Grönt är icke skönt

Strax bortom ambassaden, i skuggan av några lummiga träd på lugna 8e avenidan, såg jag dem. De passade ju inte in. 3 grönklädda män med automatkarbiner. Och något tiotal meter längre bort stod två poliser vid sin pick-up. Det är de gemensamma patrullerna mellan militär och polis som nu nått zon 10 - den mer välmående delen av Guatemala City där ambassaden ligger och där vi bor. Med förklaringen att det råder brist på poliser och i ljuset av den dåliga/sämre säkerhetssituationen har således också denna tröskel nu korsats - militär på gatorna - en inte helt okomplicerad sak i något land, och särskilt inte i ett land som hade en repressiv militärdiktatur så sent som i början på 1980-talet. Och jag undrar om folk verkligen köper detta; jag menar, vad ska finniga tonåringar med grova attackvapen verkligen kunna göra i tättbebyggt område? Men det är väl ett försök att visa handlingskraft och lyfta moralen hos folk - ett folk som ju längre tiden går levande i ett samhälle där dussintals mord, oräkneliga rån och utpressningar hör till vardagsmaten blir mer och mer desperata på att se kraftig handling från myndigheterna. Ja, det är verkligen sorgligt att lära känna den kollektiva neuros som är Guatemala idag.

Du käre lille snickeboa...

Vår äldsta älsklingsunge har de senaste dagarna gjort små gipsmagneter. Mycket pyssligt och fint. Ni vet, man häller gips i små plastformar, låter dem stelna, målar dem i fina färger och sedan limmar man fast en liten magnet på baksidan. Samtliga blev jättefina, utom en där magneten limmades fast åt fel håll så att den inte ville fastna på kylskåpet. Vad gör man då? Självklart så ska ju magneten sitta på kylskåpet, så då det är ju bara att ta lite lim på den andra sidan oxå... självklart riktigt lim à la Karlssons klister.
Magnetskrället går icke att rubba! -Tips, någon???

Hemma borta

Tog mig slutligen tid att läsa Maciej Zarembas artikelserie om integration som gått i DN nu i mars - I väntan på Sverige - eftersom jag tycker att frågan är en av de mest intressanta och kluriga för vårt samhälle att komma bättre underfund med. För problem, det har vi, det behöver man inte vara skarpögd samhällsjournalist för att lista sig till. Jag kan i alla fall utan någon tvekan starkt rekommendera att avsätta någon timme för att läsa denna intelligenta serie. Skulle inte bli förvånad om det blir Stora Journalistpriset en gång till för Zaremba, för gång på gång lyfts systemabsurditeter och kulturella krumsprång vackert och underhållande fram genom mängder av belysande exempel samtidigt som den röda tråden är stark och tydlig. Och manar till eftertanke.

Så här sitter jag och funderar på varför jag egentligen trivs väldigt bra med att bo utanför Sverige, att jag känner mig lite friare än vad jag gör hemma. Att bli bemött mer som ett vitt blad där jag tror mig kunna påverka tolkningen, snarare än att vara en av de där vid busshållplatsen som morgon efter morgon undviker att hälsa på de andra. Är den svenska kulturen, om jag nu får dra till med ett så generaliserande begrepp, kanske lite kvävande? Som kanske också bidrar till integrationsproblemen? Men jag gillar ju så mycket av det där svenska - allemansrätten, offentlighetsprincipen, sommarnattsljuset, till och med det nordiska svårmodet väcker anklang. Och språket är vackert. Kan det vara så att jag helt enkelt trivs bra med att kunna plocka russinen ur "det svenska" och svära mig fri från de mindre positiva sakerna (som hyckleriet kring den svenska "respekten" för olikheten, för att återvända till integrationsfrågan)? Kanske. Kanske gillar jag bara kittlingen av att utomlands vara mer annorlunda än vad jag är i Sverige - fåfänga alltså. Men nej, nu ska jag inte rusa vidare - läs Zarembas artiklar istället och se vart den för era tankebanor!

Goda resultat av svenska biståndspengar

Tänkte först att titeln skulle vara "Många döda - svenska biståndspengar inblandade", men insåg sedan att jag är svensk byråkrat och inte "journalist" på Aftonbladet. Nåväl.

”Fältbesök” låter kanske lite konstigt för en utomstående, men dessa är en väldigt viktig del av biståndsarbetet på en ambassad (även om det blir av för sällan). För det första handlar det om att komma ut och verkligen få koll på aktiviteter som Sida finansierar på ett eller annat sätt, och för det andra handlar det om att få ut oss biståndsbyråkrater ut i den verklighet vi faktiskt arbetar för att förändra. Som Pia nämnt tidigare har jag alltså i veckan varit ute och svängt i landet (varje raksträcka över 200 meter kommer som en total överraskning på vägar i nordvästra Guatemala…), närmare bestämt i regionen Huehuetenango på gränsen mot Mexiko. Över 70 % av befolkningen lever på under 15 kronor om dagen, väldigt många hushåll är splittrade då mannen lämnat för att söka jobb norrut, analfabetismen ligger på ca 40 % (klart högre för kvinnor), och ja, majoriteten av befolkningen är maya. Det är sjukt kuperat, bistert och hårt, men vackert. Smuggling av varor från Mexiko är en favorithobby för de driftiga (inte minst efter mexikanska pesons kraftiga depreciering senaste halvåret), en annan är opiumodling. När fattigdomen fallit i landet som helhet under 2000-talet har den stigit här. I denna region (och några andra) finansierar Sida projekt för förbättrad mödra- och spädbarnsvård sedan mer än ett decennium tillbaka. I Huehuetenango var mödradödligheten 2007 ca 240 avlidna mödrar per 100.000 födslar, mer än 100 gånger högre än i Sverige och dubbelt så högt som genomsnittet i Latinamerika. Guatemala är ett av de länder i regionen som satsar minst pengar på offentlig sjuk- och hälsovård (drygt 1 % av BNP jämfört med 9 % i Sverige och 15 % i USA), och av dessa medel går det mesta till sjukhussystemet och inte till primärvård nära människorna.

I denna väldigt tuffa kontext har de Sida-finansierade projekten lyckats nå en del riktigt häftiga resultat. Minskad mödradödlighet i de områden där det finns jämförbara data och inte minst i de kommuner där projekten funnits en längre tid (brist på data är dock en stor svaghet i uppföljningen); extra vårdpersonal i mödra- och spädbarnsvård som tidigare varit Sidafinansierat har i år staten till fullo övertagit finansieringen (första gången i biståndshistorien i Guatemala); och hälsomodellen som projektet implementerat håller nu på att rullas ut över hela landet (vilket bl.a. innebär vårdtillgång i varje kommun 24 timmar om dygnet mot tidigare normala 8h, nya rutiner för patientmottagande och skapande av lokala hälsokommittéer ute i byarna vilka ofta ligger flera timmars promenad från kommunens hälsocentral). Det kanske inte låter som så mycket, men det är ingen liten sak att med klart begränsade medel förbättra hur man i ett helt land organiserar den offentliga mödra- och spädbarnshälsan.

Möten med de regionala sjukvårdsmyndigheterna, besök på några vårdstationer och ”fullservice”-kliniker (där man till och med gör kejsarsnitt) samt möten med traditionella barnmorskor och lokala ”hälsokommissioner” ute i några byar långt ifrån ära och redlighet var, förutom väldigt många timmar i bil, huvudpunkterna i besöket. Jag säger det inte för att det är politiskt korrekt, jag menar det verkligen: sådana här besök känns väldigt värdefulla för förståelse av vad vi håller på med. Och som tillåter en att bli imponerad av viljan, kraften och engagemanget hos de som jobbar ”där ute” med minimala resurser – läkare, distriktsansvariga organisatörer, sjuksköterskor, barnmorskor och frivilliga folkbildare. För min del var detta också ett lite speciellt besök, eftersom det föll på mig att på något sätt leda delegationen i frånvaro av ambassadens handläggare för hälsostödet (som är höggravid – surprise) och andra höjdare. Ja, det enda man kan säga är att man varken blir en stor offentlig talare (därtill på spanska) eller hälsoexpert över en natt, men jag tror att det hela gick OK för egen del. Inte heller folkhälsan i Guatemala kan förbättras från en dag till en annan (!), men det svenska projektet har visat att det till och med under enormt svåra förhållanden går att minska dödligheten kring graviditeter och förlossningar med lite extra resurser och nya angreppssätt. En konkret pusselbit i kampen för ökad respekt för extremt fattiga människors rätt till värdiga levnadsförhållanden.

Äntligen vårdagjämning

... ja i alla fall kan man känna detta äntligen(!) om man bor i Sverige. Det måste erkännas att det inte riktigt har samma betydelse här i Guate.
Tror i alla fall att jag och Agnes lite snabbt ska göra några fina inbjudningskort och bjuda in grannbarnen till en lite högtidlig invigning av Agnes och Isaks nya tienda (=affär), dagen till ära. (Med morfar och några bräder och krokars hjälp blev det en liten affär under vår lilla ställning till rutschkanan). Det passar väl bra med lite fredagseftermiddagsfika med hembakta kanelbullar vid nya affären?
Ha en skön helg!

Febrero loco ....

...y marzo otro poco. När vi bodde i Rennes för tio (!) år sedan så fick vi lära oss att aprilväder det har man i mars i Frankrike (om jag nu överhuvudtaget minns något av min franska så heter det där något i typ med "giboulets de mars"). I Guatemala har man det alltså i februari och det heter som i rubriken "febrero loco", vilket betyder "galna februari", men här har man tillägget att det även kan fortsätta lite till i mars. Det gör det just nu! Vi som äntligen trodde att den efterlängtade guatemalanska sommaren hade kommit. Den senaste veckan har vi haft härligt varma dagar och vi har badat en del i polen. Men idag beror kanske lågtrycket på att Guatemala, liksom vi, är ledsna för att mommo och moffa tidigt i morse satte sig på planet hem till Sverige... Vi går nu en gråmulen dag till möttes. Jag på kontoret i Antigua. Barnen på dagis och sedan simning. Martin på fältbesök långt borta i Huehuetenango.

Inlägg

Ja, det blir ju lite si och så med mitt bloggande. Jag är inte i det närmaste så frekvent med inlägg som Martin är. Trots min tynande närvaro på vår blogg jag kan lova att jag i alla fall har drabbats av "bloggsjuka". Även jag tänker flera gånger per dag "bloggmeningar", och att det här och det där kunde ju vara något att berätta om. Men sedan när kvällen kommer så sätter jag mig inte lika ofta vid datorn och plitar ner mina tankar, och således så blir det av dessa inget. Men försök till bättring lovas!

Overshooting del 2

Hrm hrm. Här skriver man ett blogginlägg om kronans överdrivna (?) depreciering och så vänder det nästa dag och fortsätter rejält så ett par dagar till. Tjoho, löneförhöjning. Får ser hur länge den glädjen varar. I alla fall var mitt "klagomål" någon dag mer vältajmat än det upprop från Sveriges ambassader/konsulat i Tokyo och New York som damp ner på vår lilla ambassad idag (som ett mejl i inboxen, så att säga). Ni kan väl gissa er till vad innehållet var, mer eller mindre. Någon större mediekampanj i Sverige lär det väl inte bli givet kårens stukade medieförtroende efter såpan Diplomaterna på TV. Nåväl, nu håller vi personligen tummarna för en längre rekyl - vi ska köpa en andra bil inför ambassadens flytt av kansli inom någon månad. Jag har dock redan börjat sörja den kommande förlusten av mina små morgonpromenader till jobbet - bilkö känns inte så sexigt.

Var på ett EU-möte idag med en inbjuden ekonomisk expert. Alla lämnade mötet aningen skakade över hur mycket värre det ser ut konjunkturellt jämfört med för bara ett par månader sedan. Förutspåelser om "svält i isolerade områden" och "tydligt ökad fattigdom" hängde också kvar i luften. Slutorden var "att ekonomin här ännu inte fallit ner i det branta konjunkturhål som hägrar, men att den hänger ut över kanten och börjar tappa greppet".

Sjöodjur och motornisse

Panorama från Atitlán-sjön, som vi slutligen fick visa också för Vellingefolket (som överlevde både färden dit och hem - om än knappt). Verkar slutligen som om det blivit lite varmare i Guatemala efter en klart sval inledning på året (den kallaste på många år enligt kollegorna på jobbet). Oh well, vi ska ju inte klaga när huvuddelen av våra läsare befinner sig med fortsatt tjälvarning. Och så Panajachels senaste tillskott på taximarknaden... Tuk Tuk...

Långt över ribban?

OK. Sverige har grym koll på sina offentliga finanser, med stora överskott senaste åren och ganska låg skuld. Sverige har en industri som håller mycket hög internationell konkurrenskraft. Sverige har välutbildad befolkning, ett välordnat samhälle med bra infrastruktur och fungerande statliga institutioner. Sverige har låg inflation. Guatemala har väl en låg offentlig skuld, men har supersvaga institutioner och hög korruption, extremt höga våldsnivåer, de högsta nivåerna av analfabetism i Latinamerika, svag tillväxt och produktivitetsutveckling för att vara ett utvecklingsland och en exportindustri främst baserad på råvaror som socker och kaffe. Guatemalas inflation var uppe över 15 % för några månader sedan. Varför ser det då ut så här?

Skvalp, skvalp över Atlanten - växelkursen svenska kronor/guatemalanska quetzales

Vad jag egentligen vill göra är inte att försöka förklara kortsiktiga valutakursförändringar, utan notera det faktum att jag, med lön i kronor och utgifter i guatemalanska quetzales, i relativa termer har fått en lönesänkning med i runda slängar 30 % sedan semestern förra året, och till detta kommer att prisökningarna i Q är klart högre. Men det ligger ju lite i tidens anda med lägre lön... (även om vi med utlandstillägg, risktillägg osv fortsatt har bra villkor, inget snack). Men det märks. Nåväl, man kan ju inte annat är förbluffas över hur valutamarknaderna styrs av brutala kortsiktiga strömmar som inte har mycket att göra med grundläggande ekonomiska strukturer. Visst, quetzalen kryper nära US-dollarn, men även USA:s ekonomis grundvalar torde väl ändå vara värre skakade än Sveriges (kolla bara på deras skuld- och underskottsnivåer...). Kommer från nationalekonomikurserna ihåg att vi studerade teorier kring "overshooting", dvs varför växelkurser (och ibland börskurser) på kort sikt kan variera långt utöver vad som är ett slags rimligt värde. Om något är ett skott över ribban måste det väl vara kronans utveckling de senaste 9 månaderna. Eller?

För övrigt, gällande något helt annat, så är det dyster läsning när Economist spanar in löneskillnaderna mellan män och kvinnor i EU. I Sverige är dessa nästan exakt på EU-snittet (17½ procents skillnad!!). Ska man se positivt på detta ur svenskt perspektiv, så kan man notera att några av de "bästa" länderna är typ Italien, Malta och Portugal (vilka hamnar så bra eftersom väldigt många kvinnor (som sannolikt skulle varit i lågbetalda lågstatusjobb) inte ens är inne på arbetsmarknaden). Men det är rätt sunkig läsning i alla fall. Long way to go.

Alla färger var blå

Revolution? Avkristnande? EU-anpassning? Frågorna hopade sig.

Det började i förra veckan med ett vanligt flaggbyte. Ambassaden får med jämna mellanrum leveranser av nya flaggor sända från Sverige, och i början av förra veckan fick vaktpersonalen, som är ansvariga för avdelningen hissning och halning, ett nytt inpackat exemplar. Det tog dock nästan tre dagar innan en skarpögd andresekreterare såg att det gula korset bara fanns på ena sidan av flaggan, den andra stolt vajande helblå.

Återstår att se hur lång tid det tar innan någon upptäcker kritstrecksmustachen som jag ritat på drottning Silvias porträtt i ambassadentrén... ;-)

Leende guldbruna ögon

Agnes pratar ibland om att hon redan varit gift två gånger (skiljsmässorna (?) nämns dock aldrig). Och det stämmer (skamfullt nog) att vi vuxna tyckte det var smålustigt att låta henne leka bröllop med pojkkamrater. Nils och Jesper var de lyckliga utvalda i alla fall, och hon var väl 2-3 år då. Nåväl, nu är Agnes förbi den första giftasåldern och är nuförtiden mest ballerina. Isak däremot, med sina stora blå ögon, har sedan en tid blivit alltmer intressant för tjejerna i hans ålder. Och vi vuxna kan nu inte låta bli (kanske lite pinsamt igen) att presentera för bloggläsarna den flicka som han gråter över när hon inte har tid att leka mer. Vi nämner i alla fall inte ordet flickvän, ej heller planeras för låtsasbröllop. Anyway, mexikanska Camilla - eller Milla som Isak säger. Och visst har också hon härliga ögon...