I fruktdisken på Ica Maxi…

…kan man ju alltid tänka på vilka konsekvenser vår stora aptit på bananer haft, och fortfarande har, i Central- och Sydamerika. Lars Berge skriver i en kolumn i SvD om ett av de stora multinationella bananföretagens dystra historik, vilket hade brutala effekter och säkert i viss mån fortsatt präglar Guatemala genom den United Fruit-sponsrade statskuppen i landet 1954. Känns uttrycket bananrepublik igen? Det var med detta landet i åtanke som uttrycket kom till.

Och tyvärr verkar det som om vinstintressena inom bananindustrin fortsatt inte är kompatibla med vad som kan anses vara ett gott moraliskt omdöme (givet att det ligger substans i det att Chiquita nyligen stött gerillagrupper i Colombia). Företag som dessa bidrar till att dra kapitalismens namn i smutsen. Och tyvärr är det vi, konsumenterna, med våra pengar och efterfrågan ger dem fortsatt drivkraft. Konsumentmakt i negativ bemärkelse?

Mer om folk som flyttar

Temat migration är naturligtvis alltför brett för att helt täckas i en eller ett par blogg-inlägg. Men jag kände att en liten uppfölning till mitt förra kan vara på sin plats. Nämligen att det också bör sägas något om varför folk drar. Fattigdom och relativa inkomstskillnader, ja, det är klart att det påverkar. Men lika mycket tror jag att det beror på att de reella möjligheterna i Guatemala och alltför många andra länder är så förbannat små att på ett betydande sätt förbättra sin skrala lott, precis som de var i Sverige i mitten/slutet av 1800-talet då 1,2 miljoner eller runt 1/4 av befolkningen lämnade Svea rike. Det handlar om ett monumentalt misstroendevotum med fötterna gentemot de institutionella ramverk som bär upp länderna - politiska, ekonomiska, you name it. Dessa borde kunna verka för befolkningarnas bästa genom att bidra till och tillåta för individer att förändra sina liv med egen kraft. Att det inte är så i Guatemala är alltför uppenbart.

Ut och in

I veckan var det återigen stora rubriker i de lokala tidningarna här i Guatemala om att rekordmånga guatemalteker som vistats illegalt i USA utvisats därifrån, över 18500 personer hittills i år. Tumskruvarna dras åt. Och det handlar inte främst om folk som begått brott eller så. När man läser deras historier är gråten ibland nära; män och kvinnor som bott och jobbat i USA i åratal (17 år är det högsta jag läst, men det finns säkert värre) grips av migrationspolis, sätts i häkte några månader och sedan på ett plan tillbaka hit utan möjlighet att få träffa sina nära och kära, ibland t.o.m. sina egna barn som fötts i USA och därmed är amerikanske medborgare. Liksom de flesta av er som läser detta är väl min relation till detta stora land kluvet. Och på minussidan för mig står definitivt hur oresonlighet och inhumant, ibland rent ut sagt grymt, som landets opersonliga institutioner verkar vara kapabla att utsätta enskilda individer, främst icke-medborgare, för. Det är för mig inte enkelt att förstå att man i det land som tydligast visar på multikulturalismens inneboende möjligheter, immigranternas kraft och människans förändringspotential kan behandla individer så. Därtill människor som ofta utsatt sig för stor fara och umbäranden för att bara komma in i landet och söka förverkliga ”drömmen”, för att inte tala om att sedan överleva när ”drömmen” tar lite tid att förverkliga. Migration utsätter oss alla globalt för många nya utmaningar, och långt ifrån alla av dem är av godo. USA har full rätt att söka administrera dessa utmaningar, men I’ll be damned om det måste vara genom att agera vad jag uppfattar som tvärt emot några av grundvalarna till dess egen storhet. Alternativ måste finnas. Både norr och söder om Río Grande kommer migrationsfrågan högst sannolikt att fortsätta väcka stort intresse, inte minst vad kandidaterna inför det amerikanska presidentvalet i november nästa år har att säga om saken.

Kanske om saker som berör detta, eller om helt andra saker, kan den del av Desafío Latinos redaktion som idag åkt till USA:s näst största stad Los Angeles för en två veckors rundresa i sydvästra USA berätta mer om. För Los Angeles passerades härom året tidpunkten då mer än hälften (av de ca 4 miljoner invånarna) beräknas ha spanska som modersmål, och i hela Kalifornien beräknas dessa vara i majoritet runt år 2020, så Pia kan säkert fortsätta öva español. Barack, Hillary och de andra håller helt garanterat också på att slipa på sina spanska glosor och konjunktiv inför 2008.

Lokala nyheter berör

Jag antar att det jag skriver nu bidrar till det fenomen som ändå är alltför uppenbart, men det är skumt hur liten världen ändå kan kännas i all sin mäktighet. Nära nyheter beröra mest… Vi har i veckan som gått härifrån Guatemalas horisont kunnat följa hur både Åstorp och Vellinge nått den svenska rikspressen, kanske inte helt oväntat med lite dystra förtecken (eftersom nyheter från små orter nästan alltid per definition är av detta slag i en alltmer blaskifierad medieverklighet på nationell nivå – därför länkar till lokala tidningar som behåller banden till folks verklighet). Således har vi följt det faktum att gymnasieskolan och folktandvården i Vellinge bränts ner, utsatta för den ack så svårförklarade förstörelselustan (åtminstone för en fyrkantig ekonom som jag). Och idag har ett annat spännande sociologiskt fenomen fått explosivt utrymme i Åstorp, nämligen att gäng med stark eller svag anknytning till fotbollslag samlas på avskilda platser (i detta fall industriområden) och slåss.

Eftersom vi för någon vecka sedan hade förmånen att, sittande i en bekväm soffa i vår lägenhet i Guatemala, uppleva brottstycken av den värld som finns bakom detta våld när filmen ”Hata Göteborg” spelades på vår lilla laptop-skärm, känns det hela nästan kusligt nära och bekant. Hata Göteborg handlar om ett kompisgäng i Helsingborg i slutet av tonåren, med närhet till våld som sammanlänkande faktor, och är en relativ lågbudgetfilm regisserad av Helsingborgssonen Robert Lillhonga som hade premiär i maj i år (Tack till Anna Bäckman för tipset!). För den som vill förstå lite mer om vad det handlar om, eller kanske också för den som bara vill njuta av nordvästskånskan när den verkligen är som bäst, kan jag också rekommendera ett besök hos videobutiken (eller naturligtvis till någon sajt på nätet om man inte är så nogräknad med upphovsrättslagstiftning, men det vet väl var och en bäst själv). Jag kan också varmt rekommendera reportageboken Med uppenbar känsla för stil av frilansjournalisten Stephan Mendel-Enk som berör ämnet destruktiv manlighet och fotbollsrelaterat våld, och som jag läste någonstans att det varit en inspirationskälla för Lillhonga till filmen (vars undertitel är en dramakomedi om manlighet när den är som sämst). För mig kändes mycket i den boken alltför välbekant, antagligen eftersom det som beskrivs är något som alla killar som är uppvuxna i en mindre ort och/eller varit inblandade i lagidrott de senaste 30 åren garanterat har upplevt. Till såväl killar och tjejer rekommenderar jag boken såsom ingång till att finna ytterligare pusselbitar som förklarar varför män tyvärr ibland är som de, jag menar vi, är. Att reducera spelrummet för manlighetens destruktiva mekanismer är en superviktig uppgift för hela samhället (och nej, det handlar inte om att utradera könsskillnader). Detta från avbytarbänken i ett mycket grått och regnigt Guatemala…

Väntat men härligt

Ja, vänner, det rådde ingen tvekan om att dagen skulle komma, men ändå blev vi glatt förvånade när lillebror kl. 19.25 igår kväll började klappa händerna för första gången. En nöjdare liten kille får man leta efter. Kanske också efter en så fånigt stolt pappa.

Tusen intryck utanför stan

Jag hade en dag med mängder av nya intryck förra veckan när jag fick göra mitt första fältbesök, dvs. när man åker ut utanför kontorets trygga inre och ut för att träffa riktiga människor som påverkas av de projekt vi ansvarar för på ambassaden. Jag åkte med några kollegor till Chimaltenango, ett viktigt handels- och produktionscentrum någon timme från Guatemala City. Där besökte vi två olika projekt som mina kollegor ”håller i” finansieringen av.

Det första programmet handlade om mikrokrediter till kreditkooperativ, dvs. pyttesmå lån till individer som gemensamt (ex. i byn) samordnar sig och håller i det administrativa kring ränte- och amorteringsinbetalningar. Sverige ger stöd till en paraplyorganisation som i sin tur finansierar/subventionerar lån till fattiga mikroföretagare, i detta fall enbart kvinnor av ursprungsbefolkningen. Vi åkte ut till en liten avsides by utanför Chimaltenango och fick vara med på ett ”vanligt” möte där kreditkooperativet (banco comunal) Bola de Oro på 38 kvinnor i alla åldrar, men samtliga i färgstarka ”folkdräkter”, träffades för insamling av räntebetalningarna (som ligger på 3 %, inte mycket men samtidigt ändå en utmaning för många). Lånestorleken per individ låg på i genomsnitt ca 2000 kronor (vilket ungefär motsvarar den lagstadgade minimilönen). Vi pratade sedan med flera av kvinnorna för att höra vad de gjort med pengarna, hur det gått rent kommersiellt, hur deras familjer (främst män) reagerat på deras förehavanden osv. Utökad tomatodling, utökad uppfödning av djur, öppnande av liten affärsverksamhet såsom köp och försäljning av andrahandskläder var några exempel på verksamheten. Flera vittnade om tydliga förbättringar av deras ekonomiska situation som följd av lånen, och därtill kom flera vittnesmål som bekräftade det som låneorganisationens ansvariga redan tidigare sagt till oss: vilken skillnad det gjort för kvinnorna vad gäller deras självkänsla och roll i familjen – vi pratar om ”empowerment”. I ett land där en majoritet av kvinnorna fortsatt måste be sin man om lov för att gå ut är detta inte en struntsak. Rent ekonomiskt pekade flera på tydliga vinster (köp av sugga för 2500 kr som fått 6 kultingar att sälja för 500 kr styck osv). Återbetalningsfrekvensen på 99 % inom hela projektet visar dels på att det går att få bra avkastning, tillika på det starka sociala tryck som är själva garanten bakom utlåningen i brist på annan säkerhet. Krediters roll för framgångsrikt företagande, på alla nivåer, kändes helt uppenbart, och jag skänkte en tanke till förra årets Nobelpristagare, Mohamad Yunus, för hans klarsynthet i denna fråga såsom pionjär i Bangladesh på 70- och 80-talet.

Det andra programmet var på ett mer svårarbetat område: arbetsrätt. Sverige ger tillsammans med en amerikansk stiftelse som heter Soros Foundation (jepp, just den Soros…) stöd bl.a. till organisationer som hjälper arbetare att kräva sin lagliga rätt i ett land där de officiella institutionerna (såsom Arbetsmarknadsministeriet) inte är i närheten av att kunna följa upp läget ute i landet. Vi fick följa med vår samarbetsorganisation för möten med ledningen på en större textilfabrik, en ”maquiladora”, varifrån det kommit rapporter om oegentligheter (såsom utebliven betalning av övertid, summariska uppsägningar (inte minst av gravida kvinnor), riskfylld arbetsmiljö osv.). Detta var intressant både ur arbetsrättsperspektiv, men också för att höra om företagarnas situation i ett läge där deras lönenivå (som sagt ca 2000 kr/månad) är 3-4 gånger högre än konkurrenterna i Asien (läs Kina). Att befinna sig i en myllrande fabrik med hetsig salsamusik för att stimulera och extremtuffa dagskvoter att nå upp till var i sig också en lärdom, om inte om annat om hur väl vi har det i vårt eget land, där löpande band-arbete i stort är ett minne blott. Efter företagsbesöket åkte vi till samarbetsorganisationens kontor, där vi fick träffa några av de ”drabbade” av en annan maquiladoras personalpolitik. På grund av klassiska missförstånd satt jag då där med fyra arga arbetare som undrade vad jag kunde göra för dem. Det var inte helt lätt att vara ärlig och säga att jag personligen inget kunde göra. Att lyssna och försöka dirigera frågorna vidare är ibland det enda man kan göra.

Egentligen kan jag inte säga att jag riktigt smält alla intryck från fältbesöket. Det kändes både hoppfullt och samtidigt visade det på hur brutalt stora bristerna och riskerna är, hur mycket det finns att jobba med. Vi får väl se hur det känns om ett tag när jag även mer konkret kommit in i mina ”egna” projekt och program, som dock utspelar sig främst i huvudstaden. Mer om det en annan gång.

Isak i träning

En av Isaks favoritsysselsättningar är absolut att få promenera. Och det är en lisa för föräldrarnas ömkliga ryggar när hjälp finns att få. Bilden är från vårt skolbesök på "barnens dag" beskrivet tidigare. Vår lille kille var mycket populär!

12 Avenida 14-09 Apto 1-L, Zona 10

Vi har ett hem. I måndags kom vår packning från Sverige och samtidigt flyttade vi in i en lägenhet på bottenplan i en s.k. condominium, vilket i detta fall innebär en kvadrat med trevåningshus runt en innergård med ganska mycket lekvänlig gräsmatta, en pool med barnavdelning, samt med en gemensamhetslokal med gym och därtill rymligt garage med platser rakt under varje lägenhetsuppgång (vi har 3 platser!). Hela stället lyder under det framstegsklingande namnet ”Oakland Villas”, vilket dock delvis förklaras av att hela grannskapet vi nu bor i heter Colonia Oakland (varför återstår att utreda). Guatemala City är indelat i olika ”zonas”, ett drygt 20-tal av olika storlekar. Colonia Oakland är en del av Zona 10, vilket främst är centrum för affärs-/och nöjeskvarter för de besuttna, men också med en del bostäder. 7-8 minuters promenad till ambassaden avskräcker inte alls, trots att man måste korsa en tungt trafikerad fyrfilig väg i ett land där övergångsställen bara finns på film (obs, liten överdrift). Vårt nya lilla hörn på jorden är liksom många av bostäderna i zona 10 relativt nybyggda, de är ofta snygga och stilrena, har mörka, sobra trägolv, men verkar under ytan kanske inte riktigt hålla måttet rent kvalitetsmässigt. Jag kanske bara är lite petig, men i så fall är det min fars förtjänst.

Vi bor nu i en lägenhet med tre sovrum, en större inre hall där vi har ställt skrivbord och en TV som ännu inte är inkopplad. Jag och Pia delar på ett badrum med badkar och dubbelvask, och har också lyxen att ha en stor klädkammare att gå in i (dock utan ventilation – varning för mögel i tropisk zon). Barnen delar därtill på ett badrum med dusch, och från deras respektive rum kan man gå ut på en egen liten grästäppa, på ”baksidan”, där vi också har vår ”egen” palm som ensam överlevt byggherrarnas framfart. Sedan har vi ett ganska stort vardagsrum där även matbordet står, gästtoalett, ett småknasigt inrett kök men med alla bekvämligheter man behöver, samt med intilliggande tvättstuga. Sedan till det ”roliga”. I anslutning till tvättstugan ligger ännu ett litet sovrum med eget badrum. Att ett sådant rum finns är en självklarhet; så är det i alla lägenheter och hus vi tittat på; var annars ska din ”muchacha” bo (dvs. din anställda hemhjälp, alltid kvinna och nästan alltid maya)? Ja, sannerligen saknas det inte tecken på att man nu befinner sig i ett klassamhälle av yppersta rang. Det kommer att bli en mental utmaning att i boende och professionellt umgänge ofta inlemmas i överklassens relativa lyxliv samtidigt som det är så skriande uppenbart hur förbannat påvert alltför många har det här i staden och landet. Behöver jag nämna att hela vårt ”condo” är inhägnat och har beväpnade vakter? Schizofrena tankebanor till trots: vi är glada att vi har ett fint boende och ser fram emot att göra det mer till ”vårt” hem. Och till vårt hem är alla vänner välkomna för att vara schizofrena med oss!

Hemmavardag

Vardag igen. Nu är vi åter i Guatemala City, eller som man säger här ”La Ciudad” eller ”La capital” eller rätt och slätt Guatemala. Martin har knegat sig igen sin första dag på jobbet (vilket han berättat om själv), och vi andra har haft vår första ”riktiga” vardag själva. Lite lekplats, shopping på ett ställe typ Bauhaus och en stund hos den lokale Honda-försäljaren (som har bollhav och rutschkana!) fick vår förmiddag att bara rinna iväg. På eftermiddagen fick vi besök av en kvinna som vill börja jobba hos oss, men jag känner mig inte övertygad om att hon passar riktigt för våra behov. Har ikväll fått rekommendationer angående några andra kvinnor, så imorgon ska jag försöka hitta lämpliga tillfällen att träffa dem för att se om någon av dem kan tänkas passa bättre. Så kan en måndag se ut för en svensk diplomatfru i Guatemala!

Piñata på barnens dag

Det är inte helt lätt att inse hur fattigt Guatemala är när man sitter här i en stor, fräsch lägenhet med alla möjliga moderna bekvämligheter runt omkring sig (förutom Internet - Martin ordnar från jobbet!), och nyss har avnjutit en delikat lunch på någon flådig restaurant. I de kvarter där vi bor för tillfälligt har få guatemalaner råd att bo, och de som gör det har snarare läskigt mycket pengar –klicken medelsvensson är ganska liten här. I lördags förmiddag när vi kom hem från affären var det barnkalas på gården. Eftersom det hela var uppbyggt kring lekplatsen samtyckte jag när Agnes ville vara med en liten stund. En liten rosalila ballongvärld var uppbyggd kring rutschkanan och det fanns ett stånd med popcorn, blåsbubblemaskin och sockervadd, tårta med lilla sjöjungfrun, samt två tonårstjejer som uppträdde och försökte ”uppvigla” 1 till 6-åringarna till sång och dans. Efter en stunds uppträden var det lunchdags (vi stannade inte på det, men det såg ut som om det skulle vankas varmkorv, så det kändes ju tämligen bekant från våra kalas därhemma). Innan utfodringen började samlades barnen kring en ”piñata”. ”Piñata” är en cirka meterlång pappdocka, ofta någon Disneyfigur, fylld med godis. Barnen slår på dockan tills den går sönder och godiset trillar ner på marken så att barnen kan samla upp det –lite annorlunda fiskdamm helt enkelt. Eftersom vi dagen innan hade varit med när vår spanskskola hade firat ”Día del niño” på en lågstadieskola i ett mycket fattigt område, och då haft åtskilliga olika piñatas så visste Agnes mycket väl vad som var i dem. Så när det hade blivit ett litet hål i piñatan på kalaset så skyndade hon fram, stack upp handen och norpade åt sig lite godis. Ja, godis tycker alla barn om, oavsett bakgrund och uppväxtförhållanden. Och man kan lugnt säga att de barn vi träffade på fredagen respektive lördagen hade olika förutsättningar. Skolan låg som sagt i ett fattigt område en dryg halvtimme från huvudstaden, och det som kändes mest jobbigt var inte att se de barn som uppenbarligen inte kom från några välbärgade hem, utan den skock med ungar som trängdes utanför stängslet och tittade in på våra festligheter –de barn vars föräldrar som inte ansåg sig ha råd med skrivböcker och pennor, och således fick de inte gå i skolan trots att själva skolan är gratis för alla. Brrr, det är alldeles för många som har det svårt! Vår skolas insamlingar hade emellertid varit så framgångsrika att vi kunde dela ut både godis och bollar även till barnen utanför, och jösses vad små söta barnnävar kan samla ihop bara viljan finns där. (Som präktig svensk kan man ju tycka att det vore bra om man kunde, om än inte helt byta ut, så åtminstone komplettera allt godis med att även dela ut tandborstar….kanske så småningom).

Omöjligt att missa

Jag vet att jag är obotligt sent på det, men med tanke på att vi inte har haft tillgång till nätet så har det inte blivit av tidigare. Men nu, kära vänner, kommer ni snart inte längre att ha någon ursäkt för att inte ha koll på att Guatemalas store son, Carlos Peña, beskriven i tidigare inlägg, blev den nya Latin American Idol! Effekten här går väl bäst att jämföra med hur det blev i Finland när de för första gången vann Eurovisionsschlagerfestivalen med Lordi härom året. Beskåda och njut (efter egen vilja), och glöm inte bort var ni hörde det först....
Firande: http://www.youtube.com/watch?v=JAZoAca_57c
Sång: http://www.youtube.com/watch?v=p4tvPldCOPk

First impressions last?

Första dagen på ambassaden: möten, möten, möten, men också ett trevligt mottagande av mina kollegor. Ambassaden ligger inhyst i en större men något sliten vitputsad villa i ett av Guatemala Citys bättre kvarter. Dock har jag idag fått reda på att det är den svenska ambassad i världen som har minst utrymme per anställd. Drömmar om flytt till mer ändamålsenliga lokaler har tydligen florerat under längre tid. Nåväl, just nu har jag 3 minuters promenad hit från lägenheten där vi fortsatt bor, och jag har fått ett eget rum med utsikt (över lite taggtråd och en byggarbetsplats) så det känns helt OK. Att få skapa lite stabil vardag känns nu som en prioriterad verksamhet, men eftersom vi ännu väntar på klartecken att få flytta till det som förhoppningsvis ska bli vårt hem de närmsta åren så lär stabiliteten väl dröja, inte minst för Pia och barnen.