tisdag 18 augusti 2009

Vikten av att vända blad

Varje måndag på Agnes skola har man bibliotekstid. Veckans fem utvalda alster bärs hem i en blå ´bag´ där det står "EQUITY AMERICAN SCHOOL" och "We build lifetime readers" i vitt. I en plastficka finns en rödvit lapp där det står "Agnes Holmberg - Prekinder". Om hennes skola har något tema så är det just detta - tonvikten på att skapa lust kring läsning. Men det ställs också krav - all läsning ska "dokumenteras" och en viss volym ska uppnås. Agnes kan förvisso alfabetet , men kan inte sätta ihop bokstäverna till ord och kan bara med fullständig säkerhet "läsa" ett ord - sitt eget namn. Who cares? I hennes ålder handlar det från skolans sida naturligtvis också mer om krav på föräldrarna än på barnen - vi ska läsa och sedan fylla i uppgifter i hennes stora "skoldagbok", för att skapa en "vana". Varje dag ska denna dagbok också signeras av någon av oss. Skriftlig uppföljning dagligen är vi också bortskämda med från Isaks (och tidigare Agnes) dagis.

Sedan kidsen var riktigt små har vi hela tiden läst mycket för dem, och självklart har våra barns glupande aptit på sagor varit inspirerande återkoppling. Men visst, "Barbapapas vinter" eller "Gittan och gråvargarna" är inte lika kul efter xx läsningar (känns som xxx i alla fall). När barnen tröttnat på att tjata om en till "läser" de vidare själva. Värst är Isak som ofta med en ekorres nit hämtar bok efter bok från hyllan i andra rummet och bläddrar blad efter blad innan han med ett knyck förpassar boken till något hörn av sängen, eller om det är dagtid, bygger torn av böcker på lekbordet. Somnar ofta mellan berg av böcker. Agnes visade i somras att hon kan uppnå samma stadium av trans när hon under några veckor plöjde igenom sex, sju årgångar av storkusinernas avlagda Bamsetidningar på egen hand. Seriekollektionen här hemma är rätt skral. Och det är i alla fall bara morfar som gitter köra högläsning ur serietidningar.

Lifetime readers? Vem vet? Barnens föräldrar har i alla fall i sann periodaranda gått mer med iPod i örat än utan de senaste dagarna. Kokongartad sträcklyssning på Reine Brynolfssons inläsning av den andra Millennium-boken, Stieg Larsson ni vet. Han läser bra, Reine, även om han inte kan uttala Ramlösa rätt. Tur att Salander och Blomkvist dricker mest kaffe. Och jag kan fortsätta att inte ljuga fullt ut när jag säger att jag inte "läser" deckare. Eller spänningslitteratur som det väl heter för vuxna på inställsamt nyspråk.

1 kommentar:

Jonna sa...

Skönt att höra att den sant svenska konsten att var svidande sarkastisk - och kanske också ironisk - går att lära sig även om man växer upp utomlands!