - tonvikten på att skapa lust kring läsning. Men det ställs också krav - all läsning ska "dokumenteras" och en viss volym ska uppnås. Agnes kan förvisso alfabetet , men kan inte sätta ihop bokstäverna till ord och kan bara med fullständig säkerhet "läsa" ett ord - sitt eget namn. Who cares? I hennes ålder handlar det från skolans sida naturligtvis också mer om krav på föräldrarna än på barnen - vi ska läsa och sedan fylla i uppgifter i hennes stora "skoldagbok", för att skapa en "vana". Varje dag ska denna dagbok också signeras av någon av oss. Skriftlig uppföljning dagligen är vi också bortskämda med från Isaks (och tidigare Agnes) dagis.

Sedan kidsen var riktigt små har vi hela tiden läst mycket för dem, och självklart har våra barns glupande aptit på sagor varit inspirerande återkoppling. Men visst, "Barbapapas vinter" eller "Gittan och gråvargarna" är inte lika kul efter xx läsningar (känns som xxx i alla fall). När barnen tröttnat på att tjata om en till "läser" de vidare själva. Värst är Isak som ofta med en ekorres nit hämtar bok efter bok från hyllan i andra rummet och bläddrar blad efter blad innan han med ett knyck förpassar boken till något hörn av sängen, eller om det är dagtid, bygger torn av böcker på lekbordet. Somnar ofta mellan berg av böcker. Agnes visade i somras att hon kan uppnå samma stadium av trans när hon under några veckor plöjde igenom sex, sju årgångar av storkusinernas avlagda Bamsetidningar på egen hand. Seriekollektionen här hemma är rätt skral. Och det är i alla fall bara morfar som gitter köra högläsning ur serietidningar.

Lifetime readers? Vem vet? Barnens föräldrar har i alla fall i sann periodaranda gått mer med iPod i örat än utan de senaste dagarna. Kokongartad sträcklyssning på Reine Brynolfssons inläsning av den andra Millennium-boken, Stieg Larsson ni vet. Han läser bra, Reine, även om han inte kan uttala Ramlösa rätt. Tur att Salander och Blomkvist dricker mest kaffe. Och jag kan fortsätta att inte ljuga fullt ut när jag säger att jag inte "läser" deckare. Eller spänningslitteratur som det väl heter för vuxna på inställsamt nyspråk.

Kommentarer

Upprört från Agnes: "Mamma, gillar jag pojkar kanske? Mamma, gillar jag små kaniner? Tror du att jag gillar små pojkkaniner? Varför, varför, köper du en Lilleskutt-tandborste till mig?"
I bilen. Isak rapporterar uppspelt alla vita taxibilar och röda bussar han ser (vilket är rätt många på den väg vi numera tar för att åka till skolan på morgonen). Återigen en upprörd Agnes: "Isak, tror du att jag är en orm kanske? Tror du det, va? Jag kan inte slingra mig och titta baklänges." (Isaks stol är bakåtvänd och Agnes åker framåt.)
Det lät verkligen hur härligt som helst. Så mycket sarkasm från en så ung señorita.

Auf wiederhören, amigos

En definitiv baksida med livet som utsänd är de ständiga avskeden. Visst, kollegor kommer och går hemma också, men i detta fall vet vi att vi är här en begränsad tid och att när vi väl åker är det inte i närheten vi hamnar. Det gäller naturligtvis den stora majoriteten av människor vi umgås med här också, och slutresultatet blir ständiga avsked och kompisbyten, både på vuxen- och barnnivå.

De senaste dagarna har vi lyckats med konststycket att bli av med två kompisfamiljer, tillika med kollegor på ambassaden, varav den ena familjen därtill var våra grannar här på ”gården” och deras dotter var Agnes bästa kompis. Det ena avskedet var planerat sedan länge, det andra abrupt av hälsoskäl. I vilket fall, för varje gång någon lämnar minskar den egna motivationen lite att bygga relationer, också i ljuset av att man vet att ens egen tid är ”räknad”. Och så känns det naturligtvis lite trist, även om man vet att det går över. I det aktuella läget blir det i alla fall inte bättre av att vi nu är formellt chefslösa på det svenska biståndet i landet i en intensiv rapportperiod – någon som borde planerat har inte gjort ett bra jobb (och det är inte jag). Och så vikarierar jag igen. Hade föredragit att bygga upp exekutiv erfarenhet utan att behöva ha mina vanliga arbetsuppgifter på samma gång. Tur att de flesta medarbetarna är taggade. Don't look back.

Ny vardag

Agnes är nu alltså stora tjejen och går på Equity American School . Hon går i Pre Kinder och de är åtta stycken i hennes klass (fyra killar och fyra tjejer). Första dagen lyckades jag följa med henne innanför porten, men sedan dess vill hon gå själv till sitt klassrum på morgonen. Så här långt trivs hon kanonbra, även om hon klagat lite på att de inte får så mycket fri rast (de har bara 15 minuter vid 10-snåret, och sedan blir det 45 minuters lunchrast kl. 11. Hela familjen har i och med Agnes tider nått lite nya rutiner. Numera äter vi frukost tillsammans även på vardagar och sedan åker vi hemifrån alla fyra strax efter halv åtta. Först lämnar vi Martin på ambassaden, sedan får Agnes komma till skolan. Därefter har Isak och jag lite tid tillsammans då han antingen får leka lite i bilen (ibland äta upp sin frukost) eller cykla lite i området utanför dagis. Ganska mysigt att ta det lite lugnt, vilket har gjort att han har haft lite lättare att sedan gå in på dagis utan gnöl.

Isak har nämligen inte varit lika överförtjust att fortsätta på sitt gamla dagis -han vill oxå vara stor och vara med Agnes. Efter att jag gav honom en mjukstart och var med honom några dagar på dagis så har han dock kommit på bättre tankar och tycker återigen att det är kulkul att vara med kompisarna på dagis. Nu har jag emellertid snabbt gett honom ett nytt litet elände. Igår var han på sin första simlektion. Han njöt inte av vattnet så speciellt långa stunder...... det var mest ett långt skrikande efter mig. Vi ska försöka idag igen, och då ska han dit med Gladis. För det mesta så brukar såna saker gå sämre om jag är med. Visar han dock lika bestämt att han inte vill så får väl lektionerna skjutas på obestämd framtid.

Tidigt utan ånger

"Att gå upp tidigt är nästan alltid svårt men man ångrar sig aldrig" var citatet. Låter klämcheckt, men inte desto mindre sant också i söndags när det blev soluppgångstur i och runt mangroveträsken strax bakom kustremsan där småsunkiga Stillahavs-resorten Monterrico ligger.

Utsikt mot vulkanen Agua, ca kl. 06, söndag 9 augusti 2009

Retrospektiv i återfunnen vardag

Med ett ganska gott mått av sommarsemesterro kvar i kroppen är vi nu åter i Guatemala. Minnen om ljusa kvällar, cykelturer längs sädesfälten förbi Södra Åkarp, Mellersta Grevie och Klagshamn, uppfriskande simturer i Blekinge skärgård, mye mad och goe mad, glädjen i det banala att röja runt sitt eget hus i Nacka, goda vänner som vi träffar för sällan, alla barnskratt vid sommarkalas med jordgubbstårta, hopp i vattenpölar, sagostunder med mor/farföräldrar eller under ridturer. Gott så. Det är också skönt att komma hem till sin vardag, sina grejer, till personerna vi har här. Isaks och Agnes puss- och kramkalas med ”vår” taxichaufför Edgar och med Lucila och Gladis, naturligtvis, är också bevis på barnens uppskattning av att komma hem. Isak som leker maniskt med sina bilar och blir pussöverfallen av grannflickan Camilla, Agnes som ääääntligen får leka med sina kompisar och alla deras prinsessklänningar (men ändå fortsätter att nästan outhärdligt tjata och gråta om att det måste vara hennes födelsedag snart). Att vi fortfarande vaknar halv fyra på morgonen är hittills mest mysigt; tända ljus, hett nybryggt te och mackor med nyimporterad svensk ost.

Med förbehållet att minnet är en selektiv och opålitlig mekanism, så känns det spontant för min egen del som om jag uppskattade min Sverigesemester mer i år än förra året. Det rimmar väl med vad flera kollegor och vänner som bott längre tider utomlands sagt till oss – man uppskattar vårt lands (sommarliga?) skönhet och frihet mer ju längre man bott utomlands. Med blott två år ”ute” så är det kanske för tidigt att vara kategorisk om detta, men i alla fall.

Igår började Agnes skolan. Klassen ”Pre-Kinder” på Equity American School. Spännande. Vi återkommer i ärendet.