lördag 29 november 2008

Sydamerika - close encounter

En kortare vykortmässig hälsning fran Cartagena de las Indias, Colombia - vart första besök i Sydamerika pa riktigt (i maj var vi ju pa en colombiansk ö i Karibiska havet).

Via Panama, där vi passade pa att under 6 timmars transfertid ta en taxi till en viss kanal och spana läget, kom vi i förrgar till Cartagena. Vi är ganska bortskämda med vacker spanskkolonial arkitektur i och med att vi dagligdags bor nära Antigua de Guatemala, en gang huvudstad i spanska vicekungadömet Centralamerika. Cartagena var a sin sida huvudstad i vicekungadömet Nya Granada, och har för oss varit en mycket positiv upplevelse hittills. Den centrala delen av staden, det gamla Cartagena, är ett väldigt charmigt gytter av sma gator och gränder med mängder av vackra färggranna gamla hus, ofta med kolonialbalkonger, och inte minst med ett fantastiskt folkliv som man inte far uppleva sa ofta i Guatemala. Visst är värmen till fördel - med 25-30 grader aret om är det inte konstigt att det hänger folk pa trottoarer och ut fran balkonger närmare dygnet runt. Med vackert hav runt staden, stora fästningar och en maffig ringmur är C en riktig fullträff, men har liksom solen sina fläckar med nagra oförklarliga fula 60-talshöghus i utkanten av innerstaden (för att inte nämna den ohyggliga stadsdelen Bocagrande, där skyskrapehotell ligger längs stadens bästa stränder (och dit vi ska flytta imorgon, inför konferensen)).

Isak är helt förälskad i alla gula taxibilar som far omkring - han vinkar ner hur manga som helst som hans föräldrar sedan maste skicka iväg igen. Och bade han och Agnes var hur lyckliga som helst när vi akte häst och vagn genom stan i skymningstid igar - jawohl, wir sind Turisten. Vi har egentligen mest hängt här, promenerat, njutit, och tagit mycket pauser/siesta. Igar hade vi en spännande upplevelse (?) när vi efter att ha tagit ett eftermiddagsdopp i havet promenerade längs en större väg längs ringmuren. Snett framför oss, kanske 30 meter bort, tappar en större bil, typ SUV, vänster framhjul och med hjulaxeln slirande i asfalten girar den tvärt över fran sin fil och upp mot trottoaren. Nu var det aldrig nagon större fara, bilen stannade pa vägbanan, men det var en lite smachockad familj Holmberg som hoppat ut i gräsmattan pa andra sidan trottoaren. Anything can happen, any day. Annars känns Cartagena mycket gästvänligt och sa tryggt ett ställe med mycket turister kan vara; känns lite trakigt att inte kunna utnyttja staden "till fullo" även pa kvällarna. A andra sidan är det inte bara barnen som är trötta da. Pia lyckades dessutom med konststycket att igar köpa världens största take-away-middag pa ett lokalt kina-hak. 2 portioner räckte till middag för 2 vuxna igar, samt till bade lunch och middag för oss alla 4 idag (visst, vi var lite trötta pa stekt ris nu ikväll men jisses vad praktiskt att bara värma pa...).


Well, vagar inte stoppa in mitt minneskort i denna datorn, sa det far bli ett litet vykortskort som jag hittade pa nätet sa länge. Imorgon ska vi aka pa heldagsbattur till nagra öar utanför staden för snorkling och bad. Playa Blanca later ju fint, vi far väl se. Kram kram fran Karibienturisterna, speciellt till alla som skrapar vindrutor och har langkalsonger.

tisdag 25 november 2008

Spela din roll, niña

Agnes, i sängen, efter välling och sagor, berättar om eftermiddagens videostund med några kompisar:
- Ylva var lilla Campanita (älvan Tingeling), och Alicia var hon med rosa vestido (klänning). Sen fanns det inga flickor kvar. Så jag fick vara en med pluma (fjäder) på huvudet (sjörövare?). Sen kom Peter Pan och salvó a (räddade) en flicka. Vet du, Campanita finns med i alla películarna (película=film; ref. att älvan finns med i "inledningsjingeln" till Disney-filmer).

Spanskan tar över allt mer... Och givet hur passionerat vår dotter också äter majstortillas med mosade bönor ("sí, mamí, quiero otra tortilla con frijoles!!! Por favvoooorr") så är det nästan lite svårt att säga vilken kulturell tillhörighet hon är närmast nu. Eller inte: svensk-guatemalansk-prinsessig!

PS. Vattkoppsfronten: Isaks prickar verkar ha varit falskt alarm, han är löjligt pigg, men än kan vi inte ropa hej - lilla granntjejen fick plötsligt feber idag...

söndag 23 november 2008

Mot slutet

Sedan flera veckor har det på jobbet varit uppenbart att vi närmar oss slutet på året. I min roll på ambassaden ingår bland annat att hålla koll på utbetalningar av biståndsmedel, och det är snarare regel än undantag att en stor del av dessa kommer i slutet av året. Jag skulle nu kunna slungas ut i en diskussion om det finns årliga "utbetalningsmål" för biståndet eller inte, men för tillfället orkar jag inte riktigt - det får räcka med att säga att det finns många faktorer som driver på hur det ser ut. Men det blir lite körigt att hinna med att få färdigt avtal, hålla utvärderingskommittémöten och allt sådant vi håller på med. På flera sätt är det naturligtvis bra - med tidskniven på strupen kan byråkratier bli förvånansvärt effektiva - så länge effektivitet inte betyder sämre kvalitet. Ja, nu rann jag ju iväg lite i alla fall.

Det jag skulle komma till var att årsslut också innebär uppbrott. Två familjer med roliga, färgstarka, öppna och trevliga individer lämnar vår lilla gemenskap i Guatemala City för att åka vidare på nya äventyr, och det har varit avtackningar och middagar och sådant där i flera olika vändor och konstellationer senaste dagarna. Det är ju inte någon statshemlighet att sådant är livet i ex-pat/diplomatsvängen; de eviga uppbrotten; och naturligtvis hoppas vi att detta inte innebär sluten på de relationer vi påbörjat här med dessa vänner. Men. Små slut är det. Lekkamrater som stått för skoj och vardagstrygghet försvinner bort, både för mig och Pia och för barnen. Vi vuxna har förstås valt det här livet, barnen har det inte.

Nu kommer i alla fall tre tokdagar på kontoret när massor ska ordnas, sedan åker hela familjen till Cartagena de las Indias i Colombia (jag ska delta i en ovältajmad konferens där). Lär vara en av Latinamerikas vackraste kolonialstäder som ofta ligger i topp när kontinentens resmål rankas. Blir faktiskt vårt första besök i Sydamerika... om vi nu kommer dit. Det går vattkoppor i kretsen, och vi oroliga föräldrar undersöker nu timme för timme alla små prickar som börjat komma på lille Isak (Pia med mest frenesi, för det blir väl hon som får stanna hemma om det bryter ut). Fortsättning följer, nu kort avsked. Vi ses och hörs, vänner.

Cartagena, Colombia.

PS. Min fru dricker redan glögg, mer än en månad innan jul. Är det normalt?

torsdag 20 november 2008

Extremer

Körde precis på Guatemala Citys huvudaveny. Vad springer över gatan? Jo, en liten flock på sisådär sex-sju getter, tätt fäljda av sin vallpojke....
Minuten efter kommer en konvoj på två snabba motorcyklar, två SUVar med livvakter, en bepansrad bil (troligen president Colom eller någon minister), en polisbil, samt en flakbil med militärer med golvfast kulsprutevapen....
Bara i Guatemala?

måndag 17 november 2008

Juleljus och novembermat

I lördags (15/11) invigdes den årliga officiella julpyntningen av stan. Avenidorna kring en centralt belägen plats (Obelisken) stängdes av redan på eftermiddagen och sedan blev det tal, sång och dans. I affärerna har sedan länge julmusiken strömmat ur högtalarna och pyntet börjar väl snart reas ut eftersom det har legat så länge på butikshyllorna.....
Men talandes om högtider och traditioner så har vi icke heller i år lyckats få tag på någon gås. Lika lite bakade vi några Gustav Adolfs-bakelser. Vi har haft fullt upp med att hänga med i de guatemalanska traditionerna i år. Martin berättade tidigare om firandet av de dödas dag. Vad han inte berättade var att man i detta sammanhang även äter en traditionell rätt, "Fiambre". (Ja, det vill säga om man har råd). En slags kall pyttipanna, med massa krispigt kokta grönsaker och kallskuret, och någon slags vinaigrette (ätes kallt). Helt OK, men får jag välja så säger jag alla gånger "GÅS".

torsdag 13 november 2008

Kommer hem från bio

Kommer hem från bio. Senaste Bond-filmen (30 kr) med riktigt burkigt ljud. Har åkt med svenske grannen som snart lämnar Guate och drar hem. Klockan är halv elva på kvällen och där står en av vaktmästarna i garaget under våra ombonade radhuslängor och tvättar vår bil. Alltså, det är naturligtvis ingen nyhet för mig att vi betalar honom för att tvätta den ett par gånger i veckan, inte heller att han jobbar fram till elva eller tolv på kvällarna (eftersom han ändå måste gå runt och släcka ljusen i trapphusen då). Men det är inte bara popcornen i magen som känns som en klump när jag ser honom gnida på vår flådiga bil. Vad håller vi på med?

Det är något otroligt barockt med att leva i ett land med sådana klyftor som det är i Guatemala. Man orkar väl inte tänka på det just hela tiden, men det går ju inte heller att blunda för ojämlikheten, den brutala orättvisan i samhället gör faktiskt ont. Men mycket mindre för mig som har mätt mage, friska barn och goda reserver på banken. Jämför det med vår vaktmästare. Eller vår favorit-taxichaufför som jobbar dag och natt och som har två söner med epilepsi hemma. Eller kvinnan utanför biografen som nu mitt i natten försöker tjäna en liten slant genom att kränga ett tuggummi eller en cigg. Eller det lilla barnet som leker på refugen i täta bilavgaser med hennes mamma försöker kränga telefonkort i bilköerna. Eller mycket värre öden, det behövs inte ens livlig fantasi för att se dessa, bara någorlunda öppna ögon.

Gör vi rätt i att ha vaktmästaren till att tvätta bilen mitt i natten? Det känns uppenbarligen inte bra, men jag kan inte säga att det är fel. Vi vet att han drar in extremt viktiga extrainkomster till sin familj på detta sätt; vi betalar förhållandevis bra. Naturligtvis är det för jävligt att han har så dålig grundlön att han måste extrajobba halva nätterna, men jag kan nästan garantera att det inte skulle göra vaktmästaren och hans familj gladare om jag gned på den själv (klassisk ursäkt?). Vi lever ett osannolikt priviligierat liv här borta. Som sagt, en klump i halsen eller magen eller var det nu är, det är sannerligen ett problem av mycket relativ art. Men vi måste alla kunna rättfärdiga våra livsval och sätt att leva, och det är för oss klart mer komplicerat här än vad det var i Sverige. Antagligen därför kände jag ett sting av avundsjuka till våra vänner som nu åker hem. En annan fråga är väl om man upplever Sverige likadant efter att ha levt här.

Försöker intala mig själv att den riktiga faran jag borde vara orolig för är när den där klumpen slutar infinna sig, men känner mig inte nöjd med detta heller.

Dagis eller skola?

Agnes har större delen av denna terminen haft läxor ungefär två gånger i veckan. Det kan låta hårt och kanske elitistiskt, men oj vad hon gillar det. Det är en övningsbok där hon får träna på logiskt tänkande och spatial uppfattning. Hon har gillat det så mycket att jag har varit tvungen att köpa en liknande bok så att vi har kunnat ge henne "läxor" de dagarna som hon inte har några från skolan. Det har gått så långt att det har blivit bland det första som hon säger när hon kommer upp på morgonen " jag vill göra min läxa!" Martin är den som vanligtvis går upp först på vardagsmorgnar här. Sedan är det nästan alltid Agnes som vaknar, och då går hon till Martin som brukar sitta med sin frukost och morgontidning, så de har en liten mysig stund tillsammans med "läxa" och tidning, innan lillebror kommer och "livar upp" morgonen.
Hon är ju fortfarande i svensk dagisålder, men här är verksamheten mer upplagd som en skola för små barn. Mycket lek hinner de med, men oxå mer lektionsliknande timmar finns på schemat. På måndagar har de tex. datalektion, tisdagar är det dags för bibliotekstimme, onsdagar gymnastik, torsdagar är det musiklektion och på fredagar kommer någon förälder i klassen och bjuder på mellanmål. (Även Isak har dessa aktiviteter, och gillar det skarpt).
Igår hade Isak terminsavslutning med ett litet uppträde för oss föräldrar. Barnen var enhetligt klädda och dansade till några låtar om solen och bussen (ni vet den som går runt hela staden). Jag kan väl inte direkt säga att Isak är född till scenmänniska, men han snurrade åtminstone runt på rätt ställe och såg mer nyfiken än rädd ut där han stod med sin lilla kartongbuss i pannan. Imorgon är det Agnes tur att inta scenen.

söndag 9 november 2008

Sex och äktenskap

Medger att titeln kanske är värdig Aftonbladet, men fortsätt läs i alla fall. Det råkar vara så enkelt att jag och Pia idag varit gifta i sex år. På vår bröllopsfest deltog 89 personer, varav det enda barnet var lille Jonathan Stefors, då två veckor gammal. Sedan dess har denna släkt- och vänkrets ynglat av sig lite till (och här har väl då sex haft något med det hela att göra...). Närmare bestämt 48 gånger (!!!) om vi räknat rätt (tar i denna kalkyl med senaste tillskotten från toastmaster Sidenvall Jegou och best man Smedberg där "due delivery" är i dagarna). Hade således blivit en något annorlunda tillställning om den hållits idag... Grattis alla vänner till era fantastiska små.

Inte utan yngel-effekter...

lördag 8 november 2008

Gender Cruising

Förlåt, allvarlig gubb-varning kanske (är ju närmare 45 än 20), men jag tyckte det var lite småroligt när jag kom hem och i allmän röra på Isaks rum hittade Barbie, topless och i högt skurna hotpants, tillsammans med Byggare Bob i gul hjälm åkande i en stor cabriolet. Tjejen vid ratten förstås.

Vår son älskar sina leksaksbilar; han är närmast manisk ibland. Agnes har det, på egen begäran, väldigt rosa på sitt rum (och det är ju hennes docka som Isak lånat). Hur rätlinjig är manlighetens och kvinnlighetens utveckling egentligen? Och vad är egentligen det viktiga att som förälder försöka upplysa sina barn om vad gäller värden generellt, könsrollers vara eller inte vara osv? Mycket att tänka på medan man sitter vid datorn med en lördagsöl medan frun är och handlar present till morgondagens barnkalas... :-)

torsdag 6 november 2008

Från Drottninggatan?

Härom dagen, på framsidan av en av landets större morgontidningar en bild på två guatemalanska skurkar som gripits för kidnappning, utpressning och misshandel. Notera klädvalet för vår mer rundlagde bad guy; tydligen en vän av vårt fädernesland.

Up close and personal...

tisdag 4 november 2008

Preferred option

Få tillfrågade experter i Guatemala verkar tro att det kommer att spela någon större roll för deras land och dess invånare (här och i USA) vem som vinner det amerikanske presidentvalet idag. Enligt dagstidningen Prensa Libres färska opinionsundersökning skulle ändå 79 % av guatemalanerna rösta på Obama, 21 % på McCain, om de hade rösträtt i dagens val. I en separat telefonundersökning blir siffrorna 72 vs. 28 %. The Economist har på sin hemsida haft en omröstning (Global Electoral College) där läsare i varje land fått rösta på Obama eller McCain, drygt 50,000 totalt, varefter varje lands läsare räknats som en valkrets med ett antal "elektorer" beräknat enligt folkmängd (såsom det amerikanska systemet ju är uppbyggt i presidentvalen). Enligt dem har Guatemalanerna röstat 64 % på Obama och 36 % på McCain, vilket faktiskt är den högsta siffran för McCain i hela Latinamerika så när som på 3 länder (Venezuela (!), Colombia och Kuba (!!), där bara det sistnämnda landet har McCain som favorit). Sverige har i Economist undersökning solida 87 % för Obama, vilket dock är jämnt lopp om man jämför med rent sovjetiska 100 % vs. 0 % i äkta Obama-fästen som Montenegro, Kirgisistan, Maldiverna, Kamerun och Kambodja. Well...

Tur att det är amerikanerna, i allt ifrån New York till Hicksville, som röstar idag, för då finns det fortfarande utrymme för lite spänning under valvakorna ikväll/inatt. Utöver Kuba är det nämligen bara i Algeriet, Irak och DR Kongo som det finns en McCain-majoritet hos Economist-läsarna globalt sett, resten är mest mörkblått (demokratiska partiets färg). Vi ska i alla fall spana CNN ikväll, dricka slabbig öl och äta popcorn (ungefär som vid Superbowl, bara att jag bryr sig lite mer om vem som vinner). Yes we can.

söndag 2 november 2008

Rörelser kring döden

1 november är helgdag i Guatemala; Alla Helgons dag, eller Día de los Muertos (de dödas dag) uppmärksammas klart mer intensivt än hemma. Kanske är det en lyckad mix av katolska och mayatraditioner som gör att firandet blir en bra blandning av folkligt, traditionellt och genuint. Efter att i fredags kväll inlett helgen med att följa våra barn i en högst otraditionell (för Guatemala) "trick-or-treat" vandring i lägenhetsområdet där vi bor, besökte vi igår en mindre stad, Sumpango, ca 5 mil från Guatemala, som är känd för sitt "firande" av de dödas dag.
















Del av kyrkogården i Sumpango.

I grunden är väl huvudkonceptet landet över att man precis som i Sverige besöker kyrkogården. I Guatemala är det dock betydligt mer ambitiöst, man smyckar gravarna med blommor och cypressris, målar om mausoleumen, har pick-nick och dricker öl, spelar musik och umgås; och så sist men inte minst så flygs det med drakar. Jag är inte säker på symboliken, det har något med de dödas andar att göra, men det är ganska speciellt att se barn och vuxna springa runt bland smyckade gravar, kämpande för att få upp en liten plast- eller pappersdrake i luften. I bl.a. just Sumpango har drakflygandet utvecklats till en stor festival som hålls på ett större fält i närheten av huvudkyrkogården, med tävlingar för bästa design i olika storleksklasser (we're talking big and bigger), matstånd, krimskramsförsäljning, dånande marimba-musik (typ xylofon - inte så sexigt) och slutligen också kamp för att få upp drakarna i skyn. Igår var en bra dag: en rejäl och stabil vind som ändå inte var alltför kylig under de mörkgråa molnen. Och vi fick en glimt av det riktiga Guatemala där det döljer sig under alla eländesrubriker och alltför ofta får vara bilden för detta vackra men plågade land både inåt och utåt.















Antar att ni ser vulkanen mellan molnen där bak...

lördag 1 november 2008

Säsongens badkille

Isak på Key Largo, Florida, oktober 2008