Jag trodde nog inte att mitt (Martin, alltså) rätt blygsamma brukande av tobak skulle komma att bli en sådan direkt hälsorisk. Det handlade trots allt denna gång om en ynka nyårscigarr, därtill det sista exemplaret i det paket om tio Romeo y Julieta som jag kände mig ”tvungen” att köpa på Kuba för två år sedan. Varav jag verkligen inte rökt upp alla själv, om ni nu undrar. Och problemet var förstås inte att jag fick sitta ensam i 22-gradig snålblåst (?) med min cigarr och ett glas Zacapa-rom på den stora träaltanen vid kusten i södra Belize. Nej, faktum är att blåsten gör de karibiska myggen till ett något mindre problem, och några minuters kvällslig ensamhet i lätt rus till vågornas dån är närmast en viss lyx efter en dag med semesterstimmiga barn. Nej, det hela var ett ”dagen efter”-problem. När askan ska städas undan halva dygnet efter konsumtion väljer jag av doftskäl inte papperskorgen där inne utan lutar jag mig lätt mot räcket för att kasta iväg askan. Bara det att räcket ger direkt vika och faller, något som faktiskt är ett litet problem när man är en våning upp i ett trähus av gammalt kolonialt snitt. Imponerande erosion av järnspikar ska visa sig vara den bakomliggande orsaken till förfallet. Nåväl, det blev tack och lov inte mer spännande än att jag lyckades fastna med benen och hålla mig kvar i de rep som utgjorde de undre delarna av staketet, svajande utåt med hjärtat slående dubbelslag, hjärnan helt blank och med aksfatet fortfarande i handen. Tror man på gudomliga signaler så är läxan så att säga uppenbar: se upp, syndare.
Agnes, nyårsdagens morgon kl. 06.20, vid sagda räcke, innan incidenten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar