Livets refräng just nu är tagen från Sheryl Crow. "No one said it would be easy, but no one said it would be this hard". Vilket egentligen bara är ett dåligt betyg åt vårt eget minne - det är inte mer än 2½ år sedan vi flyttade över Atlanten till konstigt våldsamt land med språk vi inte behärskade och två ännu mindre barn. Det borde väl ha varit en rätt rejäl prövning. Tror jag.
Men antalet praktiska detaljer att ta hänsyn till verkar växa, om än inte exponentiellt. En flytt från Stockholm med möbler och vintergrejer, en från Guatemala med allt vi har här. Försäkringsblanketter, tullblanketter. Försäljning av bil. Ny bil? Hjälpa anställda till nya framtider. Visum och biljetter och allt sådant. Fixa med Försäkringskassan, banken och allt sådant då vi blir utskrivna ur svenska systemen. Leta nytt boende i högkostnadsland. Bankkonton, försäkringar, avtal, körkort, sjukförsäkringar. Amerikansk byråkrati. Ta farväl av allt och alla vi gillat och fäst oss vid här, vår fungerande vardag. För att nämna några saker.
Vad gäller boendet har de vuxna i familjen just spenderat några dagar i ett snöklätt och ovant bitande kallt Washington och sökt hus, medan barnen varit kvar i Guatemala. En ynnest att ha personer man litar på att lämna dem med - vilken tur vi haft. Roligt att leta boende i ett par timmar, sedan mest ångestfyllt. Nu pågår avtalsförhandling och banköverföringar. Mer ångest och strul. Men visst, någonstans finns en spirande känsla av spänning, att vi har mycket kul att se fram emot. Förvisso rätt väl dold bakom den självförvållade ångesten, men i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar