Tusen intryck utanför stan

Jag hade en dag med mängder av nya intryck förra veckan när jag fick göra mitt första fältbesök, dvs. när man åker ut utanför kontorets trygga inre och ut för att träffa riktiga människor som påverkas av de projekt vi ansvarar för på ambassaden. Jag åkte med några kollegor till Chimaltenango, ett viktigt handels- och produktionscentrum någon timme från Guatemala City. Där besökte vi två olika projekt som mina kollegor ”håller i” finansieringen av.

Det första programmet handlade om mikrokrediter till kreditkooperativ, dvs. pyttesmå lån till individer som gemensamt (ex. i byn) samordnar sig och håller i det administrativa kring ränte- och amorteringsinbetalningar. Sverige ger stöd till en paraplyorganisation som i sin tur finansierar/subventionerar lån till fattiga mikroföretagare, i detta fall enbart kvinnor av ursprungsbefolkningen. Vi åkte ut till en liten avsides by utanför Chimaltenango och fick vara med på ett ”vanligt” möte där kreditkooperativet (banco comunal) Bola de Oro på 38 kvinnor i alla åldrar, men samtliga i färgstarka ”folkdräkter”, träffades för insamling av räntebetalningarna (som ligger på 3 %, inte mycket men samtidigt ändå en utmaning för många). Lånestorleken per individ låg på i genomsnitt ca 2000 kronor (vilket ungefär motsvarar den lagstadgade minimilönen). Vi pratade sedan med flera av kvinnorna för att höra vad de gjort med pengarna, hur det gått rent kommersiellt, hur deras familjer (främst män) reagerat på deras förehavanden osv. Utökad tomatodling, utökad uppfödning av djur, öppnande av liten affärsverksamhet såsom köp och försäljning av andrahandskläder var några exempel på verksamheten. Flera vittnade om tydliga förbättringar av deras ekonomiska situation som följd av lånen, och därtill kom flera vittnesmål som bekräftade det som låneorganisationens ansvariga redan tidigare sagt till oss: vilken skillnad det gjort för kvinnorna vad gäller deras självkänsla och roll i familjen – vi pratar om ”empowerment”. I ett land där en majoritet av kvinnorna fortsatt måste be sin man om lov för att gå ut är detta inte en struntsak. Rent ekonomiskt pekade flera på tydliga vinster (köp av sugga för 2500 kr som fått 6 kultingar att sälja för 500 kr styck osv). Återbetalningsfrekvensen på 99 % inom hela projektet visar dels på att det går att få bra avkastning, tillika på det starka sociala tryck som är själva garanten bakom utlåningen i brist på annan säkerhet. Krediters roll för framgångsrikt företagande, på alla nivåer, kändes helt uppenbart, och jag skänkte en tanke till förra årets Nobelpristagare, Mohamad Yunus, för hans klarsynthet i denna fråga såsom pionjär i Bangladesh på 70- och 80-talet.

Det andra programmet var på ett mer svårarbetat område: arbetsrätt. Sverige ger tillsammans med en amerikansk stiftelse som heter Soros Foundation (jepp, just den Soros…) stöd bl.a. till organisationer som hjälper arbetare att kräva sin lagliga rätt i ett land där de officiella institutionerna (såsom Arbetsmarknadsministeriet) inte är i närheten av att kunna följa upp läget ute i landet. Vi fick följa med vår samarbetsorganisation för möten med ledningen på en större textilfabrik, en ”maquiladora”, varifrån det kommit rapporter om oegentligheter (såsom utebliven betalning av övertid, summariska uppsägningar (inte minst av gravida kvinnor), riskfylld arbetsmiljö osv.). Detta var intressant både ur arbetsrättsperspektiv, men också för att höra om företagarnas situation i ett läge där deras lönenivå (som sagt ca 2000 kr/månad) är 3-4 gånger högre än konkurrenterna i Asien (läs Kina). Att befinna sig i en myllrande fabrik med hetsig salsamusik för att stimulera och extremtuffa dagskvoter att nå upp till var i sig också en lärdom, om inte om annat om hur väl vi har det i vårt eget land, där löpande band-arbete i stort är ett minne blott. Efter företagsbesöket åkte vi till samarbetsorganisationens kontor, där vi fick träffa några av de ”drabbade” av en annan maquiladoras personalpolitik. På grund av klassiska missförstånd satt jag då där med fyra arga arbetare som undrade vad jag kunde göra för dem. Det var inte helt lätt att vara ärlig och säga att jag personligen inget kunde göra. Att lyssna och försöka dirigera frågorna vidare är ibland det enda man kan göra.

Egentligen kan jag inte säga att jag riktigt smält alla intryck från fältbesöket. Det kändes både hoppfullt och samtidigt visade det på hur brutalt stora bristerna och riskerna är, hur mycket det finns att jobba med. Vi får väl se hur det känns om ett tag när jag även mer konkret kommit in i mina ”egna” projekt och program, som dock utspelar sig främst i huvudstaden. Mer om det en annan gång.