Andra sidan jorden

De som känner mig vet att jag aldrig varit särskilt mycket mer än ytligt musikintresserad. Kanske är detta en anledning till att jag så väl kommer ihåg när jag fick Midnight Oils LP "Blue Sky Mining" bandad av Fredrik Isberg, en klasskompis. Och jag fångades rejält av sångaren Peter Garrets riviga röst och texterna om bland annat förtrycket av aboriginerna i Australien, så till den grad att jag samlade på mig flertalet skivor och också kom att skriva mitt specialarbete sista året på gymnasiet om just aboriginernas historia och kultur.

Förutom engagemanget för ursprungsbefolkningens utsatthet handlar mycket av Midnight Oils produktion om miljöfrågor ("diesel and dust, is what we breathe"). Mitt miljöengagemang har väl, liksom för musiken, aldrig blivit extremt betonat, men den gänglige Garret har verkligen fortsatt på den vägen. Han har de senaste åren gjort politisk raketkarriär och blev härom dagen utsedd till miljöminister i den nya socialdemokratiska regeringen i Australien (där maktskifte tillkommit efter att befolkningen tröttnat rejält på en korpulent och smådryg premiärminister som suttit ett drygt decennium - feel the vibes). Jag kunde inte låta bli att le och spela "River Runs Red (Black Rains Fall)"; "Antarctica", "Dreamworld" och just "Blue Sky Mine" på stereon.

Och om Peter Garret varit guatemalan och skrivit om förtrycket av Mayabefolkningen kanske vi hade varit i Australien nu...

Hem?

Home is where your heart is. Whereever I lay may hat, that's my home. Eller som det står på konstverken i nya terminalen på Arlanda - un citoyen du monde, partout chez soi (en världsmedborgare är alltid hemma, typ). Nåväl.

Jag ska i alla fall åka hem till Sverige en vecka i december (9-14 dec); ska gå controller-kurs på Sida. Det vill säga lära mig bättre hur vi kan hålla koll på biståndspengarna. Ska bo hemma in Nacka, hos Smedbergarna. Sedan ska jag åka hem till Åstorp i 1½ dygn och köra en snabbvisit hos mina föräldrar och mina syskon och alla de underbara syskonbarnen. Och sen åker jag hem till Guatemala igen, där julen ska firas av i 20-talet grader.

Och det ska bli roligt att träffa folk, kanske just dig! Hemma, ute på en pub eller så.

/Martin.

Mänsklig underutveckling

Igår släpptes Human Development Report 2007/08, FN-organet för utvecklings (UNDP) stora årliga huvudrapport. En liten del av rapporten, som dock alltid verkar vara det som får mest medieuppmärksamhet, utgörs av den lista för ”mänsklig utveckling” – human development index (HDI) – som rankar världens alla länder. Stolt etta i år var Island som petade ner Norge från tronen på basis av klart längre livslängd. Sverige hamnar på en helt OK sjätteplats. Det som håller oss från den absoluta toppen är fortsatt att den svenska ekonomiska utvecklingnivån, trots mer än tio år av god tillväxt, fortfarande är en bra bit efter världens allra rikaste länder.

HDI är ett mycket trubbigt mått på utveckling, men genom att väga samman inkomstnivå, utbildningsnivå och förväntad medellivslängd så får man i alla fall ett lite bredare mått än bara BNP/capita. Och med en för sin inkomstnivå helt katastrofal nivå av analfabetism är det just sammanvägningen som gör att Guatemala hamnar så illa i rankingen. Landet kommer först på 118:e plats, sämst i hela Latinamerika, trots att man räknat per invånare exempelvis är klart mer än dubbelt så rikt som länder såsom Nicaragua, Honduras och Bolivia. Det går inte att på några få rader förklara varför det är så, men att Guatemala är ett av världens mest ojämlika länder ger väl en antydan om var förklaringarna bör sökas. Landet ursprungsbefolkning är kraftigt diskriminerad, och befinner sig i ett utanförskap som får ordet att närmast sakna innebörd svensk kontext.

Det allra tydligaste exemplet på detta i FN-rapporten denna gång är nivån på kronisk undernäring i Guatemala bland barn. 54 % av alla barn under 5 år är kortare än vad de borde vara, ett säkert tecken på undernäring/felnäring. Det finns bara fyra länder i världen där situationen är värre (alla konflikthärjade länder i Afrika). Och bland den fattigaste femtedelen av befolkningen ligger denna siffra på 65 %, nästan 2 av 3 barn alltså. Det är världsrekord. Skammen borde, åtminstone en dag som denna, ligga tung över det politiska etablissemanget i Guatemala City. Och presidenten uttalade sig faktiskt i dagens tidning om saken, men nöjde sig med att säga att han tvivlade på att statistiken var i överensstämmande med verkligheten. Oscar Berger, dagens struts.

Vår lilla bubbla

Igår gjorde vi en dagsutflykt till den närliggande gamla kolonialhuvudstaden Antigua. Vi hade tänkt softa lite och övernatta, men alla hotell som vi ringde var fullbokade, så vi ändrade helt enkelt planerna lite. Vi hade det jättemysigt med god fika, shopping, allmänt flanerande och en smarrig lunch. Vid halvfem-tiden kände vi oss nöjda och påbörajde återfärden. Vi stannade till vid en järnsmidesaffär och köpte en jättefin väggljusstake, som var så stor att jag var tvungen att sitta med den i knät, med huvudet på sned för att inte bli spetsad av ett vasst järnlöv. När vi efter en del bilköande kommit tillbaka till Guatemala City så var det mörkt, och vi lyckades ofrivilligt bli avskickade från huvudstråket, för att i nästa sekund verkligen vara helt vilse. Huaah, då kände vi oss absolut inte kaxiga! Det var mörkt och vi var i helt okända kvarter utan minsta susning hur vi skulle komma rätt. Till saken hör att de flesta gatorna här är enkelriktade så även om man vet var man är och vart man ska så kan det vara svårt att ta sig dit. Vi hade en karta, men med den stora vassa järnljusstaken i knät var det inte speciellt lätt att försöka tyda den. Tack och lov så sov båda barnen under hela vår lilla "detour". Vår puls hade redan smått ohälsosam nivå utan skrikande barn i baksätet. Efter en stunds irrande stannade vi vid ett apotek som var tämligen upplyst och fick hjälp. Sedan var det inte så svårt att komma rätt, men vi var sannerligen inte där vi hade försökt gissa att vi var på kartan. Tio minuter senare var vi väl hemma igen i vårt trygga lilla hem. Martin och Agnes rusade direkt ut och slängde sig i poolen -för att känna på kontrasten!
Ja, "mitt hem är min borg" så är det verkligen här. Vi bor visserligen inte lika stort här som vi gör hemma i Nacka, men allting är så otroligt välordnat, och det känns så lyxigt. Man har lite svårt att inse att man är i Guatemala. Då vårt condominium ligger i "bra" kvarter så känns det ju helt OK även när man rör sig till fots häromkring. Likaså i de kvarter som jag kör med Agnes för att komma till dagis varje vardag. Men samtidigt så känns det som om man sitter i sin egen lilla bubbla. Sin trygga lilla bubbla som man trots allt är väldigt tacksam att man har eftersom man bor här och är van vid trygga lilla Svedala. Sedan känns det nyttigt att komma ut och se lite mer och snudda lite vid det som är den verklighet som de flesta guatemalaner har, vilket är oändligt långt från det liv i lyx och överflöd som vi är vana vid.

Diskussion vid middagsbordet

- Agnes, varför torkar du av dig på din brors kläder?
- Oj, jag trodde att det var en våtservett.

OK, vi blir ganska ofta arga på vår tjuriga 3-åring, men ofta kommer hon undan... :-)

Poco a poco, carro y no coche

Bit för bit, ”poco a poco”, ordnar sig vårt vardagsliv här i Guatemala. Nu i helgen har det till exempel införskaffats en liten grill som vi kan ha på vår lilla gräsplätt på ”baksidan”, och den invigdes med välskuren biff av gudomlig kvalitet som inhandlades hos den argentinske slaktaren uppe på en av de näraliggande huvudstråken. Nu behöver man förstås allt som oftast bil om man vill komma någon vart här i stan, och just i helgen har vi lånat en bil av min chef som gjorde att vi kunde utföra lite olika ärenden. Annars närmar vi väl oss också den dag då vi ska få vår egen bil (eller "carro" som det heter här - spanjorernas "coche" betyder "gris" här, även i bildlig mening). Det är väl nu en månad sedan vi betalade vår bil, men pappersarbetet med att få ”importtillstånd” till bilen från utrikesdepartementet och därefter för att få diplomatskyltarna tar sin tid. Tack och lov får vi hjälp av en guatemalansk tjej på ambassaden som ordnar med allt detta, så det enda vi måste ordna med är bibehållet tålamod. Vi borde väl få bilen innan jul i alla fall, förhoppningsvis lite tidigare. Och vad är det då för vrålåk vi satsar på? Jo, vi väntar på en Honda CRV, dvs. en s.k. stadsjeep eller SUV modell något större. Varför vi satsar på något sådant och inte på en vanlig kombi förklaras främst av två skäl: trafiksäkerhet och vägkvalitet. De flesta svenskar som skadas i utlandet gör det i trafiken, och här i Guatemala (även inne i stan) tillämpas väl inte de regler som finns särskilt strikt (och även det är ett understatement). Att då ha en bil som är lite tyngre och helt modern (Honda CRV toppar många säkerhetslistor) känns bra. Och det krävs inte långa resor utanför staden för att inse att det inte är helt fel med lite motorstyrka, fyrhjulsdrift och lite högre frigång: Guatemala är inte ett land där det offentliga bidragit med mycket investeringar, och det märks också på vägnätet. Dåligt samvete för miljöeffekterna; tjovars, lite blir det nog, men vi har åtminstone valt en modell med någorlunda vettig förbrukning jämfört med många av de monster som driver runt här i stan. Och med halva bensinpriset mot hemma så lär knappast plånbokseffekten vara den begränsande faktorn (vanlig 95:a kostar ca 6 kronor litern). Nåväl, inte minst Pia ser fram emot den relativa frihetsrevolution som ett eget fordon kommer att innebära för det dagliga livet här i stan, med hämtning och lämning på dagis, lite handling och kanske ett och annat inköp av fler saker som man vill ha till hemmet. Även om en grill redan är på plats.

Musikanten, Bier und Würste

Freunde,

Det började med en av de otaliga väggmålningar som fungerar som reklam i Guatemala. Det var vid vårt besök förra året i Guatemala som vi hittade en liten affär som sålde djurmat i San Pedro Atitlán vilken använde Bröderna Grimms stadsmusikanter som motiv. Jaha, lite lustigt, tänkte jag. Sedan har det fortsatt nu när vi bosatt oss här. Den utländska ölsort som har absolut bäst genomslag och spridning i huvudstaden är Beck’s och inte något amerikanskt blask. Jaha, där ser man, kan det vara en tillfällighet? Och så nu ett av Guatemalas mest populära korvmärken som våra korvtokiga små barn äter kors och tvärs. Vad är det då som egentligen pågår här?

Om ni undrar vad detta dillande ska leda till, så lugn, den röda tråden ska knytas ihop nu. Tuppen, katten, hunden och åsnan var ifrån Bremen. Beck’s kommer från Bremen. Och korvmärket heter, just det, BREMEN.

Tja, jag vet inte vad just dessa nordtyskar har gjort för att förtjäna den äran, men uppenbarligen finns det en speciell koppling mellan den gamla hansestaden och vårt värdland. Detta är naturligtvis något man borde forska lite i. Det seriösa svaret torde väl lyfta fram att det i Guatemala finns ett otal tyskättlingar, inte minst bland flera välbärgade familjer, ett arv av den tid då många tyskar runt 1900 flyttade till Guatemala och bidrog till att med kapital och teknik revolutionera driften av kaffeplantage. En mörkare sida var att många inte var de bästa arbetsgivare för mayaindianerna, och visade starka pro-nazistiska sympatier under 30- och 40-talen. Många tyskar utvisades också, och deras landegendomar konfiskerades, av den guatemalanska regeringen på beordran av amerikanska FBI under andra världskriget. Detta till trots är Guatemala fortsatt ett land med många länkar till Tyskland (det gick tydligen vilt till på Oktober-Fest på tyska klubben). Och det är det land i Centralamerika som har största tyska befolkningen, ca 4000 medborgare.

Men detta förklarar ju inte helt varför just Bremen är så populärt. I vilket fall tål det att tänkas på om inte den presidentkandidat som hade grönt som kampanjfärg (och sedermera vann) visste vad han gjorde. Den som varit på Weserstadion vet vad som gäller: grönt är Werder, och Werder är Bremen. Och det är det som gäller här! Dessutom bara en tidsfråga innan de åter är i topp i Bundesliga om ni undrar!

Euer Martin.

Firande i dagarna tre

Det blev en mysig utekväll för Martin och mig i fredags. En trerätters måltid och en flaska vin avnjöts på en hyfsat trendig restaurang. Bubbel drack vi hemma efter att barnen äntligen hade ramlat i säng vid 22.30-tiden (Isak hade sovit en första runda tidigare på kvällen så han var härligt pigg när vi kom hem!). Påföljande dag var dock hård. Det kändes som om vi hade festat järnet hela natten, men det ger väl ungefär samma resultat med lite vin och bubbel följt av otaliga uppvaknanden av än det ena barnet och än det andra, för att sedan slutligen bli väckt kl.6 av Agnes. Skönt för mig att jag hade fått en halvdag på spa av Martin i bröllopspresent, så jag fick slappa och njuta lite. Men i övrigt orkade vi inte fira Martins namnsdag med annat än att vi höll "frokost" och åt lite ägg och sill (direktimporterad från IKEA i USA) med en av Martins nya kollegor. Kvällen blev en lugn hemmakväll med några "Hipp Hipp"-avsnitt som avslutning. Jo, roligt var förresten att vi äntligen lyckades få webbkontakt med mormor och morfar i Vellinge. Vi har numera ett vanligt svenskt 08-nummer som ni alla är välkomna att ringa för att små- eller storprata lite närhelst andan faller på. Det kostar er alltså inte mer att ringa det numret än vad ett vanligt telefonsamtal gör därhemma. Det enda ni måste tänka på är att vi är sju timmar efter er... Vi ska maila ut numret till er.

Idag har vi varit på Zoo och firat Fars dag. Zoo här var en positiv överraskning med fina gröna anläggningar och väldigt många olika sorters djur. Det märktes att det var fler än vi som njöt av att kunna strosa omkring och låta barnen springa ganska fritt, samt ha lite picknick i gröngräset. Det låga inträdespriset (ca 15 kr) var säkerligen en bidragande orsak till att det var en härlig blandning av folk där, då man annars ofta tydligt märker hur segregerat detta samhället är. Som de skåningar vi är har vi avslutat denna Mårten gås-helg med lite hemgjord äppelkaka med vaniljglass, men gås det fick vi nöja oss med att titta på på Zoo.

En smått historisk dag

De senaste sex månaderna har Agnes börjat varje dag med att säga "jag vill ha klänning!". I morse föreslog jag lite försiktigt att hon skulle ha på sig "coola jeans" -och hon samtyckte! Mamma slog nästan hakan i golvet, fast inte lika hårt som Agnes slog i sin ena framtand i en kloss igårkväll. Slog hon månne huvudet i golvet oxå eller varför denna plötsliga vändning? Nåväl, jag är glad för att hon har haft jeansen på sig hela dagen (även om hon på eftermiddagen nämnde några gånger att hon vill ha sin blommiga klänning), fast jag är inte så glad åt den blodutgjutning hon har i tandköttet. Vi har en tid hos en barntandläkare i morgon efter dagis, och vi hoppas innerligt att tanden kommer att sitta kvar tills det är dags för den permanenta tanden att titta fram. Vidare rapport i ämnet kommer.

5 años sin soledad

Imorgon kväll blir det barnvakt och middag ute, och trots att en kallfront dragit in över Guatemala är det garanterat temperaturmässigt behagligare än vad det var i Vellinge för fem år sedan (som Pia och Anna frös vid fotosessionerna...). Men vi saknar att träffa alla de som var med och gjorde den dagen så speciell för oss. Värmen för er finns kvar i våra hjärtan, och de minnen som finns kvar av den 9 november 2002 är fortsatt många och ljusa.

Stora kramar från Pia och Martin

Semesterbild

Ja, vi antar att ni som tittar på denna hemsida hellre vill se närbilder på barnen (...Grand Canyon kan man ju kolla in på Google Earth...), men där var vi i alla fall. Agnes i turkos klänning och mamma i vinröd tröja och vita byxor.

Amazing!

PS. Det går att klicka på bilden och få upp den i större upplösning.

Godmorgon!

Det känns bara helt sjukt att sitta i Guatemala och lyssna direkt på P4 Malmöhus morgonprogram...

Guatemalavalet i svensk press

Jajemän, både SvD och DN har snuttar om valet för den som vill få mina tillsynesvis ogrundade påståenden bekräftade av andra. Det DN säger om extremlågt valdeltagande är dock påhitt, och motsägs av siffrorna från valdomstolen här i Guatemala. Deltagandet var ca 48 %, högre än andra presidentvalsomgången 2003 (och sannolikt en underskattning då vallängderna är ”uppblåsta” med upp till 25 % på grund av dubbelregistreringar, att många avlidna fortsatt finns med osv.). Därtill verkar deltagandet faktiskt ha varit klart högre på landsbygden än väntat (vilket bland annat kan hänföras till en decentraliseringsreform av valprocessen som stötts med svenskt bistånd). Samtidigt verkar många stadsbor, som till flertalet stöttade ex-militären Perez Molina, ha nyttjat allhelgonahelgen till att åka bort (långhelg här) istället för att stanna kvar och rösta. Så kan det gå.

La palomita blanca!

Kanske blir det en blänkare i någon av de svenska tidningarna imorgon, men här i Guatemala torde var och en av landets tidningar imorgon prydas av Álvaro Colom Caballeros långsmala nuna, ty denne man har av folket valts som landets nye president. Med 97 % av rösterna räknade har han fått ca 53 % av rösterna, mot 47 % för motkandidaten Otto Pérez Molina. Således blev det den lilla vita duvan som vann mot järnhanden. Och trots ett stort övertag i huvudstaden för Partido Patriotas kandidat så var resultatet än tydligare på landsbygden, där Colom krossat Pérez Molina. Sporadisk raketskjutning hörs härifrån vår lägenhet (där vi nu slutligen fått installerat internet, yes!), men det verkar vara ganska lugnt firande än så länge. I alla fall, here's the man...

Pappa missar...

När pappa hållt sig i Centralamerika de senaste två veckorna har mamma och barnen susat runt sydvästra USA (dock på säkert avstånd från alla eldsvådor). Men imorgon kommer de hem. Enligt säker källa är det också en liten kille som numera kan stoltsera med fyra tänder som landar i valhetsens Guatemala!

Snart är det avgjort

På söndag hålls andra omgången av presidentvalet i Guatemala, då de två kandidater som fick flest röster i första omgången i september ställs mot varandra. Det handlar om två män, Álvaro Colom för Hoppets nationella enhet (Unidad Nacional de la Esperanza, UNE) och Otto Perez Molina för Patriotiska partiet (Partido Patriota, PP). Givet att Guatemala är titeltokigt refereras ofta till dessa såsom ingenjören (Colom) och generalen (Perez).

I opinionsundersökningarna är det relativt jämnt, om än med visst övertag för militärmannen och hans högerparti som kampanjat under en slogan om "hårda tag" (mano dura - eller järnhand om man så vill), och att det krävs en man med "karaktär" för att hantera landets problem. Givet att osäkerheten och den höga brottsligheten i landet har varit den viktigaste frågan i valkampanjen, så har detta enkla budskap varit effektivt. Center-vänsterpartiet UNE och Colom har försökt kontra med att "våld kan bara stoppas med intelligens" (la violencia se enfrenta con inteligencia).

Båda kandidaterna har enbart rudimentära ekonomiska program, långt mer löftesbaserade än realistiska, och även i övrigt är skillnaderna i de två partiernas program på många punkter förvånansvärt små. Att så är fallet belyser det faktum att guatemalanska partier generellt har en väldigt grund ideologisk bas och mer fungerar som valmaskiner för män med maktanspråk. Givet detta blir frågor som "karaktär" väldigt viktiga, inte minst då stora delar av befolkningen, förvisso naivt men också i brist på konkreta politiska alternativ, istället söker en "ledare" som "bara kan ta och reda upp saker och ting i landet". Härvidlag har den mildare och lite grötigt talande Colom svårare att övertyga än den före detta generalen. Coloms styrka är att han oftast lyckas behålla ett slags moraliskt övertag, genom att presentera sig som fredens kandidat och garant för uppfyllnad av fredsavtalen från 1996. Samtidigt anklagas UNE för samröre med knarkmaffia, åtminstone på lokal nivå. Flera mord och mordhot har drabbat båda partier under kampanjen, vilket väl antyder att det inte är rent hus på någon sida egentligen. Perez militära förflutna, vilket bl.a. inneburit att han lett trupper som begått svåra brott mot lokalbefolkningen under inbördeskriget, har naturligtvis också varit en central ingrediens i valsoppan. En taxichaufför (dessa sanningssägare...) utmålade det hela som ett val mellan en "korrupt idiot" och en "mördare". Smutsig är bara förnamnet på valkampanjerna, med mängder av skumma påhopp på en nivå som vi i Sverige tack och lov inte varit i närheten av. Det ska bli skönt när kampanjandet är över, faktiskt.

Nobelpris till Guatemala

Att stoppas in som diplomat i ett litet land innebär att man snabbt får tillfälle att träffa och diskutera med höga beslutsfattare och opinionsbildare. Detta känns naturligtvis lite lustigt (för en åstorpare?), även om jag även i tidigare arbete träffat höjdare, om än inom en smalare finanspolitisk sektor. En utmaning är naturligtvis att inte glömma bort att de inte vill prata med mig för att jag är jag utan för att jag representerar Sverige/Sida och har stålar att backa upp mina önskemål med. Men som person är det naturligtvis ändå en kick att småprata med vicepresidenten, att bli hembjuden på middag till generaldirektören för statistikmyndigheten, att hälsa på och sitta bredvid Rigoberta Menchú (Nobels fredspris 1992 och presidentkandidat i första omgången i valet i Guatemala) på en bokpresentation.

Menchú fick nobelpriset "in recognition of her work for social justice and ethno-cultural reconciliation based on respect for the rights of indigenous peoples". Det säger kanske inte så mycket, men läs gärna mer om hennes arbete och historia på nobelprisets hemsida eller på Wikipedia. Att arbeta som MR-aktivist i inbördeskrigets Guatemala (1960-1996) var periodvis närmast att skriva under sin egen dödsdom, och både hennes far och bror blev mördade av landets armé och/eller säkerhetsstyrkor i slutet på 1970-talet. Hennes mod går inte att tvivla på, inte heller på det faktum att priset gjort mycket för hennes celebritet inom landet, även om hennes mycket svaga stöd i presidentvalet i september också visar att hon inte (ännu?) lyckats bli en person som kan uppbåda politisk entusiasm och stöd bland mayabefolkningen i Guatemala. I pressen refereras hon i alla fall ständigt till som ”Premio Nobel Rigoberta Menchú”. Politiskt sett är hon ändå en mycket intressant person, och den svenska ambassadören (Ewa för oss på jobbet…) träffar henne med jämna mellanrum.

Guatemala har en nobelpristagare till. Gissningsvis har inte många av er en aning om vem han är, men Guatemala verkar vårda sina pristagare bättre än vad jag tror att vi gör i Sverige. Skolelever här som når utöver grundskolans första år läser obligatoriskt något av Miguel Ángel Asturias verk, vilka renderade honom litteraturpriset 1967 . Asturias var en bitande kritiker av Guatemalas ojämlika strukturer och av bananföretaget United Fruit Company (se tidigare blogginlägg), och efter den CIA-stödda militärkuppen 1954 mot den demokratiskt valde presidenten Jacobo Arbenz tvingades Asturias i landsflykt och hans böcker kom med på listan över ”misshagligheter” som skulle brännas. Miguel Ángel Asturias son Rodrigo blev så småningom ledare inom en av de vänstergerillagrupper som bekämpade militärdiktaturen under kriget, där han nyttjade kodnamnet ”Comandante Gaspar Ilom” efter en fiktiv person i en av hans pappas mest kända böcker. Såsom många militärer och gerillaledare försökte sig Rodrigo Asturias på en politisk karriär efter fredsavtalen 1996, men i presidentvalet 2003 fick han inte mer än knappt 3 % av rösterna. Och så en återkoppling till Sverige. Rodrigos son Sandino Asturias är i fars och farfars tradition mycket politiskt engagerad, självklart till vänster (vilket inte betyder riktigt samma sak som i Europa, men strunt samma). Sandino leder bland annat en ”think tank”, Centro de Estudios de Guatemala, som jobbar med MR-frågor (mänskliga rättigheter) och uppföljning av fredsavtalen 1996. Denna organisation deltar bland annat i arbete med att stärka och förbättra funktionssättet för Guatemalas relativt oordnade kongress som motpol till president och regering; ett arbete som får svenskt biståndsstöd och som av utomstående utvärderare visat sig vara riktigt bra. Från ambassadens sida träffar vi på Sandino relativt ofta. En dag tror jag att jag ska be honom berätta lite mer om sin far och farfar.

Och sen kanske man borde se till att läsa något av Eyvind Johnson... :-)