Fortsättning följer

Här!!! Namnet är väl lite töntigt och därmed preliminärt, får sägas, men nu kör vi igång.

Exodus och epilog

Jag har sagt adjö till Guatemala. För den här gången. Det känns helt orealistiskt att jag aldrig ska komma tillbaka dit, det är för nära, för bekant. Och ändå måste man vara ärlig mot sig själv – det ligger väl inte högst på reslistan. Vem vet. Så länge Pia och barnen är kvar, någon vecka till, är mitt intresse för detta sorgliga och vackra lilla land i en avkrok i en bortglömd kontinent stort. Sedan lär det minska. Jag känner redan efter 3 dagar hur mitt nya jobb suger tag i mig och drar uppmärksamheten mot tusen andra saker. Något liv har jag inte ännu i Washington, bara praktiska saker att lösa, sedan äta och sova. Guatemala glider undan.

När jag blev avtackad på ambassaden i fredags fick jag, förutom en mycket trevlig grillunch i residensets trädgård och ett gäng kramar, ett par snygga svarta läderboots modell Guatemala-cowboy. Jag har det sista halvåret, sedan jag köpte mitt första par, överraskats över att jag verkligen gillat att ha boots. En överraskning som Guatemala gett mig, helt klart. En av många. Det är ju det som är så underbart med att få privilegiet att bo på nya ställen – man får och lär så oerhört mycket.

Jag fick också hålla ett tal, förstås. Pratade lite allmänt om Guatemala som jag sett det. Naturligtvis föll jag ner i liknelse-fällan. När jag gjorde ett fåfängt försök i slutet av 90-talet att bli ledarskribent blev jag vid ett seminarium i Karlskrona totalsågad för att jag använde liknelser. Well, bugger off Mr Ledarskribent, jag gillar dem faktiskt. Det jag sett och lärt är att Guatemala är ett kortsiktighetens land, närsynthetens land. Insvept i högländernas dimma där få solstrålar når fram tas beslut baserat på den vinning du kan snabbast göra inom ramen för ditt begränsade synfält. Egenintresset regerar. Ingen ser helheten och tar ansvar för den. Eller väljer att inte göra det, därav närsyntheten. Var och en för sig. Det finns kärlek, arbetsamhet, gudsfruktan, goda värderingar i mängder, men ingen solidaritet, ingen vi-känsla, ingen nation. Däremot frodas fördomar, rasism, misstro. I ett land där ledare generation efter generation agerat kortsiktigt ska man inte bli förvånad över att det idag råder närmast total straffrihet och halvanarki, och där civila statliga institutioner, ryggraden i ett civiliserat samhällsbygge, är kroniskt undernärda och svaga. Vad som ekonomiskt händer i ett sådant kortsiktighetens samhälle är att det inte investeras tillräckligt. Det är klart att du inte bygger broar när du sitter i dimman på din kulle. Det är klart att den unge killen inte investerar i utbildning när sannolikheten att få ett jobb som betalar annat än slavlön är liten. Det är klart att den driftige säljaren inte öppnar en affär när polis och mafioso-ungdomsgäng turas om att utpressa alla som visar minsta spår av att tjäna en slant. Det är klart att staten inte kan investera i mödravårdshälsa på landsbygden när skatteflykt är nationalsporten hos den lilla skärva av befolkningen som råkat födas in i den exklusiva exkluderande criollo-eliten och som skulle ha möjligheten att bidra med annat än just skärvor.

Jag inbillar mig att en av den mänskliga rasens mer framträdande drag är viljan att förändra och tron på att det går. I Guatemala har viljan och tron skurits ner till i det närmaste obefintlighet. Våldet blir värre, antalet fattiga ökar. Framtidspessimismen har fått starkt fäste. De som har pengar investerar dem utomlands. De som inte har pengar försöker ta sig utomlands själva. Eller hamnar i sold hos los narcos.

Åter till liknelsen. Jag har sett flera solstrålar tränga igenom dimman under min lilla tid i Guatemala. Några första fällande domar för hemska brott mot civila under inbördeskriget. En ny adoptionslag som slår undan fötterna för illegal barnhandel. En före detta president som faktiskt sitter häktad i stora fängelset i zon 18 för de miljoner och miljoner han förskingrade. En kvinna som trots ständiga dödshot vågar och kan vinna rättvisa för de misshandlade kvinnor som hennes organisation ställer upp för. Ett första statligt program för inkomstbidrag till de allra fattigaste. Dessa solstrålar har ännu inte varit tillräckligt många eller starka för att vända vinden, att skingra dimman. Inte än. På många punkter är tyvärr Guatemala ett sämre land idag än för 2½ år sedan. Mer mord, fler fattiga, som sagt, vad ska man säga? Det jag hoppas på är att ett eller annat frö till förändring som såtts kan bidra till en vändning. En noterbar förändring som gör att optimismen ökar lite. Som skingrar dimman så att man kan se lite längre ut över det vackra kulliga landskapet, över de mäktiga vulkansluttningarna, och agera därefter. Investera för framtiden. Jag hoppas, hoppas, men vågar inte riktigt tro.

Tack Guatemala för att jag fått lära ur din sorg, att jag fått njuta den privilegierades bitterljuva tillvaro i ditt underbara klimat med de mina.

Intensiv saknad

Efter minst sagt intensiv slutvecka för mig i Guatemala är det lite hemmalördag (med stora inslag av packande).

A smusslar med något under bordet när hon sitter och äter.
Pia: - Vad var det du satte där?
A: -Snor.
- Men Agnes, man sätter inte snor på bordet.
- Aaah, lägg dig inte i. Det är inte ditt bord. Jag gör som jag vill.

Mmm, alla dessa dagar och stunder med barnen och Pia, vad jag kommer att sakna dem under min kommande månad i familjeexil i kalla, kalla Nordamerika. Helt ärligt alltså, utan ironi.

Imorgon flyger jag iväg från Guatemala. Det känns naturligtvis jättekonstigt.

Chock, sorg och hopp

I måndags fick vi en svängom på kontoret. 5.8 var skalvet på Richterskalan, och på 11:e våningen kan man lugnt säga att detta känns. Inte superskakigt, mer gungande med svängande dörrar och tavlor, men det är ju en ny byggnad som tyska ingenjörer dubbelanalyserat, så på denne måde ska det väl vara. Men med det hjärtskärande dramat på Haiti fortfarande pågående blev nog alla lite mer påverkade än vanligt. Mina guatemalanska kollegor gick igång och berättade om 1976. Den 4 februari det året skakades Guatemala av en jordbävning på 7.5, skadorna var omfattande på infrastruktur och över 23,000 människor dog. Alla har sina berättelser, om sig själv, grannarna, vännerna. Om att leva veckorna efteråt i en förstörd stad där en oväntad våg av välvilja, solidaritet och hjälpsamhet sköljde fram. Att katastrofer av denna omfattning förändrar den sociala och politiska färdriktningen där de drabbar verkar otvetydligt. I Guatemala 1976 gav den en ganska okänd och inte speciellt väl sedd president (som på den tiden mer eller mindre utsågs av sina kollegor i militärledningen) vind i seglen genom ett förhållandevis bra återbyggnadsarbete. Samtidigt i en ironisk twist kanske detta bidrog till att allmänt stärka militären under en tid av inbördeskriget som annars såg relativa framgångar för gerillan, och därmed brutalisera kriget och fördröja demokratins återkomst. Nåväl, jag har inte studerat ämnet tillräckligt, och historieskrivning av detta slag blir lätt enkla kontrafaktiska gissningar.

Det enda vi kan hoppas på för Haitis befolknings skull är att i den förstörelse och i det pågående mänskliga lidande som utspelar sig på och bakom bilderna från Port-au-Prince finns fröna för en radikal omstyrning av detta misskötta och misshandlade land, fattigast i regionen, in på en hälsosammare utvecklingsbana. Känns dock som om hopp är ett rätt magstarkt ord när man först måste ta in ett sexsiffrigt antal döda. Först är det sorgens tid.

Imorgon bitti ska vi ha vår första evakueringsövning på nya ambassaden (ja, ja, vi har bara varit där i snart 9 månader). Coincidence, I presume?

Gud och artikel 25

Det har ju inget med Guatemala att göra, men vill bara dela med mig av vad som står i första delen av artikel 25, sidan 6 av 10, på the Montgomery County Maryland Commission of Tenant-Landlord Affairs Single Family Dwelling Lease Form, typ standardkontraktet för hyresavtal av hus i denna Washingtonförort:

"
Destruction: If the premises are rendered totally unfit for occupance by fire, act of God, act of rioters or public enemies, or accident, the term of this Lease shall immediately cease upon the payment of rent apportioned to the day of such happening.
"

Vi får hoppas att Gud håller sig ifrån några happenings.

Rosenberg och Hollywood

En veritabel mediestorm har nu rasat in på sitt andra dygn här i Guatemala. Det som utlöst denna är att den FN-baserade Kommissionen mot Straffrihet i Guatemala, CICIG (bl.a. finansierad av Sverige) igår höll presskonferens angående sin bedömning av förra årets klart mest uppmärksammade mord i Guatemala, det på advokaten Rodrigo Rosenberg i maj (klicka här för att se vår bloggpost om denna).

Kort rekapitulation: känd advokat mördas på öppen gata och dagen efter släpps video där han själv håller presidenten och dennes närmaste som ansvariga för att han mördats, samt för mordet på en företagare han representerat samt på dennes dotter (Khalil och Marjorie Musa) månaden innan. Landet grips av svårartad politisk kris, många demonstrationer osv. Fallet går till CICIG, varvid stämningen dämpas något. Den mest omfattande och säkerligen mest professionella brottsundersökning som Guatemala någonsin sett inleds. I november grips ett dussintal personer, en yrkesmördarring, såsom ansvariga för mordet. I december utfärdas arresteringsorder för två företagare såsom beställare av mordet.

Igår presenterades så med buller och bång den bakomsliggande analysen. Denna slår på ett ganska övertygande sätt fast att Rosenberg själv iscensatte mordet, lurade sina företagarvänner att kontraktera yrkesmördare för att röja undan en utpressare som han sade sig ha, fixade med fingerade telefonhot mot sig själv, och sedan själv kommunicerade med yrkesmördarna var han (eller "objektet") befann sig. Bakgrunden/motivet är mer spekulativt, men det anses att han var deprimerad efter diverse allvarliga personliga motgångar, inte minst mordet på företagarvännens dotter Marjorie Musa, som han hade en relation med. Han gick till och med och köpte två gravplatser innan han dog, en för sig och en för henne. Frustration kring maktlösheten att lösa detta mord och den allmänna depressionen fick honom att kläcka den diaboliska idén att anklaga högt och brett för att skapa tillräcklig press för att lösa företagarmordet. Ett slags bisarrt självoffer, kanske i någon mån ärbart ändå.

Kanske fanns andra politiska motiv bakom Rosenbergs handlande också - president Colom är inte direkt populär i företagarkretsar. Men CICIG frånkopplar presidenten från allt ansvar från Rosenbergmordet. Det var en lättad president som talade ut i TV och tidningar igår. CICIG fortsätter dock nu att jobba med några av de uppslag kring Musa-morden som Rosenberg presenterade i sin video kring korruption i en halvstatlig bank och diverse andra historier, där skum valkampanjfinansiering är en ingrediens. Det är inte säkert att presidenten och hans närmaste kommer lika väl ur en sådan utredning, men för tillfället borde "lösningen" av Rosenbergfallet åtminstone ge Colom lite mer handlingsutrymme och sänka den politiska konfliktnivån något. Mediestorm är det inte desto mindre, det har även dykt upp lite i internationell media om än inte i svensk vad jag sett (Financial Times, CNN).

Ja, vilken historia. Det mest uppmärksammade och genomutredda mordet av 6421 i Guatemala under 2009 visar sig vara ett slags självmord "with many twists". Bara att konstatera att de som står bakom Latinamerikas alla "Telenovelas", eller Hollywoods manusförfattare för den delen, ligger ljusår efter verkligheten.

Gringo Challenge

Livets refräng just nu är tagen från Sheryl Crow. "No one said it would be easy, but no one said it would be this hard". Vilket egentligen bara är ett dåligt betyg åt vårt eget minne - det är inte mer än 2½ år sedan vi flyttade över Atlanten till konstigt våldsamt land med språk vi inte behärskade och två ännu mindre barn. Det borde väl ha varit en rätt rejäl prövning. Tror jag.

Men antalet praktiska detaljer att ta hänsyn till verkar växa, om än inte exponentiellt. En flytt från Stockholm med möbler och vintergrejer, en från Guatemala med allt vi har här. Försäkringsblanketter, tullblanketter. Försäljning av bil. Ny bil? Hjälpa anställda till nya framtider. Visum och biljetter och allt sådant. Fixa med Försäkringskassan, banken och allt sådant då vi blir utskrivna ur svenska systemen. Leta nytt boende i högkostnadsland. Bankkonton, försäkringar, avtal, körkort, sjukförsäkringar. Amerikansk byråkrati. Ta farväl av allt och alla vi gillat och fäst oss vid här, vår fungerande vardag. För att nämna några saker.

Vad gäller boendet har de vuxna i familjen just spenderat några dagar i ett snöklätt och ovant bitande kallt Washington och sökt hus, medan barnen varit kvar i Guatemala. En ynnest att ha personer man litar på att lämna dem med - vilken tur vi haft. Roligt att leta boende i ett par timmar, sedan mest ångestfyllt. Nu pågår avtalsförhandling och banköverföringar. Mer ångest och strul. Men visst, någonstans finns en spirande känsla av spänning, att vi har mycket kul att se fram emot. Förvisso rätt väl dold bakom den självförvållade ångesten, men i alla fall.

Den lille snuten

Vår lille pojke börjar bli stor. Det märks på många sätt, men bl.a. så är han verkligen bättre på att uttrycka sig –på alla sina tre språk. Detta medför att hans lekar utvecklas och blir mer talbaserade, och rollspel har intagit en viktig del. Hans nuvarande favorit är att leka policía malo y policía bueno (typ good cop, bad cop, you know!). Det går i stort sett ut på att han säger att han är den dålige polisen, går in och sitter på sitt rum och ”smågråter” (med stängd dörr) och sedan rusar han ut och hittar den gode polisen (oftast spelad av Gladis). Han tjuter till av glädje och sedan byter de roller. Först när jag såg honom sitta och ”vara ledsen” tyckte jag att det verkade lite brutalt, men insåg snabbt att han hade hur kul som helst. Detta upprepades gång på gång på gång. När han var den onde polisen la han till med en mörkare röst och grimaserade om ansiktet rejält. Trots detta har han ännu inte tagit den fina poliströjan som levererades av tomten till sitt hjärta, som många andra små svenska pågar gör. Men det är nog bara en tidsfråga innan vi, likt andra svenska föräldrar, måste lirka av plagget på natten och ha det färdigtvättat till nästa dag.

2010 begins. In Belize.

Den osnorklade på utflykt till Laughing Bird Caye.

Så har vi också haft ett litet avsmakningsbesök i Belize, vårt "sista" och tillika det minsta och mest okända av de 7 länderna i Centralamerika. Det blev några dagar där över nyårshelgen. Det blev liksom en slags avskedstur med vår härliga bil som äntligen fick spinna loss på annat än dagishämtning - 80 mil enkel tur från Guate City till playan vid Placencia i södra Belize är inget som görs i en handvändning. Det är fortfarande Centralamerika vi talar om, därtill har Guatemala haft den dåliga smaken att inte ens ha asfalterat delar av huvudvägen mellan de båda länderna. Eller bygga en rakare väg. Nu var det som att köra sträckan Jönköping-Stockholm via Falun. Typ. Det handlar i alla fall om gammalt gammalt groll. Britterna som koloniserade Belize, eller Brittiska Honduras som det sedermera kallades, fullföljde aldrig alla diplomatiska procedurer under 17- och 18oo-talen för att säkerställa kolonins legala status (lönt?), och Guatemala hävdar sedan 150 år att 2/3 av Belize faktiskt är en provins i Guatemala. Nu ligger ärendet hos en internationell domstol i Haag för avdömning, vilket dämpat nationalistiskt hetsande. Men oviljan att underlätta kontakter och ge små tjuvnyp fortsätter från Guatemalas sida, naturligtvis ovärdigt det land som är klar storebror. Men Belize bryr sig inte så mycket. Landets befolkning, färre än Malmös, tittar åt andra hållet, fjättrat vid burdusa latinogrannar men karibiskt i själen. I Belize är en klar majoritet engelsktalande (även om det var rätt mkt pigeon-variant), det är mycket rastainfluenser (till och med mest jamaicansk öl i butikerna bredvid den lokala brygden Belikin), förstås utöver amerikanerna som ju är där och köper upp mark. Lågt, tryggt, gungande tempo i alla fall, precis vad man vill ha över en liten semester.

Vänligt råd vid huvudgatan "The Sidewalk" i Placencia, Belize.

Så därför. Det hade kanske kunnat bli fler sandslott om inte sandflugorna bitit så förfärligt (de syns ju aldrig på bild, de rackarna, men är högst närvarande ändå). Det hade kanske kunnat bli längre djungelvandring i Jaguarreservatet om inte Isak vägrat gå själv i den gegga som det oväntat myckna regnandet förvandlade skogbotten till. Det hade kanske kunnat bli fler kajakpaddelturer om vi inte varit så dåligt tränade att en vända till mangrove-ön någon kilometer lämnade oss totalt utpumpade. Det hade kanske kunnat bli mer snorkling, men sååå kul är det ju inte ändå, speciellt om det kommer en rejält saltad nota för turer ut till yttre reven (vilket är vad som krävs för att inte bara fastna i sjögräs). Vi tog det soft, gungande lugnt. Fick ju faktiskt ändå både se vilda delfiner och världens med stor sannolik tråkigaste och mest intetsägande huvudstad, Belmopan. Bara det!

God fortsättning på det nya året!

Rökning och hälsa

Jag trodde nog inte att mitt (Martin, alltså) rätt blygsamma brukande av tobak skulle komma att bli en sådan direkt hälsorisk. Det handlade trots allt denna gång om en ynka nyårscigarr, därtill det sista exemplaret i det paket om tio Romeo y Julieta som jag kände mig ”tvungen” att köpa på Kuba för två år sedan. Varav jag verkligen inte rökt upp alla själv, om ni nu undrar. Och problemet var förstås inte att jag fick sitta ensam i 22-gradig snålblåst (?) med min cigarr och ett glas Zacapa-rom på den stora träaltanen vid kusten i södra Belize. Nej, faktum är att blåsten gör de karibiska myggen till ett något mindre problem, och några minuters kvällslig ensamhet i lätt rus till vågornas dån är närmast en viss lyx efter en dag med semesterstimmiga barn. Nej, det hela var ett ”dagen efter”-problem. När askan ska städas undan halva dygnet efter konsumtion väljer jag av doftskäl inte papperskorgen där inne utan lutar jag mig lätt mot räcket för att kasta iväg askan. Bara det att räcket ger direkt vika och faller, något som faktiskt är ett litet problem när man är en våning upp i ett trähus av gammalt kolonialt snitt. Imponerande erosion av järnspikar ska visa sig vara den bakomliggande orsaken till förfallet. Nåväl, det blev tack och lov inte mer spännande än att jag lyckades fastna med benen och hålla mig kvar i de rep som utgjorde de undre delarna av staketet, svajande utåt med hjärtat slående dubbelslag, hjärnan helt blank och med aksfatet fortfarande i handen. Tror man på gudomliga signaler så är läxan så att säga uppenbar: se upp, syndare.

Agnes, nyårsdagens morgon kl. 06.20, vid sagda räcke, innan incidenten.