Bortadopterar sig?

Agnes i storarumssoffan, liggande och rösten pendlande mellan falsett, vanligt tröttgnällig och på gränsen till tillbedjande:
- Och jag drömde så vackert om att jag låg och sov och så kom ni hem med en liten söt hundvalp och så lade ni den i min säng och så när jag vaknade på morgonen och så var det min födelsedag och så hoppade den upp i mitt knä och så var jag så lycklig.
När jag för femtioelfte gången, denna kväll och massa andra olika tillfällen, den senaste tiden återigen levererar ett nekande svar på hennes drömmar, därtill avpolleterande eventuellt kattungeägande på vägen, så spelar det ingen roll att jag just idag var ett under av lugnhet och pedagogiskt motiverande. Hon piper som en stucken gris, ålar sig och hulkar. Och inte långt senare kommer A till en av sina värsta grovheter (som iofs är rätt vanligt förekommande):
- Om jag inte får en hund är jag inte ert barn längre.

Bara två veckor kvar till hennes 5:e födelsedag - pust. Åtminstone kommer ack så vanligt gnäll och tårar, om att b-day aaaaaaldrig kommer, att avta efter det. Det tematiskt bedjande gnället som refereras till ovan, sannolikt inte.