En definitiv baksida med livet som utsänd är de ständiga avskeden. Visst, kollegor kommer och går hemma också, men i detta fall vet vi att vi är här en begränsad tid och att när vi väl åker är det inte i närheten vi hamnar. Det gäller naturligtvis den stora majoriteten av människor vi umgås med här också, och slutresultatet blir ständiga avsked och kompisbyten, både på vuxen- och barnnivå.
De senaste dagarna har vi lyckats med konststycket att bli av med två kompisfamiljer, tillika med kollegor på ambassaden, varav den ena familjen därtill var våra grannar här på ”gården” och deras dotter var Agnes bästa kompis. Det ena avskedet var planerat sedan länge, det andra abrupt av hälsoskäl. I vilket fall, för varje gång någon lämnar minskar den egna motivationen lite att bygga relationer, också i ljuset av att man vet att ens egen tid är ”räknad”. Och så känns det naturligtvis lite trist, även om man vet att det går över. I det aktuella läget blir det i alla fall inte bättre av att vi nu är formellt chefslösa på det svenska biståndet i landet i en intensiv rapportperiod – någon som borde planerat har inte gjort ett bra jobb (och det är inte jag). Och så vikarierar jag igen. Hade föredragit att bygga upp exekutiv erfarenhet utan att behöva ha mina vanliga arbetsuppgifter på samma gång. Tur att de flesta medarbetarna är taggade. Don't look back.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar