Kommer hem från bio

Kommer hem från bio. Senaste Bond-filmen (30 kr) med riktigt burkigt ljud. Har åkt med svenske grannen som snart lämnar Guate och drar hem. Klockan är halv elva på kvällen och där står en av vaktmästarna i garaget under våra ombonade radhuslängor och tvättar vår bil. Alltså, det är naturligtvis ingen nyhet för mig att vi betalar honom för att tvätta den ett par gånger i veckan, inte heller att han jobbar fram till elva eller tolv på kvällarna (eftersom han ändå måste gå runt och släcka ljusen i trapphusen då). Men det är inte bara popcornen i magen som känns som en klump när jag ser honom gnida på vår flådiga bil. Vad håller vi på med?

Det är något otroligt barockt med att leva i ett land med sådana klyftor som det är i Guatemala. Man orkar väl inte tänka på det just hela tiden, men det går ju inte heller att blunda för ojämlikheten, den brutala orättvisan i samhället gör faktiskt ont. Men mycket mindre för mig som har mätt mage, friska barn och goda reserver på banken. Jämför det med vår vaktmästare. Eller vår favorit-taxichaufför som jobbar dag och natt och som har två söner med epilepsi hemma. Eller kvinnan utanför biografen som nu mitt i natten försöker tjäna en liten slant genom att kränga ett tuggummi eller en cigg. Eller det lilla barnet som leker på refugen i täta bilavgaser med hennes mamma försöker kränga telefonkort i bilköerna. Eller mycket värre öden, det behövs inte ens livlig fantasi för att se dessa, bara någorlunda öppna ögon.

Gör vi rätt i att ha vaktmästaren till att tvätta bilen mitt i natten? Det känns uppenbarligen inte bra, men jag kan inte säga att det är fel. Vi vet att han drar in extremt viktiga extrainkomster till sin familj på detta sätt; vi betalar förhållandevis bra. Naturligtvis är det för jävligt att han har så dålig grundlön att han måste extrajobba halva nätterna, men jag kan nästan garantera att det inte skulle göra vaktmästaren och hans familj gladare om jag gned på den själv (klassisk ursäkt?). Vi lever ett osannolikt priviligierat liv här borta. Som sagt, en klump i halsen eller magen eller var det nu är, det är sannerligen ett problem av mycket relativ art. Men vi måste alla kunna rättfärdiga våra livsval och sätt att leva, och det är för oss klart mer komplicerat här än vad det var i Sverige. Antagligen därför kände jag ett sting av avundsjuka till våra vänner som nu åker hem. En annan fråga är väl om man upplever Sverige likadant efter att ha levt här.

Försöker intala mig själv att den riktiga faran jag borde vara orolig för är när den där klumpen slutar infinna sig, men känner mig inte nöjd med detta heller.